Välkommen till Ralf Andtbackas universum! Den nya samlingsvolymen I Högländerna eller Nederländerna omfattar nio titlar och består av 826 sidor. Det är bara att gnugga händerna och grotta ner sig.

Ralf Andtbacka är en av våra mest tongivande, mångsidiga och uppskattade poeter och samtidigt en tusenkonstnär i litteraturens tjänst.

I Högländerna eller Nederländerna samsas radikala uttryckssätt, traditionell diktkonst och litterära hybrider. Många av titlarna på Andtbackas egna imprint Duck Press har varit svåra att få tag på – nu är de samlade i en och samma volym. En betydande del av materialet är dessutom reviderat.

Förlaget intervjuade Andtbacka, en man som aldrig ligger på latsidan.

Texten lever ständigt, leve texten!

I Högländerna eller Nederländerna beskrivs som “en rymdstation, en god utsiktsplats för den som vill bekanta sig med Andtbackas poetiska universum.” Vad ser den som blickar ut från
utsiktsplatsen?

Läsaren får en överblick som en enskild diktbok inte ger. Nio verk som sträcker sig över arton år visar på utvecklingen i mitt författarskap samtidigt som man får en klarare uppfattning om mina strategier och det som driver min poesi i dess olika textinkarnationer. Mitt råd är att man inte ska läsa hela samlingsverket på en gång utan dela upp läsningen i etapper och låta texten sjunka in en stund innan man fortsätter med följande bok eller etapp. Annars finns det en risk för överdosering.

Den sista boken, deep blue, fordrar tålamod och beredskap att möta texten på andra villkor än läsare i gemen är vana vid. Verket är inte skapat för att konsumeras lätt och snabbt, men potentiellt kan det erbjuda en läsupplevelse som är mödan värd (hoppas jag).

Är en dikt någonsin färdig? Hur mycket har du jobbat om dina tidigare texter i det här verket?

I absolut mening blir ingen dikt någonsin färdig. Det finns texter som det inte är praktiskt eller meningsfullt att försöka utveckla; de har stelnat, de är etablerade, de är vad de är, men det innebär inte att de inte kunde revideras och förbättras. Den här öppenheten är en del av min livssyn. Inget i tillvaron blir någonsin färdigt – det överges, på samma sätt som vi alla i något skede överger jordelivet. Samtidigt är det viktigt att ha delmål, projekt som man vill genomföra på bästa sätt. För mig är det aktuella samlingsverket ett sådant delmål.

De äldsta titlarna i samlingen, Österbottnisk gotik och Magnetmemoarerna, har utsatts för de största ingreppen. Revideringen av de här verken fordrade mycket mer tid än som ursprungligen gick åt till att skriva dem. Också i Eterniten har det skett en hel del förändringar. De övriga böckerna avviker inte så mycket från originalutgåvan men ingen bok är helt identisk med den tidigare versionen. De sista två böckerna i samlingen får sin premiär. De ska publiceras separat på Duck Press och då ser jag till att texten inte är helt motsvarar den i samlingsverket.

Periferin är av godo

I förordet spekulerar Jonas Ellerström att du är friare i ditt uttryck eftersom du bor i Vasa och inte i “litteraturens maktcentra” i Stockholm eller Helsingfors. Håller du med?

Ja, att verka i periferin ger en större frihet, bara du vet hur du ska ta vara på den och inte alltför ivrigt apar efter och gapar efter det som sker i centrum. I Stockholm är kraftfältet betydligt starkare än det är i Helsingfors. Det fordrar större integritet och mod att gå sin egen väg. Den finlandssvenska poesiscenen har inte den kritiska massa som är förutsättningen för att det ska bli en tydlig styrning och bildas tongivande kotterier. Någonting går säkert förlorat i en sådan lösare situation, en viss form av ”sofistikation” och dynamik, men i vissa avseenden är det mer av godo än ondo. Jag är inriktad på att inte vara för polerad som författare, det egensinniga och heimlaga får märkas.

Inte lönt att vara maskinstormare

Inom bokbranschen finns det många som skyr den snabba techutvecklingen. Du verkar däremot ha en ständig fascination för det nya. Hur ser du på skrivandets nya verktyg och möjligheter?

Ny teknologi är inget jag bejakar förbehållslöst, men samtidigt inser jag att det inte är lönt att vara maskinstormare. Man kan vara nyfiken det nya och samtidigt kritisk. Utvecklingen är förenad med stora risker, inte minst idag när det handlar om high-tech med genomgripande effekter både lokalt och globalt. Det är bra med skepsis och motstånd som tvingar teknologijättarna att anpassa sig en smula. Detta är av central betydelse för det demokratiska samhällets fortbestånd. Språk, föreställning och teknologi är kopplade till varandra. Tänk bara på hur sociala medier har påverkat kommunikationen och hur datorn har förändrat skrivprocessen. Min diktbok Wunderkammer (2008) och flera verk som följt senare speglar det paradigmskifte som den digitala tekniken inneburit, men det betyder inte att jag skulle avstå från att borra i existentiella frågor, uppsöka smärtpunkter och förhålla mig till tillvarons paradoxer. Jag vill inte skriva tidlöst utan i tiden, med historiemedvetande och betydelsebärande friktion i relation till den verklighet vi lever i här och nu.