I Solårens slut skriver Hanna Ylöstalo träffsäkert och kärnfullt om syskonrelationer, lockelsen i jakten på snabba framgångar och sorgens svärta. Hur ska man hanteras med det obegripliga då en tvillingsjäl plötsligt lämnar?

Solårens slut är en fiktiv berättelse som tar avstamp i en verklig händelse: en ung man dör under mystiska omständigheter i Goa.

Rakel och Max är pseudotvillingar, födda på landsbygden inom bara tretton månader. När syskonen växer upp förändras förhållandet från tät samvaro, frihet och lek till mer sporadiska träffar.

Max är frånvarande under perioder, och då han en dag med omättlig riskaptit väljer att åka till Indien för att satsa på ogenomtänkt entreprenörskap sker ett slutligt skifte i förhållandet. När Max lämnar blir Rakel kvar med tankar och saknad.

Solårens slut handlar om distans och närhet, om frigörelse och ansvar och om ett försök att sätta ord på det oförståeliga. Boken är Ylöstalos andra efter debuten Silver (2020).

Intervju med författaren:

Krävde sex år av eftertänksamhet

Kan du berätta om inspirationen till din nya roman Solårens slut?

Jag började skriva om en ung kvinna i Helsingfors som var orolig och rädd. Det var mörkt och ensamt, vilket det ofta är när man är en 26-årig kvinna. Men det visade sig att Rakel hade anledningar till sin oro. Hennes pseudotvilling Max hade nämligen råkat ut för något hemskt när han rest till Goa för att förverkliga en affärsidé med en kompis.

Det som hände Max började påminna om något som hände min kompis Felix för tio är sedan. Att skriva romanen blev en sorts undersökning av det som hände men också av huvudpersonen Rakels relationer till de närmaste i hennes liv. Hon verkade ha en uppfattning om att hon var en halva som behövde en annan halva för att fungera.

Hur har det varit att skriva boken?

Det har varit ett äventyr! Det har tagit mig sex år vid sidan av annat, och skrivprocessen har gått i massiva berg och dalar, väldigt mycket upp och sedan väldigt mycket ner. Men mot slutet väldigt mycket upp igen.

Det krävdes en hel del studier av Indien, ett land jag aldrig besökt, och en hel del själsliga utforskningar. Romanens tematik är existentiell och känslomässig, så det har också krävts mycket emotionell kapacitet.

När verkligheten blir fiktion

När man som författare skriver fiktivt utgående från verkliga händelser och personer, finns där något man behöver beakta – har man t.ex. något ansvar i förhållande till dem man skriver om eller inspireras av, även om slutresultatet är fiktivt?

Ja, jag har ansvar för det som sipprar ur min penna. Då det gäller min egen text är det mitt arbete att grubbla över vad som är det rätta att göra, och det är inte alltid en enkel balansgång. Men det ”verkliga” som silas genom min blick eller förekommer gestaltat i min text omvandlas till fiktion genom språket och formen. Romanen behövde sin form och det var viktigast i slutändan.

Arundhati Roy har i essäboken Azadi sagt att den största friheten är att skriva en roman, men direkt i nästa mening nämner hon författarens ansvar. Det resonerar med mig. Att skriva en roman är frihet med ansvar.

Vad tycker du själv är det viktigaste med den här boken som du hoppas läsaren tar med sig?

Kanske kan man ta med sig tankar om närhet, avstånd och kommunikation. Jag hoppas också min bok ger läsaren lust att läsa många fler böcker!