På sistone, under tiden som jag har skrivit min debutroman Skugga och svalka, har jag påfallande ofta märkt ut sidor med scener där man går på bio, skriver vår debutant Quynh Tran.

Nu för tiden, sedan jag börjat skriva mer regelbundet, kan jag inte läsa en bok utan att känna att jag måste märka ut vissa sidor för mitt framtida jag, att jag annars skulle gå miste om något. Men det har aldrig fallit mig in att anteckna i böcker. Som längst kan jag sträcka mig till att vika hundöron nere på sidorna. När jag senare bläddrar fram dessa vikta sidor måste jag alltså återfinna det jag har fastnat för i min tidigare läsning: ett stycke, en bild, en idé – att inspireras av, stanna kvar och gå upp i, att stjäla. Hundöronen är ett slags vaga anteckningar, värda att ta en extra titt på. Ibland är det svårt att minnas vad det är jag har tagit fasta på, men allt som oftast, eftersom jag känner mig själv någorlunda väl, vet jag exakt. På sistone, under tiden som jag har skrivit min debutroman Skugga och svalka, har jag påfallande ofta märkt ut sidor med scener där man går på bio.

Ett hundöra – en scen i Wien: berättelsens huvudperson försöker övertala sin älskare att gå på bio, ”för med lust på bio skulle jag kunna få Ivan att låta bli att gå hem riktigt än.”

Jag tänker på biografer i Wien. Biografen, en plats att hålla kvar sin älskare på; ett sätt att dröja.

Ett annat hundöra – Suzanne, en annan scen i en annan bok: ”Detta var oasen, den mörka salongen på eftermiddagen, de ensammas natt, den konstgjorda och demokratiska natten, biografens stora jämlika natt, riktigare än den riktiga natten, mera hänförande, mera tröstande än alla de riktiga nätterna, den utvalda natten, öppen för alla …”

De ensamma i biografens natt. Den utvalda natten! Öppen för alla! Platsen där tid och rum sammanblandas, ”den natt då man får tröst för all skam”, den finns! Jag tänker mig Suzanne, föreställer mig hennes ansikte i natten, stundvis – under filmens ljusare scener – urskiljbart.

Ännu ett hundöra, i en av bokens allra första dikter – en mormor och hennes barnbarn: ”min mormor sa åt mig när vi kom ut från bion / dröm, för drömmen om livet är vacker, flicka”.

Det är ett eftertillstånd. De har just lämnat salongen, gått ut i dagsljuset tillsammans, när mormodern säger detta oerhörda, självklara.

Under läsningen inbillar jag mig att jag vet vad som kan inträffa där och då, i biografens tröstande natt: nämligen att man låter sig invaderas, tas i besittning. De är tilldragande, biobesökarna: vänner, älskare, barnfamiljer, ungdomar, pensionärer – människor i gränstillstånd, i färd med att bryta in i ett nytt skede i livet. Jag blandar ihop mig med dem. En mormor och hennes barnbarn. Jag dröjer vid dem, ser genom deras ögon; ögonen som uppenbarar sig när man vänder sig om i biostolen, bort från filmen, mot åskådaren. Och man ser dem efteråt, när eftertexterna rullar och lamporna tänds, när de lämnar salongen. Åker de buss hem? Promenerar? Pratar de? Regnar det?

Också i Skugga och svalka förekommer ett biobesök. En mamma och hennes två söner. En sommarvacker dag i Jakobstad. De går på en eftermiddagsvisning av In the mood for love: kärleksfilmernas kärleksfilm.