Claes Anderssons förläggare Tapani Ritamäki läser om Anderssons sista diktsamling "Det underjordiska utsiktstornet". Den blir bara djupare, man kunde drunkna i den, skriver han och minns sin döda vän.

Jag läser igenom mejlen jag fått av Claes de senaste åren och mina mejl till honom. Det handlar om manus som ska skickas in, textkommentarer, omslag, baksidestexter som ska formuleras om, luncher som prickas in, en fest som vi tyckt varit extra rolig (vad som var så roligt minns jag inte, inte heller festen).

Tonen är vänlig. Claes vänliga sida blir så tydlig nu när han är död (man borde nog läsa allas mejl som om de var döda medan de lever).

Mitt kanske tidigaste minne av Claes är från 1970-talet, jag och en brådmogen vän hade blivit bekanta med Claes när han bodde i Villa Biaudet i Lovisa. Vi deltog i en skrivarkurs som han drog och Claes brukade ge oss inspirerande uppgifter. En gång slängde han en disktrasa i bordet och sa: Skriv om den här! En imponerande spontanitet, tyckte vi på typiskt senhippiesätt. (Olet tiskirätti ja tiedät sen … )

Claes vänliga sida blir så tydlig nu när han är död

På sommaren skulle jag och min brådmogna vän söka in till Helsingfors universitet, men vi hade missat bussen så vi ställde oss och liftade. Inte bekymmerslöst, men inte heller bekymrat. Några bilar senare körde Claes förbi i sin Mini. Vilken tur, hann vi tänka. Döm om vår besvikelse när Minin kallt körde förbi. Va fan?

En halv minut senare såg vi bilen komma körande tillbaka och en bekant nuna sticka ut genom fönstret: ”Jag såg inte först att det var ni. Hoppa in!”

Jag minns att vår chaufför var på väg till jobbet i Helsingfors och att samtalet handlade om ”grundtrygghet”. Saknar man den saknar man allt, sa Claes (han var min idol redan då).

Tack vare Claes kom vi i tid till inträdesförhöret och att vi dessutom klarade det måste ha berott på den extra boost han gav oss (förberedelserna i övrigt var minimala men självförtroendet på topp efter den inspirerande bilfärden). Vi talade många gånger om den, jag och min brådmogna vän. Min brådmogna, döda vän. Min döda vän och vår döda chaufför.

En tid brukade vi äta lunch på tre man hand, Claes, Tua och jag, tala om allt mellan himmel och jord, allt mellan finsk poesi och fotboll, men typiskt nog minns jag bäst den lunch som aldrig blev av för att Tuas barnbarn Vanessas hälsotillstånd plötsligt allvarligt försämrats – Claes var ett viktigt stöd för henne – kanske en grundtrygghetsfaktor?

Jag läser om den sista diktsamlingen. Den blir bara djupare, man kunde drunkna i den.

När Claes sista diktsamling blivit klar kom han till förlaget på cykel för att hämta sina författarex och av nån märklig orsak började vi tala om 60-talet och Claes kristalliserade generationsandan: ”Vi var emot allt!” Och så såg han på mig och sa: ”Det var ni också!”

I åratal har det harmat mig att jag bara nickade beskedligt istället för att, vilket jag kom på först i trappan, bestämt svara: ”Absolut inte!”

Jag läser om den sista diktsamlingen. Den blir bara djupare, man kunde drunkna i den. Det underjordiska utsiktstornet heter boken men titeln i dess första manusversion var: ”Men vi ville inte heller något annat” från en dikt som är typisk anderssonsk i sitt engagemang och sitt dubbelseende (ordet är nästan en kliché, men ändå så exakt att det får användas):

Många dör tidigt i livet 

Vi är systemets slavar, vi lever på det sättet att

     många andra därigenom dör 

Vi ville det inte men vi ville inte heller

      något annat

Claes rökte och sannolikt bidrog den njutningen till att ta livet av honom. I mina ögon framstår han som kvintessensen av njutningsmänniska (idag förytligat i den alldagliga uppmaningen: njut!): Cigaretter (senare cigariller), rödvin, musik, poesi, kärlek (sex), och därför citerar jag en annan diktstump som exemplifierar det som var så kännetecknande för hans poesi och hans person, den kreativa humorn – rolig på grund av sitt allvar:

Jag lösgör mig försiktigt från henne och känner en våldsam lust efter tobak. Jag började springa genom skogen förbi en skylt med TOBAK 90 km. I gläntan står en ung kvinna med ett spädbarn i famnen (vems barn?). Har du tobak, ropar jag i full fart. Stanna! skriker hon och drar fram en svartblänkande kalasnikov. Jag dödar dig, skriker hon och tar sikte. Nej nej döda mig inte, jag har sex barn. Då får du leva ett tag till, säger hon och ler mot mig. Jag är lättad som efter en orgasm. Barnet har liksom ett skimmer.

Busholmen nästa – romanen som kommer ur tryck den andra augusti – är det sista beviset på Claes Anderssons vitala kreativitet. Bokens första kapitel fanns inte med i den första manusversionen utan kom till när vi föreslog att titeln kunde knyta an till den föregående (Stilla dagar i Mejlans) genom en geografisk förankring till exempel till den plats Claes bodde på, och som redan förekom här och där på sidorna. Inspirerad av förslaget skrev Claes ett helt nytt kapitel som nu inleder boken och som beskriver vad Otto brukar göra på dagarna. Jag läste det med igenkännandets leende på läpparna. Nu läser jag samma vardagliga ord med andan i halsgropen och stor saknad:

I praktiken inskränker sig Ottos inköp till två flaskor portugisiskt eller chilenskt rödvin i tioeurosklassen, några färdigpackade portioner spagetti med köttsås, en stor kanelbulle (som han äter upp redan i spårvagnen på hemvägen). Dessutom lämnar han in sina dagliga tipsförslag (engelska fotbollsmatcher och inhemska ishockeymatcher) till ett värde av några tior innan han tar en tur i Kampens spelhall, där han antingen vinner de pengar han behöver för sina inköp – eller förlorar dem, med råge.

 

Tapani Ritamäki

Förläggare