Journalisten och författaren Elsa Kemppainen är aktuell med sin “svåra andra roman”. Rygg mot rygg är en berättelse om två vuxna syskon, som kämpar med att hitta sig själva och sin plats i världen och samtidigt göra upp med kärnfamiljens ibland kvävande trygghet.
Det här är din andra roman, och du fick fin kritik för din första, Riesling och mjölk, som kom ut för fem år sen. Det sägs att alla har en bok inom sig men hur känns det att nu ha kommit ut med den “svåra” andra romanen? Hur var den att skriva?
“När jag skrev Riesling och mjölk ifrågasatte jag inte så mycket, då skrev jag bara och blev liksom positivt överraskad av att det överhuvudtaget blev en bok. Det var inget magiskt inre tvång, bara en situation och ett sammanhang i livet där jag fick ur mig en längre fiktiv text efter alla år av journalistiskt skrivande. Sen ville jag ju skriva fiktivt om sådant jag själv visste något om: Berlin och den generationen som var där i början av 00-talet, dekadensen. När jag blev mamma fann Berlintematiken sin motpol i moderskapet.
Efter debuten hade jag inget att ösa ur. Ingenting som jag visste något om kändes tillräckligt viktigt och intressant för att bli en andra roman. Jag har familj och jobb så boken blev sakta till vid sidan om. Rygg mot rygg har ändrat form extremt många gånger, den har haft säkert fem olika arbetsnamn och karaktärerna har bytt plats med varandra flera gånger. Det var inte förrän under det sista halvåret jag fattade vad romanen egentligen handlade om – ansvar, beroende, familj, vad som syns och på bekostnad av vad – och jag lärde känna mina karaktärer.”
Det var första gången jag tänkte att man kunde försvinna utan att dö. Att en kropp kunde ligga kvar, andas, och ändå vara någon annanstans.
“Sen blev det snårigt att hålla reda på för intrigen växte och jag hade ändå tre huvudpersoner med sina bikaraktärer som alla skulle få egna liv. Jag hade ingen struktur och skrev inifrån, där jag tyckte det behövdes, väldigt osystematiskt. Raderade säkert 100 sidor. Skrev 100 till. Raderade. För mig blev det till sist mer verkligt än något självupplevt, och jag fascinerades av att något som fötts ur en process och en slump kunde kännas så levande för mig. Det var ledsamt och svårt att lämna projektet som jag levt med så länge. Jag saknar Åsa, Stella och Leo. Nu hoppas jag att de kan bli verkliga också för andra än mig.”
Rygg mot rygg – syskonen är bäst och värst
Rygg mot rygg är en roman om att varken kunna förmå sig att leva med sin familj eller utan den. I centrum står modern Åsa och hennes barn Leo och Stella, båda i trettioårsåldern. De har flyttat hemifrån men fortsätter att återvända till huset i Åggelby. Fadern är frånvarande men ständigt närvarande i minnet: ett svek som aldrig retts ut.
Leo har gjort sig ett namn som DJ och lever högt ovanför staden i ett tempo som suddar ut gränserna mellan frihet och flykt.
Stella får avslag på sin doktorandansökan och flyttar hem igen, ännu en gång i skuggan av Leo, men den här gången är allting annorlunda. Åsa har i åratal hållit ihop familjen genom tystnad; nu spricker den.
Vill du berätta om inspirationen bakom Rygg mot rygg?
“Till en början fanns ingen inspiration. I slutet var jag så inspirerad att jag gärna hade skrivit om hela boken. Boken föddes ur processen. Men visst inspirerades jag av människor, känslor, skevheter och platser, på samma sätt som i debuten.”
Rygg mot rygg handlar om familjerelationer, däribland ett syskonpar med en – kanske som det brukar vara på olika sätt – krånglig relation. Du sällar dig på det här sättet till ett sällskap av fina och berörande romaner och författare som belyser just syskonrelationens komplicerade dynamik. Vad är det som fascinerar i syskon, för dig?
“Jag har själv tre syskon i ganska samma ålder så det är naturligt att skriva om familj. I Riesling och mjölk handlade mycket om vänskap men i Rygg mot rygg ligger fokus på familjeband.
Mina syskon har alltid varit mina bästa vänner. Vi var en flock, och är det kanske fortfarande. Stella och Leo är inte lika nära, men de har en lojalitet, någon typ av ovillkorlig kärlek som vänder sig mot sig själv. Jag tycker det är intressant att man kan komma från samma grund och ändå bli så olika, hur avundsjuka och missunnsamhet kan finnas, men samtidigt också en kärlek som kan förlåta helt osannolika saker.”
Det nybyggda Fiskehamnen med sina skyskrapor, köpcentrum och havsutsikt är en av romanens knutpunkter. Varför just Fiskehamnen – och vad får den här stadsdelen för funktion i romanen i förhållande till barndomshemmet i förorten Åggelby?
“Jag bor själv i Fiskehamnen, fastän det knappast är här jag hör hemma, och har sett stadsdelen byggas. Det är intressant att se något bli till, från ingenting till någonting. Folk kritiserar det där någontinget, och till sist vänjer de sig. Folk kritiserar Fiskehamnen för att det inte finns träd, men de har bara inte hunnit växa än.
De flesta som bor i Fiskehamnen tror jag skrattar lite åt skyskraporna, de har ingenting med verkligheten att göra. De är så unika i Helsingfors, går emot den finländska anspråkslösheten, de är jävligt fula men ber inte om ursäkt. De står upp ovanför allt annat, smälter inte in, och ändå vill många bo i dem. En ganska tacksam plats att skriva om.”
“För Leo var det ett självklart ställe att bo på: lite flashy, lite ovanför. Kanske ville han ha avstånd till sin mediokra uppväxt, ville inte ha damm i knutarna eller reparera lister när han skapar sin egen karriär och sig själv. Skapa ett eget liv från noll på den fräschaste möjliga platsen, utan gammal last. Prestera, optimera – och låta det synas att han lyckats. Var går gränsen mellan sterilt och fräscht? Dammigt och mysigt?
Åggelby är inte förort, nuförtiden är det dyrt att bo där, men för 20–30 år sedan var det ett ställe där en medelklassfamilj kunde bo, för att sedan föraktas av Åggelbybarn som Leo, som ville någon annanstans till vilket pris som helst. Stella tvingas flytta tillbaka in i sitt oförändrade, solblekta flickrum, och för henne är det domedagen fastän hon egentligen kanske borde vara tacksam över att ha någonstans att landa. Det har skrivits så mycket om Södra Helsingfors, jag tycker det är kul att skriva om ställen som inte har en tradition”, säger Elsa Kemppainen.
