Det fiktiva känns ibland mer verkligt än verkligheten. Möjligen är det orsaken till att jag måste skriva under en pseudonym. Jag är alla och ingen. Den som vill lära sig mera om mig och mitt liv behöver bara läsa, skriver vår författare, pseudonymen Alexander Kavaleff som i sommar debuterar med romanen De omättliga.
Jag borde börja skriva mitt debutantporträtt, men det är inte den lättaste uppgiften att beskriva någon som endast finns som ett namn. Istället sitter jag i soffan och söker efter information om hur många timmar lammstek borde ligga i ett vattenbad. Jag ska vara värd för middagsgäster om några timmar men som vanligt har jag knappt börjat med förberedelserna. Jag är en evig slav när det gäller prokrastinering.
Det är värre än så. Jag är en arbetsnarkoman och den lataste personen jag känner. Jag är en cyniker som älskar världen. Jag är en konformist som hatar konformism, en kritiker som hatar kritik. Jag är vänlig men intensiv, en debattör som inte kan tåla konflikt. Jag är en extrovert introvert… eller en introvert extrovert? Snart kan jag väl kalla mig själv för en narcissist som gömmer sig bakom anonymitet. Är det mera eller mindre självgott än alternativet? Modigt eller fegt? Jag livnär mig på motsatser.
Jag dricker inte för att glömma men jag glömmer ofta när jag dricker. Något minns jag ändå. Kanske just tillräckligt för en roman. Men bakom alla lager av autofiktivt strunt och högtravande försök till svar är De omättliga också en roman om motsatser. Om det ytliga och det djupa, det goda och det onda och om livet och döden. Om det vackra i det fula och det fula i det vackra.
Jag röker inte eftersom jag vill leva. Samtidigt påminner röken mig om livet. Precis som döden. För somliga kan jag möjligtvis (förhoppningsvis?) förefalla förnuftig, men för dem som har tålamod nog att lära känna mig bättre ter jag mig säkert oftare som oförnuftig. För mig är föreställningarna en och samma. I slutändan måste jag tro på på att motsatsernas paradox bara är en hägring. Annars går jag förlorad.
Midsommaren har däremot aldrig varit en stor fest för min del. Åtminstone inte midsommaren i Finland.
Ur detta perspektiv kunde min debutroman likväl ha haft undertiteln En försoning. Midsommaren har däremot aldrig varit en stor fest för min del. Åtminstone inte midsommaren i Finland. Kanske är det därför en dröm. Eller en mardröm? Annars är det mycket som stämmer– tidvis skrämmande mycket. En grupp vänner från den finlandssvenska Helsingforsungdomen åker ner till Hangö, Finlands sydligaste stad, för att festa en helg. Har jag inte läst den boken redan? Om och om igen. Är det därför som De omättliga aldrig lyckas bryta sig ur sin cirkulära form? Berättelsen är lika bunden av sin struktur som jag är fängslad av samhörigheten jag vuxit upp i. Också den svärmiska tillvaron kännetecknas av det motsägelsefulla– av likgiltig absurditet och av människor som lever sitt liv som i en dröm. På ett sätt känns det fiktiva därmed mer verkligt än verkligheten. Möjligen är det orsaken till att jag måste skriva under en pseudonym. Jag är alla och ingen. Den som vill lära sig mera om mig och mitt liv behöver bara läsa.
Det visar sig att lammet borde ligga i badet i ett dygn. Jag har misslyckats innan jag hunnit börja. Till slut blir det bra ändå.
