Efterrätten dukas fram. Det är tranbärsparfait, tjinuskisås och sockerkaka skuren i små kuber. En utsökt trerättersmiddag är snart över. Vin och snaps har druckits och det har sjungits Helan går och Imbelupen. I taket lyser kristallkronor och utanför glittrar Kronbergsfjärden.
Min aktie i Schildts & Söderströms gav mig en inträdesbiljett till förlagets bolagsstämma och till den traditionsenliga middag som ordnades i anslutning till stämman på Svenska klubben i Helsingfors. Aktien ägdes ursprungligen av min mormors svåger Åke Kihlman. Vem man ärvt eller fått sin aktie av var ett givet samtalsämne under middagen.
Schildts & Söderströms bolagsstämma var inte den enda där mina aktier, personliga intressen eller kontakter öppnade dörrar för jobbet med Amos arv, reportagemagasinet som fokuserar på Konstsamfundet. Tidigare under våren deltog jag i Stockmanns och Spondas bolagsstämmor. Jag kunde också ha deltagit i Ålandsbankens och Wärtsiläs stämmor som aktieägare.
Samtidigt måste jag fråga mig om det finns en risk för att gräddlikören och de guldkantade speglarna bländar mig.
På samma sätt som många andra har jag kopplingar till Konstsamfundet och till bolag som föreningen äger helt eller delvis. Mina aktier i bolagen ovan är få och har ingen ekonomisk betydelse men de gör att jag har en relation jag tvingas ta ställning till. Mer relevanta är ändå de övriga kopplingarna.
Sju av Grävgruppens åtta medarbetare jobbar eller har jobbat för KSF Media eller för Nya Åland. KSF Media ägs till 100 procent av Konstsamfundet och Nya Åland är ett av föreningens intressebolag. Nya Ålands storägare Anders Wiklöf är medlem i Konstsamfundet.
Mitt första journalistiska sommarjobb var på Hufvudstadsbladet. För praktiken fick jag ett journaliststipendium från Konstsamfundet och Svenska Kulturfonden. I dag är jag frilansjournalist och KSF Media är en viktig uppdragsgivare.
Under arbetet med Amos arv har vi fört en ständig diskussion om detta. Främst har vi reflekterat kring våra personliga kopplingarna och emotionella band. Grävgruppens kärntrupp, Annica Lindström och jag, har en stark känsla för de ”egna tidningarna”. Vi har vänner och bekanta som jobbar i mediehusen och personer vi granskar är våra tidigare chefer.
Flera gånger har vi diskuterat hur vi ska vara så oberoende som möjligt. Vi har funderat på vår relation till dem vi intervjuat och fattat beslut om vem som kan intervjua vem. Vi har letat efter olika sorters källor, personer med olika positioner i de granskade företagen och vi har ringt och träffat så många människor vi hunnit med.
Kopplingarna är ett faktum. Vi måste vara öppna med dem, vi måste känna till hur de påverkar oss och vi måste lära oss leva med dem.
Trots dessa band vågar vi kalla oss och reportagemagasinet Amos arv oberoende. Det finns ingen uppdragsgivare som beställt arbetet av oss. Det ekonomiska stödet har kommit från en oberoende stiftelse för journalistik, Jokes, och av knappt 200 mecenater som förhandsbeställt tidningen eller som på annat sätt stött projektet. Initiativet till att ge ut Amos arv var vårt eget och bottnar i en känsla av nyfikenhet och i en vilja att pröva på något nytt. Det är en satsning på finlandssvensk grävande journalistik.
Aktien i Schildts & Söderströms gav mig en insyn och en erfarenhet jag inte kunde ha fått andra vägar. Personliga relationer och kontakter har öppnat dörrarna till flera viktiga intervjuer. Samtidigt måste jag fråga mig om det finns en risk för att gräddlikören och de guldkantade speglarna bländar mig. När är eller blir man själv en så stark del av etablissemanget att man inte längre kan bevaka det med sådana ögon en oberoende och sund journalistik kräver?
Kopplingarna är ett faktum. Vi måste vara öppna med dem, vi måste känna till hur de påverkar oss och vi måste lära oss leva med dem. De får ändå inte styra oss eller våra journalistiska beslut.
Lina Laurent
Skribenten är frilansjournalist och initiativtagare till Amos arv som utkommer i höst.