Min roman ’Det lungsjuka huset’ är en fiktiv berättelse. Mycket har jag ändå lånat från verkligheten. En del är ren stöld! Vissa böcker, konstverk och sånger har nästlat sig in i boken och bosatt sig där. Här följer några låtar som på olika sätt återfinns i romanen.

JULIA KORKMAN & MATILDA GYLLENBERG: TILL ALLA MINA VÄNNER PÅ INSTAGRAM (2019)

Jag bor i ett hus som badar i ljus. Det var så jag skulle säga, om någon frågade vem jag var och var jag hörde hemma. Så hade jag tänkt ut det och precis så borde det ha blivit.

STEFAN SUNDSTRÖM: SABINA GÅR IVÄG LÄNGS MALECON (2006)

Min man John ärvde huset av sina farföräldrar. De flyttade hit för att få en skyddad medelålder och ålderdom tillsammans med sina vänner och likar i den övre medelklassen. Här i körsbärsträdens skugga skulle de leva tillsammans med sina saker, alla dessa vackra föremål som Oldemor skattade så högt. 

Oldefar, som kom från den fina släkten och som hade ett välavlönat yrke som militärläkare, han ägde kanske sakerna, men sakerna ägde inte honom. Oldemor däremot ägdes av sina tillgångar så till den grad att hon låste dörren varje gång hon gick ut med soporna. När hon var gammal och bodde ensam lät hon ingen få en reservnyckel till huset. Hon litade varken på sina släktingar eller på hemsjukvården. 

NATHAN LAY: IT’S A LONG WAY TO TIPPERARY (2017) ORIGINAL: JACK JUDGE (1915)

En förmiddag dök de upp i Lockum, modern och barnet i bilen med husvagnen på släp. Vädret var klart och småfåglarna sjöng i buskarna. Också Hild sjöng, för att hålla Ricke på humör och få ett slut på frågorna om hur långt det var kvar till Uganda. 

– It’s a long long way to Tipperary, sjöng hon, och försökte få honom att stämma upp. Goodbye Piccadilly! Farewell Leicester Square!

 Jag undrar om Oldefar såg dem komma, om han kände igen dem. Jag skulle ge mycket för att få veta vad han tänkte då, den där första dagen. 

SVEN-BERTIL TAUBE SJUNGER NILS FERLIN: NÄR SKÖNHETEN KOM TILL BYN (1961)

När Hild kom till husbolaget var det ungefär som när skönheten kom till byn. Det var 1982, i körsbärsblommens tid. Eftersom jag kände Chefen och visste allt om hans inställning till resandefolk, studsmattor och lekande barn, var det inte svårt för mig att lista ut hur han hade bemött nykomlingarna. Han ville veta vad de gjorde på hans gräsmatta. Och hur han så snabbt som möjligt skulle kunna avlägsna dem därifrån. 

Det finns nämligen människor som räknar sina pengar för räknandets skull, och lever upp bara när de har skaffat sig något fint eller uppnått en ny position. Chefen var sådan då, och är det fortfarande. Han tycker om ordning och reda. Han avskyr ogräs och andra störande moment. 

PORTISHEAD: GLORY BOX (1994)

Jag minns de ensamma dagarna när jag inte hade någon annan att prata med än babyn, men pratade i alla fall, ut i luften, med John som tydlig mottagare. 

– Vill du göra mig glad? Vakna då före mig på natten, någon enda gång. Kom ihåg hennes klädstorlek. Boka tid för vaccinering – kom ens ihåg att barn behöver vaccineras. Och vill du göra mig tänd? Du kan ju börja med att rabbla upp vårt barns personnummer utan betänketid om jag frågar dig.

Jag vet inte varifrån de kom, de där hämndlystna tankarna. Faktum var att det var jag som ville slänga bort p-pillerkartan, inte han. Han ville vara med mig, för han tyckte att jag var underbar. Jag ville leka mamma-pappa-barn. Det var nu det skulle börja, livet! 

GEORGE HARRISON: THE LIGHT THAT HAS LIGHTED THE WORLD (1973)

När Hild sjönk ner på en grönmålad bänk vid en gräsmatta vid kanalen för att amma sitt barn, flög en ren vit duva ner och satte sig på bänkens ryggstöd. Nere vid vattnet var det svalt och skuggigt. En liten grupp långhåriga, till synes lyckliga ungdomar satt på gräsmattan utan skor. En av dem hade en akustisk gitarr och spelade. 

The light that has lighted the world.

Hippietidens guldålder var förbi vid det laget, men det var många som fortfarande omhuldade tankar om kärlek och fred. För den lilla gruppen på gräsmattan verkade madonnan på bänken med den vita duvan vid sin axel vara direkt nedstigen från himlarna. Ett lätt regn av vita blomblad och glittret på vattnet förstärkte intrycket. 

JEAN SIBELIUS: SKOGSRÅET (1895)

På kvällarna vid sjutiden kom Hild gående hemåt genom skogen, och Ricke, som visste när tåget anlände, brukade möta henne på vägen. Han gömde sig bakom en sten eller uppe i ett träd, som en liten skogsande dök han sedan upp på stigen framför henne. Hild hade berättat de gamla sagorna om skogsrået, och kvinnan som Ricke såg för sitt inre öga var precis som hans mamma – de långa mörkröda lockarna, den vita huden och det varma leendet. Men skogsrået i sagan hade ingen rygg. Om man såg henne bakifrån var hon ihålig som ett degtråg.

PJ HARVEY: DOWN BY THE WATER (1995)

Jag sitter med telefonen och ser hur minuterna tickar iväg. Varje minut som går tar henne längre bort från mig.

Jag har förtjänat det här. Universum ger igen. PP har tagits ifrån mig för att jag startade bilen den där gången. För att jag bet henne i armen en gång när hon varit olydig. För att jag satte mina egna behov främst. För att jag själv har varit barnet i mitt liv.