Det förvånar mig ibland att så många som hyllar den finlandssvenska modernismen samtidigt förhåller sig avståndstagande till allt som heter avantgardism, skriver poeten Peter Mickwitz.

Jag blev erbjuden av Förlaget att skriva någonting  litteraturpolemiskt. Att vara polemisk i det litterära svenskfinland är inte särskilt opportunistiskt, men låt gå.

För inte så länge sen läste jag av en slump Anthony Doerrs roman All the light we cannot see (på svenska Ljuset vi inte ser). Det är en roman som 2015 fick Pulitzerpriset och som man därför kunde tro att är konstnärligt viktig. På baksidan till Doerrs bok kan man läsa en av de mest extrema hyperboler jag någonsin stött på i branschen, detta är nämligen en roman som är skriven på ett ”språk som flödar över av så levande metaforer att det höjer ribban för vad litteratur har förmåga att åstadkomma”. Verkligheten är den att All the light we cannot see är en bok som på det stora hela helt saknar språkligt-litterära komplikationer. Doerrs bok är någonting jag lika gärna, eller kanske till och med hellre, hade tagit del av i form av en film eller en tv-serie på Netflix. Anthony Doerr har skrivit en i en ändlöst lång rad av normromaner som i grund och botten mera är skickligt tillverkade hantverksprodukter än konst; All the light we cannot see är en bok producerad enligt konstens alla regler. Det är imponerande, och det är mycket bra. Men varför, och skall konst faktiskt följa regler?

Vad är konst, och mera specifikt vad är litteratur som konst?

Frågan vi författare borde ställa oss, och som jag uppfattar som livsviktig för litteraturens framtid, är: vad är konst, och mera specifikt vad är litteratur som konst? Överdriften jag citerade ovan (”språk som flödar över av så levande metaforer att det höjer ribban för vad litteratur har förmåga att åstadkomma”) ger ett möjligt svar på den frågan. I Doerrs bok händer de facto ingenting alls i språket, vad det handlar om är utstuderad språkanvändning och stil utförda på ett absolut konformistiskt sätt. Det handlar om språkanvändning som inte bryter mot en enda regel, som inte upptäcker eller uppfinner någonting alls i språket. Grammatik, syntax, morfologi o.s.v. är perfekta om perfekt är det att man skickligt följer språkriktighetens alltid lika tillfälliga regler som om de vore eviga sanningar.   

En – allt annat än provokativ eller obeprövad – tes för vad litteratur som konst kunde vara är att språkkonst är något som specifikt arbetar med och i språket. Litteratur som konst kräver kanske störningar i språket, och varför inte också störningar i stilen? Är skillnaden mellan hantverksprodukt och konst den att det i konst händer fel saker medan hantverksprodukt är det där allting är rätt och bra?

Att följa konventioner – att vara konventionell – borde vara främmande för det som är konst?

Min uppfattning är att det för tillfället händer oroväckande lite som är fel i framför allt prosalitteraturen. Antagligen bland annat därför att sådant som är fel, sådant som är mera konst än produkt, gör läsarens uppgift svårare. Vilket förstås är illa, för en produkt får självklart inte vara svårtillgänglig. En produkt skall så lätt som möjligt nå så många som möjligt, annars följer varken inrikes- eller utrikeshandel. Konst däremot kanske rentav bör vara felig och därmed också i någon mening svårtillgänglig: konst gör med alla sina medel (av vilka språket är centralt för t.ex. poesin när den är som viktigast) sådant som är okänt, äventyrligt och mycket gärna också störande. Att följa konventioner – att vara konventionell – borde vara främmande för det som är konst?

Allt det här är mycket mera invecklat (och spännande) än vad som är möjligt att diskutera på några tusen tecken, så jag måste göra ett hopp för att belysa samma frågor från ett  annat håll:

Det förvånar mig ibland att så många som hyllar den finlandssvenska modernismen samtidigt förhåller sig avståndstagande till allt som heter avantgardism. Om någonting så var de finlandssvenska modernisterna avantgardister. Det är det som gör dem unika i norden: bara i Svenskfinland fanns en betydande första vågens litterär europeisk modernism. Den i Österriket födda, amerikanska hyperlärda poesipåverkaren Marjorie Perloff skriver om hur modernism i första hand inte är efterkrigsmodernism (så som många tror) utan någonting betydligt mera revolutionärt:

”But it´s also the case that I am a Modernist at heart. For example, I have little in common with most Americanists because I really don´t want to study eighteenth- and nineteenth century American literature, which is too didactic, too overly moral for my taste. I´m being partly facetious here – of course I love Melville and Dickinson and Whitman – but I have a greater affinition to European modernism, whether German, French or Eastern European, than I do to American studies. And although I´ve written a great deal on ‘postmodernism’, I have come to believe that the real revolution in the arts came at the beginning of the twentieth century and that it came in Europe. The World War I period is the period I love. I think I´m a Modernist in the sense that I do belive in art as somehow transcendent and I care about its formal values and admire difficulty. Then, too, I am more at home with irony than, say, with melodrama or invective. ”

Jag undrar om ett annat sätt för oss att återföra konst till litteraturen och avproduktifiera den vore att återupptäcka vår egen europeiska litteraturhistoria, som just vi finlandssvenska författare dessutom borde ha en direkt och djup relation till. Se oss omkring på närmare håll istället för att okritiskt och osjälvständigt ansluta oss till den anglosaxiska litteraturen där vi i grund och botten inte hör hemma och som ofta är konstnärligt rätt ointressant? Jeanette Winterson säger det fint:

”Working off Calvino was a way of aligning myself with the European tradition where I feel much more comfortable. That´s a tradition which uses fantasy and invention and leaps of time of space, rather than in the Anglo-American tradition which is much more realistic in its narrative drive and much more a legacy of the nineteenth century. Modernism here really moved sideways and has been picked up much more by European writers. We lost it completely and went back into something, from the 30´s onwards, which was much closer to the nineteenth century fictional form, whereas writers like Borges and Calvino and Perec wanted to go on with those experiments and didn´t see Modernism as a cul-de-sac, but as a way forward into other possibilities. I think we need that, I think it´s got to be there. The playfulness and the challenge has to be there.”

*

Ovanstående är speglingar av sådant jag funderat på i många år och om vilket man kan hitta tankar och texter på min blogg petermickwitz.com.