Författaren Hannele Mikaela Taivassalo svarar på kulturredaktör Daniel Sjölins krönika i Expressen, där han argumenterar för en reform av hur biblioteken kompenserar författare för boklån. Enligt Taivassalo är Sjölins perspektiv smalt – litteraturen är ett ekosystem, inte bara en marknad.
Att behandla litteratur eller övrig konst och kultur som vilken produkt som helst på marknaden är alltid vanskligt. Litteraturen är snarare ett ekosystem än en marknad, ett ekosystem där allt från bestseller-verk till smalare konstexperiment ska rymmas in. Det vill säga: om vi vill ha något vi verkligen kan kalla en litteratur.
Det är klart att lån också ska ersättas – vi författare har vår upphovsrätt, och behöver som alla andra få betalt för arbete – och modellerna för hur det här ska göras förbättras och ses över hela tiden. Författarfonden i Sverige har hand om att fördela både individuella ersättningar och ersättningar som betalas ut i form av arbetsstipendium. För ett ekosystem som litteraturen, och i det långa loppet för oss läsare, är detta en mer demokratisk stödform än att samma bästsäljare som kan leva på royaltyn också får störst låneersättning. Det är samma böcker som köps mest som lånas mest på biblioteket.
Stipendiesystemen gagnar snarare långsamhet, kvalitet och diversitet.
Varifrån Sjölin får sitt resonemang angående hur kommersiella ersättningar och stipendier fungerar för och påverkar skrivandet förstår jag inte, mekanismerna fungerar snarare rakt motsatt till Sjölins marknadsdrömmar. Stipendiesystemen gagnar snarare kvalitet och långsamhet – och framför allt diversitet – än snabbhet. I jämförelse gagnar nog marknadskrafterna i mycket högre grad en snabbare skriven och mera strömlinjeformad litteratur – om än inte endast. Det är inte så rakt, god litteratur kan också sälja, och alla olika former av litteratur och skrivande behövs.
Det är ingen slump att till exempel Norge med ett gediget stödsystem, är något av en litterär supermakt. Olika former av stödsystem möjliggör diversitet. Och möjliggör en litterär frihet. Som ett annat exempel kan jag ta min egen litterära hemvist, den finlandssvenska litteraturen, som tyvärr har sin frihet snarare från marknaden än tack vare den. En liten litteratur kan vara vild, egensinnig, rik på andra sätt, den är hur som helst alltid ekonomiskt utsatt. Men verkar överleva på något sätt ändå, tack vare bland annat envishet, det finländska statliga stipendiestödet och andra riktade stödformer. Det är inte oproblematiskt, men en ogräsets frihet samtidigt.
Det är ingen slump att Norge är något av en litterär supermakt.
Det litterära ekosystemet är komplicerat, allt behövs, det lilla och det stora, den smala litteraturen och den som når ut till massorna, den fria bildningen och ersättningarna, statligt stöd och royalty från försäljning. Vi gagnas alla av diversitet, och olika stödformer gagnar litterär diversitet.
En litterärt viktig lyriksamling kanske inte säljs eller lånas så mycket att poeten kan arbeta på royaltyn och individuella låneersättningar, trots att just det verket kan ha genklang i annan litteratur i decennier. Den vegetationen väljer vi bort om vi stöder kvantitet. Det tar lika mycket tid att skriva också det som inte säljs i stora upplagor. Tiden och tänkandet behövs. Jag håller med Sjölin om att alla böcker måste få möjlighet att bli bättre.
Det är helt enkelt en fråga om att vi alla ska få ta del av litteraturen.
Att författarna och författarorganisationerna gör undantag när det kommer till upphovsrätten gällande biblioteken är sedan en större fråga än den om just jag ska få de pengar som tillkommer mig. Det handlar inte heller om hur snäll men dum jag är, för att jag i min naiva godhet ger bort min rätt gratis. Ett boklån motsvarar heller inte ett bokköp. Det handlar om att se längre, se helheter, gällande läsandet och skrivandet, bildning och återväxt. Det är en politisk och demokratisk handling att som författare både jobba för sin rätt till ersättning och för att upprätthålla våra nordiska bibliotekssystem, samtidigt, och där vara tvungen att se kompromisserna.
Det är helt enkelt en fråga om att vi alla ska få litteraturen. Utan biblioteken hade jag aldrig blivit författare. Utan de finländska stipendiesystemen hade mina böcker väl knappast haft möjlighet att få bli till.
_______
Hannele Mikaela Taivassalo är författare och vice ordförande i Finlands svenska författareförening rf. Kulturredaktör Daniel Sjölins krönika publicerades i Expressen 24 januari.
