För exakt två år sedan fick Anna Rotkirch impulsen att föra månadsbok, dagarna efter att Donald Trumps seger. Det blev ett stycke liv och en kartläggning över vad som händer när känslor bryter in i poltiken. Läs bokens inledning här!

10 november 2016

Vandrar hem i mörkblå skymning mellan växande snödrivor. Kråkor, bussar som stannar och stockas, människor som måste passera varandra ovanligt nära på de smala upptrampade gångarna. Det är som om de förstulet utbytta blickarna säger: Vi vet. Trump vann.

Dagen innan hade tidskriften The Economist påmint om att sannolikheten att Trump vinner var lika stor som sannolikheten att det regnar en viss enskild dag i London. Då knöt det sig i magen.

På valkvällen somnar jag till att nyhetsstudiorna lite upprymt påpekar att det kan bli ganska jämnt. JP tittar längre och väcker mig i något skede: nu är det kört. Jag blinkar dåsigt mot en karta med beräknade antal elektorer enligt delstat och försöker minnas vilken kandidat som är röd, vilken blå. Sedan somnar jag om. På morgonen är jag övertygad om att nattens tornande röda röststaplar varit en mardröm.

Nu intalar jag mig att det inte är så farligt, att vilken republikan som helst vid makten hade gjort det som antagligen är det värsta Trump kan åstadkomma: strunta i klimatavtalen.

Att kaffet tar slut under min livstid? Nu är det allvar.

En biolog visade mig för en månad sedan de senaste siffrorna. Koldioxidutsläppen stiger stadigt. Det sker alla goda föresatser och internationella överenskommelser till trots, fast vi bytt ut glödlamporna, väljer tåg framom flyg och bil, och numera har jag dåligt samvete när vi eldar brasor. Överhuvudtaget kan ingen förändring till det bättre skönjas på global nivå. Min bror som jobbar på Paulig säger att kaffet och teet kommer att ta slut inom 20 år. (Hallåå!! Varför sa ingen det tidigare? Att kaffet tar slut under min livstid? Nu är det allvar.)

Jag söker efter ord för känslosvallet medan jag, oförmögen att koncentrera mig på annat, twittrar mig igenom ett möte – kollar Financial Times, Helsingin Sanomat, Yle, BBC. Huffington Posts nätsidor har bokstavligen frusit i chock.

Espresso, Economists dagliga nyhetsapp, är som vanligt i en alldeles egen klass gällande formuleringar: Trumps seger är »den största risken för Amerikas institutioner, och för landets globala ledarskap, i mannaminne«.

»USA:s valresultat är en jordbävning, efter vilken Angela Merkels Tyskland kvarstår som den sista tillförlitliga delen i vad som känns som en värld i sönderfall.«

»Alla européer överväger nu frenetiskt sin säkerhet, de svagaste mest av alla.«

Espresso tillägnar dagens video åt ordet kataklysm.

»Cataclysm. Noun. 1. a sudden violent political or social upheaval.«

Till kataklysmvideon visas bilder av Trump som rör sig och talar och jag får en kraftig, fysisk känsla av illamående.

Efter mötet filar jag halvhjärtat på en vetenskaplig artikel, per e-post klagar kollegan från Åbo: hon får inget gjort. »I dag klär jag mig i svart«, textar vänner och släktingar i Sverige, Finland, Frankrike, USA. Själv bär jag inte svart men det känns som att befinna sig under vatten.

Undrar om chocken syns i någon global produktivitetsmätare, eller i mängden privata sms och mejl på jobbtid.

En vän som bor i New York hade dagen före valet sett en paketbil med Trumps kampanjbilder mittemot sin trappingång. Hon gjorde en gest av att vara kräksjuk. Mannen som ägde paketbilen hade då blängt så hotande på henne att hon snabbt gick in i huset. Jag har samma illamående. Illamåendet som vill skuffa undan en hotande bakterie, rena kroppen och få den i balans. Varför är det just avsmak vi känner, snarare än ilska, eller rädsla? Men samtidigt tänker jag, varför visa en kräkningsgest åt en granne?

Också nu på Twitter, från »vår«, de »goda« människornas, demokraternas och de liberalas, sida, alltför många elaka skämt om de idioter, lågt utbildade, heterosexuella vita män som orsakat kataklysmen.

De personliga reaktioner som når mig gäller i synnerhet etnicitet, ras, sexuella minoriteter och könsminoriteter. Mycket, mycket mindre sägs och skrivs kring sådant som Rysslands krig i Ukraina, Estlands säkerhet, klimatavtalet … Vågar knappt tänka det här och tvingar mig att skriva ned det. Det gäller ju att inte ställa olika viktiga frågor som mänskliga rättigheter, klimatet eller ekonomin mot varandra. Men det känns som att upprördheten gäller väldigt mycket identitetspolitik och väldigt lite ekonomi, miljöpolitik och utrikespolitik.

Hur vet vi vem de vita männen ligger med?

En grön kommunalpolitiker twittrar: »Valet avgjordes av medelålders och äldre heteromän, deras stöd vanns med skrämselpropaganda.«

Det låter för enkelt. Okej, 63 procent av de vita männen röstade på Trump, men han hade aldrig vunnit utan kvinnornas röster. Och hur vet vi vem de vita männen ligger med? Jag irriteras av hur reflexmässigt segern skylls på dem som identitetspolitiskt är fel, det vill säga vita, äldre heteromän. Ifall svarta förväntas rösta på svarta och kvinnor på kvinnor, varför får just vita män inte välja utgående från sin identitet och rösta på en vit man? Hillary hade heller aldrig blivit kandidat utan hjälp av en viss vit, äldre heteroman, Bill.

Intressant nog visar analyserna snabbt att en ytterst knapp majoritet av vita kvinnor röstade på Hillary. Av de mindre utbildade vita kvinnorna röstade bara en tredjedel på Clinton. Hisnande, ofattbara 62 procent av de lägre utbildade vita kvinnor som överhuvudtaget deltog i valet gav sin röst till Donald Trump.

Statistiksidan Fivethirtyeight förebrår sig själv för alltför optimistiska prognoser och frågar sig var det matematiskt gick fel. Deras experter hade beaktat många olika valprognoser, som sammantagna uppvisade större sannolikhet för Clintons seger. Men en större sannolikhet utesluter ju inte att den mindre sannolikheten inträffar. Misstaget var egentligen inte matematiskt, bloggar en av sidans självrannsakande forskare. Det handlade mera om de slutsatser som drogs, om att han personligen inte förmådde tänka sig det mindre troliga alternativet som en möjlig verklighet.