Kanske är författare någonting som inte riktigt finns, en fiktion, skriver Hannele Mikaela Taivassalo i sitt anförande som hon höll på Internationella författarmötet i Lahtis i juni.
Litteraturen är ett ekosystem. Texter lever av varandra, påverkar varandra – i närhet, men också på avstånd. På avstånd i tid och på avstånd i rum. Genom närhet i rum, närhet i tid, närhet i känsla, närhet i tanke, närhet i genre, närhet i språk. Men de längre näringskedjorna är svårare att se, inte lika uppenbara. Texter genererar andra texter som genererar andra texter, annat tänkande uppstår. Konstens vägar är lika outgrundliga som livets. Vi vet inte alltid varför texter uppstår, och vi vet ofta inte heller var de egentligen börjat. Vi vet inte heller exakt varför de finns, eller ska finnas.
Vet du varför du finns, eller varför just du ska finnas?
Därför är konsten inte heller mätbar, det är svårt att betrakta den ur ett nyttoperspektiv, som en funktion med en målsättning. Konsten, litteraturen – den bara är. Den vill mycket, men framför allt är den. Och vi är i den, och genom den.
Som naturen. Hur mäter vi naturen, vad är nyttoaspekten? Den finns inte där för att tjäna oss – om människan skulle dö ut skulle den fortsätta finnas, oberoende.
När människan inte ännu fanns, fanns ändå naturen, oberoende.
Konsten, litteraturen – den bara är. Den vill mycket, men framför allt är den.
Litteraturen, däremot, finns för att människan finns. Personligen tänker jag ibland att jag finns, fortfarande, för att litteraturen finns.
Litteraturen är större än jag. Större än den enskilda människan, än den enskilda boken. Den är inte god, den är inte ond, den är inte ens hälsofrämjande. Det är vanskligt att säga om den är lönsam för samhället om man med lönsamhet menar ekonomisk. Det är svårt att mäta konst i pengar.
Och hur mäter vi liv, vad är ett liv värt, vilka liv är mer värda?
Hur mäter vi kärlek, är kärlek nyttigt? Ibland är den väl motsatsen: destruktiv.
Naturen kan också angripa sig själv, slå tillbaka. Litteraturen kan ge kunskap om andra perspektiv, ge insikter och öppna slutna ögon – men också förorsaka revolution eller söndra människor, fördärva moralen och döda hopp. Eller helt enkelt inte åstadkomma någonting alls. Konsten är nämligen frågorna, inte svaren.
Konsten skapar vägar som inte syns, som symbioser och fotosynteser och näringskedjor där någonting så småningom ruttnar och dör, och något annat börjar leva därav.
Men författaren? Är författaren ens viktig?
Utan författaren ingen litteratur, vill vi i alla fall tro tills vi är överbevisade.
Finns det någonting sådant som en författares natur, finns det någonting vi alla har gemensamt?
Ett finns det: vi skriver. Någonting annat finns inte.
Jo, ett annat finns också, kanske: vi är människor. Det är väl ändå någonting djupt mänskligt med författare, är det ändå inte det?
Vi är alltså skrivande människor, Homo Scribens.
Men största delen av den skrivande mänskligheten är ändå inte författare.
Det är väl i alla fall tur.
Utan författaren ingen litteratur, vill vi i alla fall tro tills vi är överbevisade.
Kanske börjar man skriva på grund av någon dysfunktion, en känsla av oförmåga att kommunicera med människor, verk efter verk nya omständliga försök att hitta på något sätt att uttrycka sig trots att man inte kan och just för att, år efter år trasslar man in sig allt mera istället för klarhet, och som om man väntar på svar fast det är uppenbart att det inte ens finns någon tydlig mottagare.
Författare är skrivande människor som det växer olika former av text ur.
I texten växer träd. Det finns ingen anvisning för träd hur träd ska växa, de växer ändå. I förhållande till varandra står de, träden, och tillsammans är de. Tillsammans är de skog. De kan vara planterade, tuktade eller vilda, men skog är de.
Från början finns där bara ett någonting, en liten planta, knappt ens det, svårt att veta hur den artar sig. Det kanske blir en skog, det kanske blir ett ingenting, det vet man inte. Allt kan inledningsvis bara försöka börja, och först sedan kan det möjligtvis också fortsätta. På ett annat ställe hade denna början antagligen blivit någonting helt annat. Jordmånen skapar sin skog, och den är olika på olika ställen. Och så är där solen och regnet och svamparna och insekterna och bakteriefloran och mineralerna och ekorrarna och koltrastarna och människorna och mossorna och rävarna och myrorna också. Bland annat. Allt påverkar allt.
Författarna blir till i böckerna, i de böcker som andra författare skriver, de texter och böcker författaren upptar i sitt eget lilla ekosystem innan hen blir författare, det är författarens natur.
Den naturen är onaturlig, den är skapad av ord, dessa grenar som spretar på papper och andra ytor.
Författaren skrivs i andras böcker, skrivs fram, skapas genom text.
Kanske är författare någonting som inte riktigt finns, en fiktion.
Författare skriver också sig själva, samtidigt skriver de bort sig själva. De putsar och ändrar och filar och tar plats i en massa bokstäver, och sedan finns de plötsligt inte själva kvar. Istället är där en text.
Förhoppningsvis finns de någon annanstans, i det vi kallar verkligheten.
Ibland undrar jag i hur hög grad jag skriver bort mig själv när jag skriver fram en text.
Inte bara ur texten, utan ur verkligheten.
Kanske är författare någonting som inte riktigt finns, en fiktion.
Jag var nyss på en fest, också där kände jag att jag kanske inte var mindre text än jag var människa. Jag märkte plötsligt att många såg på mig som en författare på fest, inte som en person på fest. Jag märkte förvånat att också där, dansande och onykter – ja vem vet: kanske i synnerhet som dansande och onykter! – såg man på mig genom den rollen. Och inte bara det: jag har märkt att man också ser mig genom mina texter, som om det var mina texter som skapade mig, snarare än jag som skapar dem.
Det är inte bara i andras blickar jag blir till så. Också för mig själv blir jag mer och mer det jag gör, och mindre den jag är. Jag är mitt arbete, det är svårt att säga när jag inte skulle arbeta. Världen jag ser och det jag upplever och allt som landar i mig är potentiellt material. Jag är receptiv, jag är en amöba täckt av sensorer, jag registrerar i detalj och lagrar mina iakttagelser. Jag är en iakttagare, men kanske inte som det barn jag var, inte tyst och på sidan om, som ett allvarligt träd som gömmer sig bland andra i skogen. Jag vill vara mitt i livet och jag vill känna det i mig. Också vargen, ett rovdjur med lystna ögon och sin glupska mun är en del av skogen, på sitt sätt. Också de hemlighetsfulla svamparna, främlingarna som varken är växter eller djur, är en del av skogen.
Att skriva är att vara på sidan om sig själv, lika mycket som det är att vara i sig själv.
Det är en lycka, och en sorg.
Till sin natur är författarna dumma eller kloka eller läraktiga eller sluga eller kanske bara nyfikna eller någonting helt annat. De är naiva och cyniska, de är här och de är där, och de är inte alla män. De vill fly världen eller helt och fullständigt finnas i den och se den kristallklart precis så som den är – ibland både och, samtidigt. De är A eller B eller ett försvunnet C. De är allt det du vill att de ska vara. De står till vänster om höger, eller helt tvärt om och spegelvänt. De står ofta vid sidan av sig själva. De kan ha ingen personlighet alls eller alldeles för mycket, eller precis så där normalt mitt emellan eller lagom.
De står inte där när du läser, därför kanske du undrar.
Då är de redan någon annanstans.
De står oftast inte riktigt där du tror, därför kanske du undrar.
De står inne i texten och finns inte ens riktigt.
De står där för att de vill att du ska se dem, ändå vill de inte riktigt, och så gömmer de sig därför bland bladen och mellan bokstäverna, skriver fram sig istället.
Men det är ändå ibland som om det var deras hud och deras hjärtan, avklädda, nakna, trots att de är osynliga.
Eller så är de någon annan de skickat fram för att säga vad de nu ville säga.
Texten är det vi ser, allt annat är oviktigt.
Vad är författaren? Jag vet inte. Kanske en nödvändig bakterieflora?
Litteraturen är ett ekosystem, alla beståndsdelar är oersättliga: de stora episka haven, den språkförnyande försiktiga vegetationen, allt där emellan och över och under och i. Vad är författaren? Jag vet inte. Kanske en nödvändig bakterieflora?
Det enda jag vet är att det inte finns någonting annat än olika. Vi skriver så olika, vi vill så olika med det vi skriver, vi har så olika skäl till varför vi skriver. Men vi skriver alla, det gör vi. Vi lever liksom i samma värld, på det sättet. Fast i olika skogar.
Precis som i naturen är det just det som är det viktiga: de olika delarna, mångfalden. Allt bygger på allt annat. Det som finns bygger på det som funnits, det som syns bra och växer sig stort skulle inte växa utan allt det andra, det mikroskopiska vi knappt ser eller märker.
Allt är olika, inget är det andra likt, och samtidigt likt just därför.
Nu har jag skrivit fram denna text, skrivit mig in i den här kontexten.
Jag finns här. Därför är jag också en del av dig.
