I Lysinea bjuder Lena Frölander-Ulf in läsaren till en äventyrsberättelse om vänskap, solidaritet och överlevnad. Men i mörkret som framhävs av bildernas skrapteknik glimtar ljuset fram.

Världen har översvämmats och allt land ligger numera under vatten. I den nya verkligheten klarar man sig fint om man lever på en båt, precis som rävpojken Rusty.

Problemet är att oceanångaren Lysinea precis fått motorstopp mitt ute i ett kallt ingenstans. Det leder till en kamp mot klockan, om liv och död. Både lyxlirarna i första klass och djuren under maskindäck får följa med då vattnet långsamt börjar sippra in …

Kopplingen till den pågående klimatförändringen är uppenbar – men i grund och botten är Lysinea en hisnande äventyrsroman med en rejäl dos hopp.

Förlaget tog ett snack med bokens skapare. Vi ger över ordet till Frölander-Ulf:

Mammans plötsliga uppvaknande inspirerade

“Fröet till den här berättelsen är en incident från min mammas barndom, när hon en natt vaknade utan att förstå varför. Tills hon insåg att det var tystnaden, att fabriken på bruksorten där hon bodde hade stannat. Nu kan det ju hända att det egentligen var ett larm som väckt henne, men den stannade hos mig den där lite kusliga visionen av att leva hela sitt liv med ett stadigt brummande och sedan vakna ensam i natten av en olycksbådande tystnad.

För mig börjar en bok alltid med att karaktärer och scener dyker upp och vill bli berättade. I stunden känns det som om de dök upp från ingenstans, men efteråt kan jag se intrycken, inspirationen och kanske också varför. Lysinea har säkerligen uppstått ur min frustration över att vi dagligen sågar vår egen gren utan att verka vilja göra något åt saken. Men så tänkte jag inte alldeles i början. Då tänkte jag bara på att skriva ett spännande äventyr.”

Hur tänker du kring balansgången här med hur hemskt det får bli, i förhållande till barnen (tilltänkt målgrupp 9–12 år) som läser berättelsen?

“När jag skriver tänker jag inte alls på sådant, jag kör hårt bara. I bild försöker jag sedan mjuka upp helheten, så när det blir som allra hemskast ritar jag ofta in något lite knasigt så att det ska gå att skratta åt eländet. Min erfarenhet – både från min egen barndom och mina barns – är att bild är det som kan fastna i själen på ett otäckt sätt, medan text oftare förstås på den nivå som läsaren själv kan ta in.

Jag tror inte det finns något jag inte kan skriva om i en barnbok, bara det slutar bra. Jag litar på att barnen tar in precis så mycket som de kan och behöver. Om man inget vet om vad som håller på att hända vår jord, är Lysinea bara en äventyrsroman om ett fartyg. Men om man vet, är en bok med ett hoppfullt slut kanske precis det man behöver? Jag behöver det åtminstone själv.”

Jobbigt men givande

Bilderna är skapade med skrapteknik. Varför arbetar du just så?

“Skrapkartong är en svart kartong där jag skrapar fram det vita. Det är en otroligt jobbig och långsam teknik men jag älskar resultatet. Framförallt för att berätta om mörka korridorer och spruckna lampor. Och päls! Skrapkartong ger en härlig pälskänsla.

Bilderna till Lysinea är 80% skrapkartong och 20% digitala. Somliga bilder behövde en annan teknik än kartongen för att skapa den helhet jag ville ha.”