Den 20 januari svär Donald Trump presidenteden på trapporna till kongressbyggnaden på Capitol Hill. Lagom till installationen publicerar vi ett nyskrivet tillägg till boken Trump och vredens Amerika. Texten av Laura och Saska Saarikoski är översatt av Fredrik Lång som tillsammans med Joel Backström översatt boken.
Torsdagen den 10 oktober sken en snål sol över Washington. Träden kring Vita huset prunkade i höstens alla färger. Människor hade samlats på trapporna till de omkringliggande administrationsbyggnaderna och andra ställen för att få se ett stycke historia.
Det privatplan med vilket Förenta staternas nästa president Donald Trump skulle anlända med har en stund tidigare landat på Ronald Reagan-flygfältet åtta kilometer utanför stan. Klockan var nästan elva. Någonstans ifrån hördes ljudet av sirener. Bilkonvojen med den blivande presidenten skulle anlända i vilket ögonblick som helst.
Maktskiftet är en stor dag för den amerikanska demokratin. Just i det ögonblicket visar det sin styrka. En diktatur kan fungera effektivare och mera rätlinjigt än en demokrati, vars beslut ofta fastnar i juridikens, folkopinionens och det politiska motståndets snårskog. Framtiden för ett odemokratiskt samhällssystem är likväl alltid osäker, för mänskorna vet inte vem som kommer att leda landet, medan ledaren inte vågar avstå från sin makt eftersom han fruktar vad hans efterträdare skall göra. Diktatorn är som störst när han griper makten, den demokratiskt valda ledaren när han avstår från den.
Maktskiftet är en stor dag för den amerikanska demokratin. Just i det ögonblicket visar det sin styrka.
Enväldets kalla vind blåste in den amerikanska valkampanjen, när Donald Trump i en TV-debatt hotade att sätta Hillary Clinton i fängelse. Kan Trump faktiskt göra det? Eller tänker han offentligt ta avstånd från sitt hot. De TV-reportrar som väntar på Trumps ankomst är ovanligt nervösa.
En av ritualerna i den amerikanska demokratin är mötet mellan den sittande och den blivande presidenten. Åtta år tidigare tog George W. Bush på samma sätt emot den nyvalde presidenten Barack Obama, som i sin valkampanj starkt hade kritiserat Bush krigspolitik. Mötet mellan dem försiggick emellertid i angenäma tecken. Så föreställer man sig skall ske även nu, trots att spänningen mellan de två männen är många gånger större än åtta år tidigare.
År 2011 förberedde Donald Trump sitt engagemang i det republikanska partiet genom att ansluta sig till den kampanj som gjorde gällande att Barack Obama var muslim och född i Kenya. Samma vår gav Obama tillbaka genom att vid en tillställning för journalister i Vita huset offentligt driva med Trump. Det finns de som anser att den här kränkningen var sista droppen som fick Trump att ta det avgörande steget att börja förbereda sig för en valkampanj.
Redan i det han tal höll på Vita husets gräsmatta dagen innan Trumps ankomst hade Obama sagt att han tänker göra allt som står i hans makt för att göra maktskiftet så smidigt som möjligt. ”Vi är alla i samma lag”, sade Obama. Han beskrev presidentskapet som ett stafettlopp, där varje deltagare gör sitt bästa innan han överlämnar stafettpinnen till sin efterträdare.
Också den här gången hade många av presidentens medhjälpare tårar i ögonen, men inte av sinnesrörelse utan av sorg.
Obama har en förmåga att röra sina åhörare till tårar. Också den här gången hade många av presidentens medhjälpare tårar i ögonen, men inte av sinnesrörelse utan av sorg. Valresultatet innebar en stor besvikelse för demokraterna.
Också Donald Trump hade hunnit ge signaler om att han tänkte leda landet på ett annat sätt än han drev sin valkampanj. I sitt segertal lovade han att ena landet, verka som alla amerikaners president och han tackade sin motkandidat Hillary Clinton för hennes ”tjänster mot fosterlandet”. Därför trodde många experter, eller ville åtminstone tro, att det finns två Donald Trump: en grälsjuk presidentkandidat och en statsman i Vita huset.
Genom folkmängden sveper nyheten likt en vind genom trädkronorna. CNN har just avslöjat att Trump redan befinner sig i Vita huset. Han har anlänt via en annan grind än den som människorna och TV-teamen väntade sig. Det tycks vara så han gör.
Trump.
En stund senare kommer TV-reportrarna med fler nyheter. Den sittande och den blivande presidenten har suttit länge i samtal, och nu har de lite tid över för reportrarna.
Vi får en bild inifrån Vita huset. Donald Trump och Barack Obama sitter i var sin stol med benen så brett isär att du med en sådan manspread skulle få böter i New Yorks tunnelbana. I övrigt bjuder presidenterna på visuella kontraster: Obamas slips är blå, Trumps röd. Obama är svart, Trump vit. Eller i den journalistiska exakthetens namn: Obama är ljust brun och Trump svagt orange.
Obama talar först. Han berättar att de två männen i god anda har diskuterat saker som har med maktskiftet att göra samt även berört inrikespolitiska och utrikespolitiska frågor.
Trump tackar Obama och säger att meningen var att de endast skulle träffas i tio minuter, men att samtalet kom att räcka en och en halv timme. ”Och för min del kunde det ha fortsatt mycket längre”, säger Trump och myser.
”En mycket fin man, en mycket fin man”
Vid sidan av den självsäkra Obama förefaller Trump oväntat skygg och osäker. Och fastän Trump är femton år äldre än sin föregångare, ser Obama i den här situationen ut som en välmenande lärare, och Trump som en nervös skolpojke. Har Donalds kampanj månne gett honom bakläxa?
Trump framhåller att det är första gången han och Obama träffas ansikte mot ansikte. Det är överraskande, med tanke på hur många gånger de offentligt har skällt på varandra. Nu är det förgångna emellertid begravt, eller åtminstone vill de två männen få oss att tro så.
Trump försäkrar att han har hög aktning för Obama och hoppas att har kommer att få många goda råd från honom. ”En mycket fin man, en mycket fin man”, muttrar Trump för sig själv innan kamerateamet jagas ut ur rummet och TV-sändningen bryts med en skräll.
