Tove Janssons Vem ska trösta knyttet? är en terapeutisk klassiker som älskas av läsare i alla åldrar. I Norden är den en av Tove Janssons mest populära böcker och den har funnits i tryck alltsedan den först gavs ut 1960. Kolla in vår minidokumentär om boken som stulit många ensamma och rädda hjärtan.

”Vem ska trösta knyttet? är en väldigt intressant bok, eftersom den handlar om en sinnesstämning och känsla som varenda en på den här jorden i något skede har upplevt”, säger Sophie Hannah, den bästsäljande författaren och poeten, som översatte boken till engelska 2010.

“När jag läste boken första gången – och jag var inte ett knytt, jag mådde bra – kunde jag identifiera mig med känslan av utanförskap och lätt förvirring, säger Hannah.

Vem ska trösta knyttet? utspelar sig i Mumindalen, men handlar inte om mumintrollen. Istället får vi träffa filifjonkor, hemuler, Mymlan, Snusmumriken och en mängd andra karaktärer. Såsom litteraturvetaren Boel Westin säger i sin biografi om Tove Jansson, handlar boken om ”de andra”.

Men om mina berättelser vänder sig till någon särskild slags läsare så är det väl till ett skrutt. Jag menar dem som har svårt att passa in någonstans, dem som är utanför och på gränsen.

Huvudkaraktären än en ensam och introvert liten figur som kallas Knyttet, som är för blyg för att prata med någon – tills han upptäcker en annan figur som är till och med ännu mer blyg än han. 

”En fin aspekt av muminvärlden är att den bryr sig om de små, de som saknar en egen röst och som inte är hjältelika, säger Natania Jansz,  förläggare på Sort of Books som ger ut Tove Janssons böcker på engelska. 

Tove Jansson brydde sig mycket om världens alla skrutt och knytt, de som gömmer sig i skuggorna, som hon uttryckte i en intervju några år efter att boken gavs ut:

”Men om mina berättelser vänder sig till någon särskild slags läsare så är det väl till ett skrutt. Jag menar dem som har svårt att passa in någonstans, dem som är utanför och på gränsen.”

Vem ska trösta knyttet?

”Epos på vers” – så beskriver Tove Jansson sitt manus till boken för en vän. Manuset bestod av 14 verser med tolv rader för varje vers. Illustrationerna var ritade delvis i tusch, delvis som heluppslag i färg. Arbetstiteln var “Den romantiska berättelsen om Det Ensamma Knyttet”.

”Vem ska trösta knyttet” är en återkommande fras i boken, och i början verkar det inte finnas någon som kunde anta den uppgiften. Knyttet vandrar ensam omkring, står och lurar bakom ett träd vid en vild fest i skogen – han är helt enkelt för blyg för att delta. 

Hemulen åt en stor blini med hallonsylt och smör

men ingen såg att Knyttet

kom och stod där utanför. 

Men vem ska trösta knyttet med att säga som det är:

stig in och säg godafton,

så att de SER att du är här!

”Det här är en klassisk fälla för blyga barn eller personer som vill vara delaktiga men inte vet hur man överbrygger klyftan”, beskriver  Natania Jansz.

Olika typer av ensamhet

”Ensamhet behandlas väldigt skickligt i Vem ska trösta knyttet?, eftersom den visar på alla olika typer av ensamhet. Det finns den sortens ensamhet då du är helt för dig själv och det inte finns någon annan så långt ögat når, det är mörkt och du är rädd. Så finns det också ensamhet när du befinner dig på ett roligt och vilt partaj och alla andra har det kul, utom du, och du känner dig totalt isolerad inom ett socialt sammanhang”, säger Sophie Hannah.

Natania Jansz poängterar för sin del hur boken också visar på olika förhållningssätt till ensamhet. 

”Du har den här figuren som känner sig usel och ensam, oförmögen att knyta an till resten av världen. Det här är ensamhet. Så har du Snusmumriken, den självvalda ensamheten, en självständig figur som är självsäker och bekväm i sitt eget skinn, säger Jansz och beskriver Mumindalens självtillräckliga vagabond som inte vill begränsas av någon eller något. 

Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?

På ett av de bedårande färggranna uppslagen i boken befinner sig Knyttet på en vacker strand, och hittar en fin snäcka. Han kan ändå inte njuta av den, eftersom han är ensam och inte har någon att visa den för.

Och knyttet tog av skorna och han suckade och sa: 

hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra? 

Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän, 

vad gör man med en snäcka om man ej får visa den? 

”Det är hjärtskärande att vara på ett så vackert ställe men inte kunna njuta av det.Det är ensamhetens depression”, konstaterar Jansz.

Vem ska trösta skruttet?

En vändpunkt infinner sig på stranden. Den kommer i form av flaskpost, som flyter in på det glittrande havet alldeles framför fötterna på Knyttet. Precis som i den första muminberättelsen, Småtrollen och den stora översvämningen, där ett brev från Muminpappan anläder i en flaska, spelar flaskposten en central roll i berättelsen.

Knyttet läser brevet i månens sken – den perfekta läslampan. 

”… jag är så rädd för Mårrans tjut och jag har ingen vän, 

jag känner mig så övergiven nu i skymningen…

försök att lite trösta mig om du är stark och snäll, 

jag är ett mycket litet skrutt och det är nästan kväll.”

Att bry sig om någon annan

Nu har han någon annan att bry sig om än sig själv. Kanske någon tycker att Knyttet var självupptagen i början, men när han plötsligt får någon annan han måste rycka ut för att hjälpa börjar han må mycket bättre och skrider genast till verket. 

”Det är i själva verket då han blir okej. Och  då räddningen kommer för honom. Det är ganska intressant”, tycker Sophie Hannah.

”Berättelsen visar att det inte är att uppnå målet och att få det du önskat som är räddningen, utan att inse att du har en uppgift. Att du är redo att göra vad som krävs och verkligen gör det. Och själva strävan –  den person du måste bli för att ens ha en chans att uppnå ditt mål.”