"Om jag skrivit den idag hade det blivit mer pang på" – Malin Kiveläs "Du eller aldrig" i efterlängtat nytryck

Nanette Borgström 15 september, 2026

Kortromanen Du eller aldrig kom ut för precis tjugo år sedan och har länge varit slutsåld, men detta råder Förlaget nu bot på med ett efterlängtat nytryck. Romanen har kallats en modern klassiker och nominerades till Runebergspriset 2006. Författaren Malin Kivelä berättar om sina intryck av boken nu, och om den verkliga dansläraren, som gav inspiration till bokens huvudkaraktär.

“Det känns såklart otroligt fint att få sin bok utgiven på nytt. Och underligt att det har gått tjugo år. Extra roligt att just den här boken ges ut igen eftersom den är ganska märklig på sitt sätt. Jag kände nog absolut igen mig och mitt sätt att se på världen nu när jag gick igenom boken på nytt. Jag tyckte dock att jag var lite väl försiktig i min minimalism och i hanteringen av huvudpersonens velighet. Om jag skrivit den idag hade det blivit mer pang på. Jag vet inte om det beror på att jag är äldre nu och mindre rädd. Eller bara otåligare? Eller om min estetiska smak förändrats?”, funderar Kivelä.

Jag tänkte att jag skulle vara lojal mot boken och mig själv

Vad har du ändrat på?

Jag har skrivit in boken på nytt ord för ord nu i år och samtidigt redigerat den helt lätt, jag har bl.a. helt tydligt blivit bättre på prepositionanvändning under de tjugo år som gått. Vissa ord kändes också bara alltför råa, oförståeliga eller helt enkelt fel. Men ändå ändrat så lite som möjligt. Jag tänkte att jag skulle vara lojal mot boken och mig själv för tjugo år sen, och om man skulle börja ändra på större saker så skulle det ju aldrig ta slut, och de finare byggtrådarna skulle vara i fara att rasa. Ryskan har fått en ny genomgång med hjälp av min vän, översättaren av Du eller aldrig och Hjärtat till ryska, Lida Starodubtseva!”

Om det förflutna vet vi inget, bara lite om framtiden. Om det förflutna vet vi inget, bara det som lyser genom porerna. Så vi håller oss till presens. De givna omständigheterna.

Du eller aldrig handlar om Aija, som bor ensam i ett slitet Helsingfors och jobbar som trädgårdsmästare på Kvinnokliniken. Hon tillbringar mycket tid med att fantisera om omgivningen sånt man läser om: grannarna, Elvis Presley och Wilson Bentley som fotograferade snöflingor. Utanför det stora varuhuset i Helsingfors stöter hon på ryska Pjotr som rostar kastanjer, och en stund rubbas jorden i sin bana.

Hur tänker du nu kring varför du ville skriva Du eller aldrig, och vad boken handlar om för dig?

“Det var en mycket viktig text för mig, jag kände att jag nuddade vid en slags botten i mig, arketypiska varelser i mitt sinne. Den hämmade, programmatiska, frusna, nästan könlösa kvinnan som utplånar och organiserar sin lust och hunger för att den känns för stor och ohanterlig, den slarviga, livsglada, svettiga, lurviga, briljanta, mannen, ”ryssen”, som man på den tiden ganska sorglöst kunde tänka på honom som, den rödklädda, gravida, blommande glada grannflickan som cyklar på vintern utan hjälm, och det långsamma cafébiträdet som bor med sin mamma. En slags inre nollpunkt.

Symboliserat av att huvudpersonen jobbar som trädgårdsmästare, men det är vinter. Jag vill skriva en bok där inget händer. Vad skriver man då? undrade jag. Och sen började det ju hända, helt lite, men ändå inte så lite. Jag tänker att jag på sätt och vis också skrev om viktiga män i mitt liv, som inte gått att nå, som min pappa. Och liv som levts på sparlåga, till det yttre nästan utan innehåll.”

Den verkliga dansläraren som inspirerade “Aija”

“En tidig inspiration var min danslärare på den tiden, som hette Aija, som levde ensam och på ett helt annat sätt än alla andra jag kände, hade under en lång tid inte ens en telefon hemma, utan ringde från dansstudion när hon behövde ringa, kanske fick man tag på henne bara via den telefonen också, som Aija i min bok som man bara får tag på om man ringer en viss telefonkiosk.
Dansläraren verkade leva utanför de vanliga måstena och normerna: hon berättade bl.a. att hon brukade gå till Stockmann på julafton, det var skönt när där för en gångs skull var så lite folk. Det nappade jag med mig i boken. Annars var danslärar-Aija inte som Aija i boken.”

Det antyds att det har funnits ett barn. Kanske är det upp till läsaren själv hur man tolkar det – har huvudpersonen förlorat ett barn eller barnet i sig själv, men även detta antyds främst, och framkommer via detaljer här och där i berättelsen. Sorgen framträder därför kanske ännu tydligare. Hur tänkte du här?

“Ja – det där ville jag lämna öppet. Jag var också gravid när jag skrev boken så jag tror att jag lite bearbetade skräcken för att förlora ett barn eller något sånt samtidigt. Simmade djupt där i de onda fantasierna. Jag var också paniskt rädd för fullkomliga dramatiska kurvor, och ville absolut inte ge någon förklaring till något som helst i boken. Ja, jag ville skriva en person helt utan psykologi. Inget skulle förklaras psykologiskt. Men man skulle ändå dyka djupt i det undermedvetna. Jag är nöjd med hur jag lyckades med det. Det är fortfarande mitt ideal, även om jag kanske skulle driva det hela lite längre nu.”

Boken innehåller en början eller möjlighet till en kärleksrelation till den ryske Pjotr, som även han är ensam på så sätt att han lever över 400 km från sin hemstad i ett annat land. Hur skulle du beskriva deras relation?

“Jag tror att han har lite kvinnor här och där och huvudpersonen i boken är bara en i mängden men för henne är det det enda hon upplevt, åtminstone på mycket länge, så hon tar det djupt allvarligt. Allt hon lagt band på förlöses för ett ögonblick i mötet, och tas sen ändå inte emot helt och hållet. Hon får bära det själv. Det kändes som en aktuell uppställning på den tiden jag skrev boken, ett eko från ungdomens kärlekshistorier.

Ge upp Stockmann, Aija, och ta dig ut i andra stadsdelar!”

Boken beskriver också Helsingfors för 20 år sedan, med Stockmann som knutpunkt och tågen som gick till Ryssland. Om du nu skulle skildra Helsingfors, på vilket sätt skulle det se annorlunda ut?

“Nu kändes stadsbeskrivningarna nästan ålderdomliga, liksom mysigt förlegade. Som en stad i tsarens Ryssland på 1800-talet. Månne det verkligen var så där år 2006 eller lade jag till en ålderdomlighetsväxel redan när jag skrev boken? Tågen till Ryssland t.ex. är ju verkligen ett minne blott idag. Och lite irriterande att Aija är så damig, hela tiden ska hon till Stockmann och köpa sik och Sekelkaffe? Vad är det för grej? Ge upp Stockmann, Aija, och ta dig ut i andra stadsdelar! Och drömmarna om stugor och rödrutiga dukar, suck! Säkert barndomen och trygghetslängtan som spökade i mig ännu för tjugo år sen.”