Penklubbens litterära salong på Londons bokmässa måste vara världens bästa ställe för författarframträdanden. Intervjuare som har läst boken ifråga (det börjar bli häpnadsväckande numera), och ger svaren tillräckligt utrymme, en publik som inte behöver spetsa öronen för att höra (Londonmässan är tyst fast den är stor). När ordet är fritt – intervjuerna avslutas alltid med publikfrågor – är det oftast så välformulerat att man inser att folk förberett sina inlägg hemma (nåt att ta efter i Helsingfors och Göteborg).
Han har trots allt inte tagit livet av tiotals miljoner
I år fanns bl.a. Peter Pomerantsev i salongen och han var precis så underhållande som titeln på hans bok om Ryssland låter ana: ”Nothing is true and everything is possible”. Pomerantsev vars dissidentföräldrar flyttade till England från Bresjnevsovjet växte upp i London men åkte till Ryssland för att jobba som tv-journalist under de gyllene åren strax efter 2000-talet. Det är insikterna från den tiden som utgör basen i hans bok, som ofta får en att associera till den i Ryssland förbjudna filmen Leviathan. Pomerentsev redogör för ett antal personer han dokumentärfilmade i Moskva. Det är en absurd men plausibel värld som träder fram, kuslig framför allt i sin nyckfullhet – gamla stalinistiska mönster i ny tappning. Under mässintervjun kopplar Pomerantsev ofta Putin till Stalin, men framhåller ändå bestämt: Putin är inte Stalin, han har trots allt inte tagit livet av tiotals miljoner.
Hållhakar för att kunna idka utpressning
Case studies från det moderna Ryssland alltså. Ett av de öden boken beskriver är affärskvinnan Yana Yakolevas – boss för ett framgångsrikt företag med några dussin anställda i Moskva. Företaget har i över tio år importerat industrikemikalier från Frankrike när Yakoleva en dag får påhälsning av FDCS, landets federala knarkpolis. Polis på jobbet är i och för sig inte ovanligt, i Ryssland genomförs razzior på företag i tid och otid för att komma åt inte bara skattefusk utan olagligheter av alla tänkbara slag (avsikten är inte alltid att se till att staten får sina pengar utan att hitta hållhakar för att kunna idka utpressning). Den här gången nöjer sig FDCS inte med att beslagta bokföringen utan tar också ägaren. Anklagelsen är narkotikabrott. Industrikemikalinen dietyleter (som används vid rengöring av industrifastigheter) har över en natt klassats som narkotika (den kan med förbehåll användas som sådan), och Yakolevas företag har bedrivit eterhandel i stor skala. Det kan hon inte förneka, polisen beslagtar handlingar som visar stora importerade kilomängder (flera ton) och lika stor återförsäljning. I över 10 års tid hade företaget haft licens för sin kemikalieimport men nu var den olagligförklarad – retroaktivt.
De sitter inne för att följande namn på firmans dokument var deras
Yakoleva arresteras och får till en början inte ens ringa. Hennes advokat dyker upp senare, men det står klart att hon borde hitta en annan, någon med de rätta kontakterna, någon som vet vem inom domstolsväsendet som behöver en gåva. Många påstår sig veta, påstår sig ha kontakterna och säger med en mun att den bästa strategin är att erkänna sig skyldig och först därefter sätta igång processen för att undgå straff. Det är betydligt smartare än att förklara sig oskyldig. Att göra så är nämligen något domare bara blir uppretade av. Det är ju så typiskt brottslingsbeteendet att förneka sin skuld.
Processen blir dyr säger advokaterna, en miljon dollar. Men är inte frihet en värdefull vara? Yakoleva tvekar, men bestämmer sig till slut för att fortsätta förklara sig oskyldig. Hon har till och med hittat en advokat som gått med på den konstiga strategin. Månaderna går, hon blir vän med sina medfångar, flera av dem kvinnor från företag där chefer fifflat och flytt utomlands. De sitter inne för att följande namn på firmans dokument var deras.
Hon har hunnit bli ett kändisfall
Efter månader i cellen nås Yakoleva av rykten att många fler fängslats på basis av liknande klassifikationsförändringar som hon, allt från veterinärer till grönsakshandlare som påstås utnyttja olagliga tillsatsämnen i sallaten (FDCS:s verksamhetsområde är brett). Yakoleva sitter fängslad i sammanlagt sju månader. Hon har hunnit bli ett kändisfall, till sin överraskning hör hon att man börjat ordna demonstrationer på Moskvas gator för henne. De är inte massiva, men tillräckligt stora för att väcka otrevlig uppmärksamhet och resulterar i att domstolen till slut förklarar diatyleter vara en laglig kemikalie för industritvätt. Yakoleva frias. (Hemma väntar ingen längre, maken fick nog.)
Den egentliga orsaken till att demonstrationerna för hennes sak tillåts är revirkampen som pågår mellan två ämbetsverk, mellan deras två chefer. Den ena basar för FDCS och den andra för FSB (efterträdaren till KGB). FDCS har avslöjat olaglig gränshandel styrd av FSB vid kinesiska gränsen och arrresterat några högra FSB-chefer. FSB hämnas genom att istället för att gripa demonstranterna för Yakoleva sy in några toppar inom FDCS. Följden blir att organisationen tvingas retirera och återta sina kemikaliebeslut. Några veckor senare avskedar Putin både chefen för FSB och chefen för FDCS.
Det känns som om freakshowen tagit överhand
Peter Pomerantsev som i övrigt inte verkar särskilt lagd för konspirationsteorier slänger här fram hypotesen att bråket passade Putin väl. Igen två fiender oskadliggjorda. Bokens övriga case handlar bland annat om en tungt kriminell man som blir författare (helt otrolig typ), två unga modeller som begått självmord, i bakgrunden finns en hjärntvättarsekt kallad Lifespring. Studien av Lifespring är övertygande detaljerad men i nåt skede tröttnar jag. Det blir för mycket galenskap och galningar. Man hittar dem i alla länder och det känns som om freakshowen tagit överhand.
Om man jämför Peter Pomerantsev med Finlands Ville Haapasalo som också filmar i Ryssland och berättar om sina erfarenheter i böcker är likheten att båda med förtjusning och fasa störtdykt in i det nyrika ryska samhället (som nu dyker åt rakt motsatt håll), men där Haapasalo och hans huvudskrivare Kauko Röyhkä alltid är måna om att berätta en god historia (och de kan sin sak) är Pomerantsev mån om att berätta en god historia och dessutom beskriva bakgrunden, analysera. Han är ju trots allt uppvuxen i en dissidentfamilj. Den ges för övrigt några sidor mot slutet av boken och kunde ha bidragit med stoff för mycket mer. Kanske i nästa bok?
Effektiv maktutövning förutsätter ett starkt underhållningsvärde
Under intervjun på Londonmässan får Pomerantsev frågan om hur han ser på framtiden i Ryssland och svarar att Putin för länge sen insett att effektiv maktutövning förutsätter ett starkt underhållningsvärde. Ockupationen av Krim var inte bara en kränkning av internationell rätt utan också ett spännade tv-drama. Man försökte likaså göra Syrien-bombningarna till tv-underhållning men misslyckades (ingen orkade liksom med något så avlägset). Pomerantsevs vilda gissning är att nästa steg kan bli att utse olika samhällsgrupper till statsfiender och göra tv-drama av jakten på dem.
Att följa med det som händer i Ryssland är livsviktigt, inte minst för oss i Finland. Förlaget kommer alltid att ha rum för intressanta böcker om Ryssland och kan skatta sig lyckligt över att ha Anna-Lena Laurén i sitt stall. Vi hoppas inom relativt snar framtid bjuda på Ryssland i flera böcker.
