Den här veckan firar vi att det snart är dags för Tove Janssons hemstad Helsingfors att klä sig i regnbågsfärger under Pride-festivalen. I en tredelad serie kommer vi att dyka ner i de olika könsrollerna i Mumindalen och queera teman i Tove Janssons liv och verk. I den första delen får du höra om de magiska veckorna då Tove för första gången förälskade sig i en kvinna.

Tove Jansson var modig både i sitt konstnärskap och i sina livsval. Hon var en sökare, både konstnärligt och privat och vägrade att inordna sig i de snäva könsrollerna som rådde under hennes formativa år. Hon var både en ambitiös bildkonstnär och illustratör, författare och skapare av ikoniska bilderböcker.

Under en stor del av sitt liv hade hon relationer med både män och kvinnor. Hon vägrade låta sig etiketteras, vare sig som människa eller konstnär. Den sexuella identiteten var ingenting hon gjorde någon affär av, det var en självklar del av livet som också återspeglar sig i hennes konst.

Hennes inställning till kärlek är vackert summerad i det här citatet, återberättat av hennes vän och förläggare Helen Svensson i audio-dokumentärserien Penseln, pennan och hjärtat:

”Jag blev ju alltså förälskad i en människa. Och ibland var den där människan en man, och ibland en kvinna, men det var ju inte de viktiga, utan det var ju det att jag blev förälskad i den där människan.”

“Det förefaller mig så absolut naturligt och äkta”

Tove levde tillsammans med en kvinna i 45 år och hade många samkönade relationer innan det. Hon gjorde det helt öppet och försökte aldrig dölja sin sexuella identitet. Det krävde stort mod, för första gången hon hittade kärleken i en annan kvinna var homosexualitet fortfarande klassat som en sjukdom och förbjudet i lagen.

En vecka före jul år 1946, då Tove är 32 år, skriver hon följande ord till sin vän Eva Konikoff:

Käraste Eva, Det har hänt nånting som jag förstår att jag ska tala om för dig. Jag är så lycklig och så glad, och så befriad. Du vet ju att jag känner mig som Atos hustru, och så kommer jag väl alltid att göra. Men nu har detta hänt mig, att jag förälskat mig besinningslöst i en kvinna. Och det förefaller mig så absolut naturligt och äkta – där finns ingenting alls av problem. Jag känner mig bara stolt och hejdlöst glad.

En grandios kärleksförklaring

Kvinnan som Tove hade förälskar sig i var Vivica Bandler, agronom och karismatisk teaterregissör. De inledde en passionerad kärleksaffär, och Tove var himlastormande förälskad.

“Det var då jag förstod, medan vi dansade”. Det var en så oerhörd förundran. Som att hitta ett nytt rum i sitt gamla hus som man trodde sig känna ut och in. … Vi reste till deras gods i Tavastland och stannade där i fyra dagar. Såna samtal, Eva!

Tove ville berätta om sin nyfunna kärlek för hela världen, men Vivica ville vara mer diskret. Deras korrespondens visar vilka trick Tove måste ta till för att inte Vivicas man skulle bli misstänksam över att en och samma människa plötsligt skrev så många brev till hans fru.

P.S. Det bruna kuvertet har min parturi skrivit på för att du inte ska behöva inleda året med hemska uppgörelser. Jag kan vara nuftig! Nästagång tar jag gårdskarn och sen specerihandlaren. Ljuvling! (Brev till Vivica 30.12.46)

Tove uttryckte sin kärlek till Vivica på ett minst sagt grandiost sätt, i en väggmålning som spände över 2×6 meter. Målningen heter Fest i stan och Tove målade den för Stadshusets källarrestaurang på uppdrag av Vivicas pappa, som var stadsstyrelsens ordförande.

I förgrunden har Tove målat sig själv och ett litet mumintroll som lutar sig mot hennes vinglas. Men Tove har också målat något mer personligt och modigt i bakgrunden…Bakom Tove dansar en fullt igenkännbar Vivica Bandler med en man. Att avbilda målet för sin lesbiska kärlek är modigt gjort, och freskerna kan ses som en kärleksförklaring, även om inte många i den tidens Helsingfors förstod det.

Fresken Fest i stan finns utställd på HAM, Helsingfors stads konstmuseum, och är definitivt värd ett besök.

I nästa del av vår serie får vi se hur Vivica inspirerade muminberättelserna (tips: läs bland annat Trollkarlens hatt) och vilka andra intressanta könsroller man kan hitta i muminböckerna och -serierna. Under den kommande veckan kommer vi att dyka djupare i olika queera teman i Toves liv och verk.

— —
Brevcitaten är från boken Brev från Tove Jansson av Boel Westin och Helen Svensson.

Foton: Pärmbilden Beata Bergström, den svartvita bilden på Fest i stan Per Olov Jansson