Johanna Holmströms nya roman Själarnas ö bygger på verkliga händelser. Det är en berättelse om hur galenskap har definierats utifrån kön och tid.
Hur föddes tanken att skriva en fiktiv historia om kvinnoöden på Själö?
– Jag valde att skriva om fiktiva personer för att respektera de verkliga, tragiska livsöden som Själö har fått uppleva. Mina romanfigurer är ett hopkok av många olika sjukjournaler och skulle alltså ha kunnat vara helt verkliga patienter.
På vilket sätt har den konkreta ön i Åbolands skärgård inspirerat dig?
– Jag besökte ön och vistades i sjukhuset, och det allra mesta i romanen är alltså helt sant. Byggnaderna ser i stort sett ut som de gör i verkligheten och de har fått behålla sina verkliga namn, men jag har också tagit mig friheten att ändra på detaljer.
Synen på vad som är normalt och vad som är sjukt förändras ständigt
Varför lockade det dig att skriva om kvinnlig galenskap?
– Folk har alltid försökt diagnostisera kvinnorna i till exempel mina noveller trots att jag har tyckt att de är fullt normala. Det fick mig att vilja skriva om kvinnor som verkligen har diagnostiserats. Tidigt i mina efterforskningar snubblade jag över Själö i form av forskaren Jutta Ahlbecks avhandling om kvinnliga kriminalpatienter.
Vad har du lärt dig av historien?
– Jag har lärt mig att synen på vad som är normalt och vad som är sjukt ständigt förändras. Vi lever i en tid då precis allt diagnostiseras och inget längre verkar vara normalt. Jag tror också att varje människa som har arbetat med vård av något slag alltid har trott att de har gjort det som är bäst för dem de vårdat. Också de metoder vi nu tycker är grymma har tidigare ansetts vara de bästa eller åtminstone de enda möjliga.
Vad läser du själv i sommar?
– Jag har en verklig klassikersommar på gång och har läst Tjänarinnans berättelse av Atwood och The Great Gatsby av Fitzgerald. Just nu läser jag En förlorad värld: åter till Brideshead av Evelyn Waugh.
