Fastän jag beskrivs som den vilda Vasabon som lyssnar på death metal är min musiksmak ganska varierande. Glasvaggan är uppfostrad på synthrock och en ömmare sorts metall. The Birthday Massacre, Mechina och Amaranthe dominerar den 117 låtar långa spellistan jag lyssnade på medan jag skrev och planerade. Jag har försökt välja ut några av dem.

The Birthday Massacre – To Die For

Mitt kära favoritband, vars diskografi jag lyssnat på genom skrivprocessen. To Die For är bland de mest spelade. Jag har ett väldigt specifikt minne av att sitta och komponera Taalias monolog i kapitel tre till tonerna av den. Jag lånade till och med ett par ord ur texten. Den återkom även många gånger senare under historien.

Låten är tagen från deras allra tidigaste självutgivna album och även om det nuförtiden finns en bättre mixad version tycker jag originalet låter mer autentiskt.

Andra låtar som spelats entusiastiskt är Leaving Tonight och The Long Way Home.

Mechina – The Synesthesia Signal

Det säger sig självt. Jag upptäckte bandet av en slump. Innan det visste jag inte att scifi-metal fanns. Två av mina favoritgrejer i världen, kan det bli bättre? Cryoshock och The Horizon Effect gick på repeat medan jag skrev kapitlet Den sista signalen, Ode to the Forgotten Few genom den grundläggande planeringen.

Duran Duran – Ordinary World

Den här gamla, funkiga låten står ut bland de andra. Den kom in i ett sent skede av skrivandet, men den har definitivt en plats på listan eftersom den bidrog till slutet av romanen som jag skrev det.

REM – Losing my Religion

Ekade genom hela manuskriptet, från uppbyggandet av Taalias karaktär till varje twist. Versionen jag lyssnade på är en mer dramatisk metal-cover av Lacuna Coil men jag väljer originallåten på den här listan.

Amaranthe – Exhale

En annan artist som gjort mig sällskap genom många kapitel, måste definitivt nämnas. Glädjen att skriva till Amaranthes beat! Kapitel 23 smakar av den här låten. Och naturligtvis: Electroheart. Den har satt takten i många scener.

Mesh – Just Leave us Alone

Klassiskt romantiska låtar har väl aldrig riktigt varit min grej, men för Mesh kan jag göra ett undantag. Den här är det självklara valet. Jag måste medge att jag kryper ihop lite vid de smörigare delarna, men överlag är jag väldigt förtjust i den.

The Agonist – Panophobia

Spelade i mina hörlurar medan Underhamn såväl som Somas karaktär växte fram och slog rot i historien. Båda var helt improviserade men jag är mycket nöjd med att jag fick in dem i historien. Av alla jag skrivit identifierar jag mig mest med henne.