Trollvinter var ursprungligen en muminroman med svartvita bilder, men år 1961 kom den ut i färg med specialgjorda illustrationer för ett italienskt förlag. Förlaget ger nu ut Trollvinter i fyrfärg med magiska illustrationer som sprakar av färg och isklar känsla.
I Trollvinter vaknar Mumintrollet upp ur sin vintersömn medan resten av muminfamiljen sover vidare. Han möts av en kall, främmande värld.
“Himlen var nästan svart men snön var klarblå i månskenet. Havet låg och sov under isen och långt nere mellan jordens rötter drömde alla småkryp om vår.”
Mumintrollet får för första gången stifta bekantskap med snö, något som hans familj bara har hört talas om förut:
“Och så åkte Mumintrollet hjälplöst ut i en ny farlig värld och sjönk djupt ner i sin första snödriva. Det stack obehagligt i hans sammetsskinn, men samtidigt vädrade hans nos en ny lukt. Den var allvarligare än någon lukt han känt och lite skrämmande.”
Olika bilder för olika utgåvor
Tove Jansson deltog ofta aktivt i formgivningen av olika utgåvor av sina böcker. För vissa böcker gjorde hon modeller där hon ritade upp hela boken sida för sida. Hon planerade både hur bilderna skulle placeras och hur texten på pärmen skulle se ut och hade ett skarpt öga för typografi.
Jansson skapade ofta nya omslag för olika översättningar av sina böcker, och ibland gick hon så långt att hon tecknade nya bilder för inlagorna också. Romanen Sommarboken saknade till exempel från början bilder, eftersom Jansson inte ville att den skulle uppfattas som en barnbok. Senare gick hon med på att teckna ett flertal illustrationer efter förfrågan av ett förlag.
En annan bok som Jansson skapade specialbeställda bilder för är Trollvinter, där hon år 1961 skapade en uppsättning färgbilder för den italienska utgåvan som utkom under namnet Magia d’inverno. Den svenskspråkiga originalutgåvan tryckt på Centraltryckeriet i Helsingfors hade 71 tusch- och pennteckningar, alla i svart-vitt.
Den ialienska utgåvan fick en annan pärmbild än den ursprungliga svenska utgåvan. Det är en omarbetad färgversion av illustrationen på sidan 23, där Mumintrollet möter “någon som låg och tittade upp i den allvarliga vinterhimlen och visslade, mycket sakta, men i alla fall. ”
Denna någon är Too-ticki, som visar sig bli en mycket central karaktär.
Trollvinter i färg visar badhusets färgsprakande fönster
I den italienska utgåvan får läsaren bland annat se glasrutorna på badhusets fönster komma till liv i olika nyanser av fuchsia och grönt. Bokens arbetsnamn var faktiskt kopplat just till badhuset – bokmanuset omtalades länge som Det förtrollade badhuset.
Och visst är badhuset centralt för handlingen – det är här Too-ticki huserar tillsammans med ett gäng osynliga möss. I henne får Mumintrollet ett slags vintrig mentor, som med sin lugna och säkra stämma lär honom om vinterlivets realiteter:
“Ser du, det är så mycket som inte får rum om sommarn och hösten och våren, sa hon. Allting som är lite skyggt och lite märkvärdigt. Somliga slags nattdjur och folk som aldrig passar in nånstans och som ingen tror på. De håller sig undan hela året. Och sen när det är lugnt och vitt och nätterna blir långa och alla har gått i ide – då kommer de fram.”
Italienska Trollvinter – en uppväxtroman i färg
I Trollvinter får Mumintrollet för första gången klara sig utan sin familjs trygga närvaro – de finns visserligen i Muminhuset, men snarkar sig vidare genom den långa vintern varmt omstoppade i sina sängar.
Boken kan se som en sorts utvecklingsberättelse där Mumintrollet måste lära sig klara sig själv i en främmande och stundvis ogästvänlig omgivning.
Under vinterns gång stöter Mumintrollet på allahanda nya och skrämmande fenomen som snöstormar, vilda midvinterbål, en överentusiastisk vintersportande hemul och inte minst – den förskräckliga Isfrun.
“Långt ute på isen kom isfrun gående. Hon var vit som stearin, men om man tittade på henne genom den högra fönsterrutan blev hon röd, och sedd genom den vänstra var hon ljusgrön.”
Den döda ekorren och isfrun
Too-ticki har lärt Mumintrollet att man absolut inte får titta rakt på Isfrun, men det vill sig inte bättre än att en liten ekorre gör just det, ser in i hennes kalla blåa ögon. I Isfruns spår ligger “den dåraktiga ekorren styv och stel med alla små ben i vädret”, och trots upplivningsförsök i badhuset sticker hans små ben “lika stelt och sorgligt i vädret”.
“Nu gick det illa”, konstaterar Too-ticki, och Mumindalens sanningssägare Lilla My är inte sen att instämma.
“Han är alldeles död, sa Lilla My sakligt. I alla fall fick han se nånting vackert innan han dog, sa Mumintrollet med darrande röst.
Nåja, sa Lilla My. Hur som helst så har han glömt alltsammans nu. Och jag tänker göra en söt liten muff av hans svans.”
Trollvinter beskiver döden prosaiskt och poetiskt
De diskuterar begravningsarrangemang och lämplig sorgeklädsel, och huruvida man kan antas ha någon glädje av sin svans om man är död. Mumintrollet tar illa vid sig och ber de andra att sluta tala om att ekorren är död, eftersom han tycker det är så hemskt. Too-ticki ger honom ett samtidigt prosaiskt och poetiskt, tröstande svar som ändå inte försöker försköna vad som hänt.
“Om man är död så är man död, sa Too-ticki vänligt. Den här ekorren kommer så småningom att bli jord. Och ännu senare växer det träd ur honom där nya ekorrar hoppar omkring. Är nu det så sorgligt?”
“Ett olyckligt slut är inte fair play”
Tove Jansson var övertygad om att man kunde och skulle skriva för barn också om sorg, död och katastrofer. Men hon hade vissa förhållningsregler, som hon redogjorde för i essän Den lömska barndomsförfattaren, och utvecklade vidare i det tacktal hon höll då hon fick H.C. Andersen -medaljen för barnlitteratur år 1966.
“En sak är han [författaren] skyldig sina läsare. Ett lyckligt slut, nåonslags lyckligt slut. Eller också en öppen möjlighet för barnet att bygga vidare själv. Det läsande barnet har identifierat sig med huvudpersonen och ett olyckligt slut är inte fair play.”
För Jansson var det centralt att barnet fick någon form av tröst och inte blev ensam med de känslor författaren väckt till liv.
Ta inte livet av den som ungen har identifierat sig med
“Naturligtvis kan man skriva om döden, det definitiva. Men ta inte livet av den som ungen har identifierat sig med. Välj någon mindre viktig, eller någon som det finns många av”.
I Trollvinter följer författaren sitt eget råd, för efter Too-tickis konstaterande finns en liten asterix med följande text:
“Om läsaren börjar gråta, se hastigt s. 142. – Förf. anm.”
Dyk ner i boken för att få veta vad som finns på sidan 142 – som vanligt när det gäller Tove Jansson erbjuds möjligheter till olika tolkningar.
