Författaren Hannah Lutz skriver om sin debutroman Vildsvin, och om hundratusen djur i skogen.
Mina första utkast var fulla av människor. Jag ville skriva om ett stort och osannolikt kollektiv, ockupera det gamla Siggalycke, den gamla övergivna folkskolan, fylla den med folk igen. Vilken dröm, vilken teaterscen! Där försökte jag samla dem, Ritve, Mia, Glenn och en massa andra vars namn jag nu har glömt. Där skulle de gräla och laga mat och hålla långa möten och prata och prata som människor gör. De skulle utgöra varandras tillvaro, på gott och ont. Lära sig att leva och att älska. Kanske till och med skapa grunden för ett nytt samhälle.
Vilken dröm, vilken teaterscen!
Jag skrev. Det blev dåligt. Människorna var inte intresserade, ursäktade sig tidigt från husmötena, sade inte ens hej till varann i köket. De drog sig undan, drog sig så småningom ut ur huset, mot varsitt hörn av bygden. Ritve slog upp sitt tält bland låga träd och buskar, Glenn bytte adress och till slut var det bara Mia och hennes morfar kvar i Siggalycke. Rummen var tysta. Det blev sommar. Industriskogen bredde ut sig. Vildsvin dök upp överallt. Jag fick skrota dialogerna och mötesprotokollen och låta mina personer vara ensamma ifred. I ett tommare hus fanns det plats för något annat. Omsorgsfullt kunde jag framkalla Siggalyckes spöken, de fick hålla Mia och morfadern sällskap. Glenn fick ett eget hus, Ritve fick hela skogen och vildsvinen fick Ritve.
Jag längtar som en gammal folkskola
Något växte fram, inte ett samhälle, en längtan. Den växte i Glenn och Mia och Ritve och vildsvinen och den växte i mig. Jag längtar som en gammal folkskola, som en industriskog, som en flock vildsvin, som hundratusen vildsvin. Jag längtar som en bok, som den här boken jag har skrivit, den här boken är längtan. Den här boken är hundratusen vildsvin.
