I ett hörn av skåpet, någonstans. En oformlig hög, någonting inuti en plastkasse. Men först gassar solen in genom fönstren i många dagar, kanske veckor, nattsköterskan är upptagen med ordnandet av sina kanyler och piller i olika färger, dosetterna, och sitt kaffekokande, och inte det minsta oroad. Den här natten ropar fru H i änden av korridoren på mamma, där borta sjunger E en rad ur en gammal schlager. Det väcker Rapunzel som borde få sova och Huntington som precis har opererats, men nattsköterskan vill inte dela ut för mycket sömnmedicin (hon är emot sådant, på ett lugnt och ickesvartvitt vis) utan sitter och håller dem i händerna i stället, i sina lena, unga händer.

Lena, unga, vita händer. Bleka. Inte för att hon speciellt har tänkt på att paleness is the new thing in Hollywood, utan för att hon nu bara inte blir särskilt brunbränd, och aldrig har tänkt på att ligga och sola sig, eller ens vara ute om hon inte har någonstans att gå. Ingen sportflicka, men underligt stark i kroppen. Det går bra att lyfta vilka 100-kilos damer som helst vart som helst; upp i sängen, på sittkärlet, i duschen, under vilken tidpunkt på dygnet som helst. Ensam på avdelningen fem nätter i veckan, nattsköterskan lider inte av ryggsmärtor.

Den här natten, nattsköterskan sitter bredvid fru H, smeker den fläckiga, dränerade, på något vis djuraktiga handen. Som smekt själv, de heta älskarna, de febriga barnens pannor (han som dog), rivit och knådat. Överallt är det tyst. Natten kommer. Det är maj och allt doftar. Syrenerna på gården. Den stora vackra parkaktiga gården. Det här är nog ett hem för 100-åriga damer med lite mer besparingar insydda i madrasserna.

Den stora vackra, parkaktiga gården där man till exempel kan sitta och dricka te och äta hembakta småkakor med sylt i mitten tillsammans med trevliga vänner från det förflutna. Eller saftkräm, ifall tuggandet är besvärligt. På eftermiddagarna, så fort nattsköterskan har kommit till jobbet och bytt om, rullar hon ut dem, en åt gången, lugnt och bestämt. Dem som inte har dött sedan sist, vill säga. Och Rajalinskan kan gå själv, även om hon inte längre vet vad hon heter. Sedan sitter de där, på bästa platsen, precis under syrenens grenar. Och det doftar. Och fåglarna. Nattsköterskan småpratar lite och rätar till filtarna över knäna, puffar till dynor, hjälper med tekannan, sådant, hemtrevligt, där i solen. Nå, på vintrarna är rutinerna lite andra, men nu så här på våren och sommaren. När allt känns lättare. När det nästan känns som om en framtid fanns, för de 100-åriga damerna.

Högen i skåpet, någonting inuti en plastkasse. Någonting hårt, knöligt. Men först, men först. Cyklandet till jobbet, fem eftermiddagar i veckan. En enda dags sjukskrivning under åtta års tid, på grund av en verkligt våldsam förkylning, då snoret bara rann och stockade sig och hon var tvungen att sova på natten i stället för att smeka gamla damers händer. Inte är frånvaron av sjukdagar heller något som nattsköterskan är så stolt över eller tänker på. Har man ett jobb så har man, eller någonting måste man ju jobba med, och hon trivs verkligen. Hon tycker om att sova länge på morgnarna, kanske vara med Björn en stund i bolstren (en herdestund, nästan tankspritt, nattsköterskan njuter av sin kropp) innan han rusar iväg till sin skola, dricka kaffe i lugn och ro, spela lite piano. Hon spelar inte så bra, men njuter av det, hon vill spela länge, och radhusen är väl ljudisolerade, dessutom är nästan alla andra på jobbet den här tiden. Sedan långsamt bada, äta lite choklad kanske, klä sig, spegla sig en aning, ta ut cykeln ur lidret och cykla iväg.

Hon gillar vägen till arbetet, från förorten in mot skogen, den är kantad av träd, bläddrande löv, folk med hundar som kommer förbi och hälsar, eller låter bli, nattsköterskan som en klocka, alltid samma tid, varje dag, och många av hundrastarna likaså. Och hon gillar sin cykel, en rejäl damcykel, sin kropp som cyklar, blir lite svettig, kinderna som får färg. Att parkera cykeln, hälsa på läkarna i nedre våningen, och de andra sköterskorna, dagsköterskorna som går hem när hon kommer. De ser trötta ut och klagar, ger sina rapporter fort så de ska få gå hem, så de ska kunna sova, så de sedan igen ska orka komma på jobb. Nattsköterskan lyssnar noggrant, glömmer inte att le. När den sista har stängt dörren efter sig sjunger nattsköterskan (hest, rentav lite falskt) och kastar det gamla kaffet i vasken. Kokar nytt. Det droppar på ett trevligt sätt, och doftar förstås. Sedan går hon och ser till damerna. De är alltid sju, även om sammansättningen växlar, för det finns sju rum. Fixar det som ska fixas. Byter blöjor, med varma händer. Tvättar och applicerar talkpulver. Och frågar just precis på rätt sätt. Och rullar ut dem. Om det är vår eller sommar. Eller höst, då är det ju som allra vackrast. Och luften så frisk att man blir ung, eller åtminstone full av hopp, av ett enda andetag.

En gång var nattsköterskan kär utan att säga det. Det var i en skater boy, en surfarkille. De var vänner, de sprang magra på stranden. De satt på gravgården och pratade. En gång en kväll i många timmar. Han berättade om sin mamma, hon lyssnade. Hans andedräkt var omärkbar, så när som på ett stråk av sötma. Hon ville bara blunda och andas in den. Efteråt sa Vonne att ingen sitter och pratar i timmar om sin mamma på en gravgård om hen inte är kär och vill något mer. Nattsköterskan var osäker, för första och dittills enda gången i sitt liv. Hon var riktigt ung, nästan ett barn. Hon tänkte plötsligt allt mer på hur hon såg ut, hur hon kanske tedde sig i hans ögon, hon var inte sig själv. Hon funderade på vad som blivit sagt, hur dum eller fiffig hon varit, varför hon inte gjort si eller så. Hon var från en annan tid, på något sätt, hon kunde inte. Och han mest skejtade, med andra smala brunbrända anarkistiska sk8erbois och lyssnade på en viss slags musik, som nattsköterskan aldrig visste var man kunde få tag på. På nätet, sa skejtarpojken, och nattsköterskan sökte, men kom in på förvirrande sidor, visste aldrig hur man egentligen skulle betala, kunde inte kryssa för någon lämplig delstat.

Dagarna i ända skejtade skejtarpojken med de andra skejtarpojkarna, för att lära sig tricksen, alla tricksen, och de var oräkneliga, när man lärt sig ett stod det en miljoner åter och man var fortfarande och för evigt bara i startrutan, och det var hela grejen, och han surfade när det fanns vågor, då var hans hår trassligt och solbränt. Nattsköterskan ville röra det, ja, reda ut det, för att vara ärlig, och kanske just där var orsaken och kanske var det riktigt förnuftigt att hålla sig och inte. Men hon drömde om honom och kyssen som hon inte fick, länge länge kysstes de i drömmen, läpparna vidrörde varandra, sedan tungspetsarna, sedan hela munnarna, i timmar, kanske på en gräsmatta, på gravgården på natten den där kvällen då de pratade och sedan i stället gick hem var för sig, för man tänkte att det skulle komma en massa andra kvällar, att inte ta ut allt för tidigt? Och nattsköterskan drack svagt te och allt var för litet och på fel ställe, och den egna huden inte tillräcklig.

Nu bor han i USA, har hon hört, nära de största vågorna. Och hans flickvän är skådespelerska, och faktiskt alldeles framgångsrik, inte bara någon vilken som helst servitris, så kan det också gå, alltid är allt inte bara drömmar.
Nattsköterskan hade inga drömmar, hon drömde bara om honom, och kanske just där, just därför.

Så är det inte med Björn, honom får hon röra när hon vill och hur mycket hon vill och det är bra. Han grabbar tag i henne både här och där och egentligen är det ofta bara sådant som behövs och han älskar henne just för hennes tidlöshet och hull (han kallar henne rund och det är sannerligen en komplimang). Björn har nu inte så omöjliga drömmar han heller. Han tänker inte på drömmar så mycket. Kanske tänker han på små barn ibland. Ett barn med nattsköterskan! Och han rökande i väntrummet, eller hur det nu brukar vara. Nej, bredvid henne i nödens stund, ropande uppmuntrande saker. Och så: Undret framför hans ögon. It’s a boy! eller, just det, a girl. Jo! En mini-nattsköterskan, framvuxen ur hans frö! Han ryser vid tanken, den stora kärleken nuddar. Han blir ännu mer erotiskt intresserad av henne, alldeles sprängfylld när han tänker på att denna möjlighet finns, hela tiden. Men hon viftar bort sådant. Besynnerligt nog känner hon inte mycket när hon ser ett spädbarn. Alla kan se att nattsköterskan skulle bli en perfekt mor. Men skriker inte spädbarn på nätterna? Hon jobbar ju då. Inte är det sagt att man alltid vill eller behöver komplicera saker.

På helgerna ser de på TV, ibland hyr de en film (så många bra filmer!), de äter popcorn och godis till middag. Kanske är de lite barnsliga, de gillar vålds- och actionfilmer. Tuffa hjältar, biljakter. De har en stor och skön soffa, en dyr sak, en god investering. Både nattsköterskan och Björn ryms i den, till exempel liggande raklånga från varsin ända. Björn tar en öl och nattsköterskan en grön eller rosa lemonad och så känner hon hur magen för en sekund snörs ihop av förväntan, Björns lurviga ben är varma där i närheten av hennes runda lena vita, och så börjar filmen.
Nattsköterskan kan inte laga mat. Hon köper fiskpinnar, sådant. På jobbet finns det köksor. Björn kan laga köttgryta (hans pappa jagar, Björn tycker synd om djuren och kan numera säga det högt), och steka plättar.

Sovandet och ätandet och luften på sommarstugan och Björn. ”Kan du hämta en bandspelare från jobbet?” undrar nattsköterskan en kväll. ”En sådan där gammal, riktig.” De stora trädens löv lossnar, ett efter ett, fastnar orangefärgade på asfalten, på bilarnas fönsterrutor, på de 100-åriga damernas filtar och hättor. Det är inte grönt, inte så grönt längre egentligen. Den här dagen. Är det något speciellt med den här dagen? Löven är mycket gula och orangefärgade. Faktiskt är de sällsamt färgstarka just idag, det kan hända att det aldrig varit så vackert förut, någonstans. Vem mäter? Ett stilla prasslande av löven som faller, andetagen. Gardinen som fladdrar, flyger. Var inte rädd, var inte rädd, jag ska vagga dig.

På kvällarna sänker sig skymningen och eldflugorna tar plats. När alla damer sover tar nattsköterskan en av plaststolarna och sätter sig i dörröppningen. Ljud av gräshoppor, rentav cikador. Ljud av träd. Rökte hon skulle hon ta sig en cigarrett nu, sakta suga i sig röken, sakta blåsa ut. På eldflugorna. Eller uppåt, mot trädkronorna som försvinner i mörkret. Men nej, nattsköterskan röker inte, inte ens en kväll som denna. Kanske äter hon en skål müsli, där i dunklet. Lite förstrött. Tanklöst. Ser upp mot kronorna. Som försvinner i mörkret.

Innehållet på det första bandet: Prassel, ilningar. Det gnisslar till, med jämna intervaller. Röster, långt ifrån, som i dimma. Det är någon, eller några, vid ett bord. Ett kaffebord, kaffeskedar. Så låter det. ”Nej, inte skulle jag säga det”, säger en äldre kvinna, efter många minuter, som svar på en fråga som inte hördes. Man måste spetsa öronen för att uppfatta orden. Rösten är spröd, som gulnat papper, skattkartor. ”Vänta!” ropar en yngre röst. En flicka? Det är någon annanstans, i andra rum, regnet smattrar mot andra rutor. Tystnad. En hostning. Bilar någonstans långt nedanför, som i bomull. Något som dokumenteras. Ett projekt? Bandet låter som det ser ut. Ett virrvarr av bruna, platta ormar.

Någon som lyssnar på det, någon som har hittat det. I mörka rum, där solen gassat in. I plastkassen, på sin arbetsplats, var det den där flickan i sneakers som lämnade den efter sig? Barnbarnsbarnet. Eller någon för länge sedan? Man kan inte veta. Det är inga namn på kassen. Rösterna går inte att känna igen. Men inget olagligt med att ta vara på den, vanlig, sund nyfikenhet, bara. I alla fall: ett virrvarr som det tar tid att rulla upp.

Någon som gör det, någon som vill lyssna, det är nattsköterskan, som har bett sin Björn fixa en gammaldags bandspelare med två snurrande kugghjul att rulla upp bruna band på, från skolan, just sådant finns i skolor, på vinden. Och Björn fixar, han fixar allt. Glömmer aldrig, till hundra procent pålitlig, som en sten. ”Som en björn”, skrattar nattsköterskan på natten, när hon knäppt av sig sin sköterskedräkt, vikt undan den, bytt om till något silkesmjukt med glipor på de mest oanade ställen, och antagligen inte ens för att behaga honom, utan för att hon är sådan, sådant vill hon ha på sig, mjukt mjukt mjukt, och hon är len, framför allt len, överallt, i alla veck, ingångar och utbuktningar, på alla hårdnande, mörknande punkter, som en fågelunge, tänker Björn, nej en katt, en honkatt, och han får vara Björn, när hon känner på honom, hans bultande hjärta, kysser honom överallt för hon älskar älskar älskar honom, när de knullar (förlåt! men eller hur ska man säga det: när de älskar? nej, det låter ängsligt, som om man var en farbror, och nattsköterskan säger aldrig någondera, det är jag som säger det, hon behöver inte, hon gör det i stället, knullar), Björn och hon knullar, ofta, och det är nu bara härligt, och älska honom kommer hon alltid att göra, det vet hon bara (och så kommer det också att vara, så hånle inte), en Björn hittar man bara en gång i livet, man gifter sig med honom, man är fru Björn, så klart. Ett okomplicerat kärleksförhållande, en lycka i ett hem, så enkelt. Hon förstår inte varför en del kvinnor vill åt de svåra, opålitliga, dem som inte ringer. Hon blir upphetsad av pålitlighet, av Björn som tittar på henne, som fixar bandspelare till henne när hon ber honom om det, som lagar mat åt henne, och hon ibland åt honom, vanlig, god mat som man blir mätt av, av att de två är gifta och får ha det så här.

Fru Björn, nattsköterskan cyklar mot jobbet, en skön känsla i sin hud, en vacker, lite tung kropp, mjuk överallt, doftar alltid gott, som blommor, surmjölk, något annat också, skyndar inte, startar i tid, eller försenar sig en stund, inte farligt. Gnolar. Bandspelaren i kassen över styrstången. Ingen skuld, verkligen, inget olagligt på gång. Hon intresserar sig, det är allt. En utomordentlig nattsköterska, som bakar småkakor med sylt på söndagarna, rullar ut sina damer, en åt gången, också de besvärliga, för att hon tror på frisk luft, omsorg. Och när de dör tänder hon ljus och utstrålar lugn, självklarhet, låter de anhöriga sitta kvar så länge de vill. En nattsköterska i läppstift, gnolande på skogsstigen.

Men bandet, bandet. På bandet, vad säger de? Nattsköterskan, i personalköket med sin kaffekopp, en skymmande senhöstseftermiddag i träden utanför. Det där sprakande, rosslande, gnisslande, gnagande lätet, som man måste ta sig igenom för att komma någon vart. Kaffeklirret och harklingarna. Den unga rösten som ropar ”Vänta!”, upprepade gånger, med en hög, uppjagad ton, har hon problem med tekniken? Varför har hon använt en så uråldrig apparat? Hur gamla är de här banden egentligen? Bilarna någonstans nedanför, vadderade, en bakgrund. Många minuter av det här innan något mer händer.

På ett ställe: ett hack i bandet som nattsköterskan tejpar. Varför gör hon det här, egentligen, sitter i kafferummet i evigheter med en gammal bandspelare, har hon inget annat att göra? Nej, damerna är stilla, tar sina tupplurar, alla på en gång. Hättorna på nattduksborden, munnarna öppna. Ett stilla snarkande i korridorerna, bara undulaterna som trampar på i sällskapsrummet. Nattsköterskan gäspar (som en katt).Fru H är tyst, finner sig på något sätt. Utan att förlora sin värdighet. Man kan se att hon varit vacker, på ett robust sätt. Röda kinder och starka ben. Armar som lyft, som använts. Hon har ett porträtt vid sin säng. En man, en flygare. Skrattande invid ett propellerplan i solen. Håret virvlande i vinden. En rad iphonevita tänder. Nattsköterskan brukar inte melankolisera över sina fruar, men några gånger funderar hon på fru H. Hon fantiserar om henne, på hur hon kan ha sett ut som ung. Av någon anledning idrottar fru H alltid i de här fantasierna. Cyklar, på en gammal damcykel, åker skridskor på en frusen sjö i skymningen. Tillsammans med andra kvinnor i vackra gammaldags kläder.

Ett rasslande, på bandet, den gamla rösten. Det är nog fru H. Någon som har hemligheter. Banden är numrerade. Nattsköterskan börjar från band nummer ett. Hon berättar inte om banden för Björn, hon vet inte varför.

På eftermiddagarna cyklade nattsköterskan till sitt skift. Hon var alltid just nattsköterska, hade aldrig varit något annat. Hon gillade löven och eftermiddagen och sin cykel, kroppen som cyklade, blev svettig. Hon har lätt för att sova, hon vakar hela nätterna, fem gånger i veckan, sover på dagarna i stället.

_________

Malin Kivelä är författare. Hennes senaste roman ’Hjärtat’ kom ut på Förlaget hösten 2019.