Vilket pris betalar en författare som offrar allt på litteraturens altar? Vilken skuld förs över till resten av familjen? I ett ömsint familjeporträtt skildrar Nina Kihlman ett liv i skrivarfadern Christer Kihlmans långa skugga.

Christer Kihlman var en uppburen och omstridd författare som hör till den finlandssvenska litteraturhistoriens främsta namn. I böcker som Människan som skalv (1971) skrev han naket om sin alkoholism och homosexualitet.

Christer Kihlman hade också en fru och barn.

I Familjen som skalv målar Nina Kihlman med mjuk blick fram ett ärligt porträtt om en närkrets som får ta konsekvenserna av faderns yrkesval och personlighet. Familjen slits – men går aldrig sönder.

Uppväxten var … annorlunda. Hur ska man till exempel hantera att Juan, en ung argentinare som Christer våldsamt förälskat sig i under en resa till Sydamerika, plötsligt flyttar in till familjen i Finland och ska integreras som en sorts bonusbror?

Nina Kihlman debuterade tätt efter sin 70-årsdag, och kan fira med att Familjen som skalv fått fulla poäng av BTJ.

Betyg 5/5: På ett mjukt böljande språk som ändå inte saknar skärpa berättar Nina Kihlman en historia som präglas av starka kontraster mellan hemmets känslomässiga misär och naturens läkande kraft. Det är underbart välskrivet.
BTJ

Här följer Kihlmans tankar om att debutera som författare.

Svårt att slita sig från faderns trollkrets

“Skapandet är lustfyllt, ändå ger skrivandet mig problem”, skrev jag i min dagbok år 2006. Jag var då femtio år gammal och hade redan en längre tid funderat på att skriva om min barndom i en slags dialog med min far, författaren Christer Kihlman, som i början av 1970-talet gav ut en bok som han kallade Människan som skalv.

Christer Kihlman var på sin tid en uppskattad och kontroversiell författare vars verk väckte mycket uppmärksamhet både i Finland och Sverige. Vi stod varandra nära på många sätt, men det var inte alltid så lätt att växa upp i hans skugga. Vi delade samma intresse för litteratur och författarskap, men jag lyckades aldrig ta mig ut ur hans trollkrets och bli författare i egen rätt.

Jag var aldrig tillräckligt bra för att duga, tyckte jag. Det kändes helt enkelt övermäktigt för mig att ta plats inom samma domäner som den finlandssvenske trollkarlen.

Hur älskar man?

En gång när min far redan var mycket gammal frågade han mig, möjligen anade jag en liten oro i hans röst: “Tänker du skriva om oss när jag är död?” “Nej”, var mitt korta svar. Någonstans visste jag ändå att jag ljög, både för honom och mig själv. Christer dog i mars 2021, i juli 2022 var jag i full gång. Jag hade börjat skriva på berättelsen om min barndom.

Och visst har skrivandet varit lustfyllt många gånger, tidvis hade jag ett riktigt bra flyt, men ofta blev jag också tvungen att möta mina egna demoner och tvivel, och även, naturligtvis, allt det som fyllde min barndom och mitt liv med så mycket rädsla, motgångar, ensamhet och förskräckelse.

Jag fick möta och uppleva mina föräldrar och min bror på nytt, men nu med ett annat mognare perspektiv. Det var både befriande och omtumlande och ibland utmattande.

Men om jag lärde mig något var det nog, (detta skriver jag med risk att låta mer än lovligt banal) att allt, eller åtminstone det mesta, i livet står och faller med vår förmåga att visa kärlek och älska varandra. För mig har just kärlek och tillit varit det allra svåraste att hantera i livet.

Och jag undrar hur långt bakåt i tiden jag ska nysta för att finna svaret på gåtan: hur älskar man?”