Författaren Joakim Groth om en alldaglig och extraordinär bröllopsfest, och om året 1994 som både känns väldigt nära och samtidigt fjärran.

Groth är aktuell med romanen Bröllopsfesten, och berättar här med egna ord hur romanen blev till:

Ett romanprojekt som svällde

Från början hette boken Jumbos bröllop och var tänkt som en femte del i min roman Tre bröder. Men när jag väl kom så långt hade de första fyra delarna svällt ut till över 700 sidor och jag tyckte det kunde räcka.

Sedan skrev jag den ändå, för att se hur den skulle kunna bli, och så började den i sin tur förstås att svälla ut. Men den är ju rätt så tudelad, dels berättar den vidare på de tre brödernas historia, den skildrar den en bröllopsfest ur en mängd olika synvinklar. Vad gäller det senare, själva bröllopsdagen, så ville jag pröva om jag kunde skildra den ur flera personers perspektiv, så att stil och innehåll förändrades enligt personen, och att berättelsen gick vidare som en stafettpinne där det alltid måste vara någon form av kontakt (möte, samtal, blickar) för att perspektivet skulle hoppa vidare. Det kanske låter konstigt men jag hade i det skedet inte någon direkt tanke på utgivning, jag ville pröva om det gick att göra och hur det skulle bli, men jag tänkte (och tycker i någon mån alltjämt) att det var för splittrat och mångfacetterat för att vara riktigt läsarvänligt och betvivlade att något förlag skulle vilja ge ut det.

Det där med att formen ändrades för varje perspektiv kom att mildras efter hand, det var helt enkelt för många personer för att jag skulle ha haft förmåga att ge var och en ett eget språk, så till slut kom det att gälla enbart de mest centrala personerna (Olgas partier, till exempel, är luftiga med en mening per stycke, medan Kajens är kompakta med långa meningar och stycken etc.) 

Krock mellan Helsingfors och Österbotten

Vad gäller innehållet växte det sakta fram. Det centrala är förstås kärleken, kärleksrelationen, i en mängd olika tappningar, men för att få olika uttryck krävde det på något sätt olika miljöer och karaktärstyper. Jag var kanske en smula påverkad av förnyad Faulkner-läsning för några somrar sedan när jag bestämde mig för att brudens släkt skulle vara frireligiös, att den skulle bära på förträngda dramatiska uppgörelser (att den var laestadiansk bestämde jag inte förrän rätt sent i skrivprocessen, på grund av förlåtelse-principen), och kulturellt tar det sig uttryck i en krock mellan det sekulära/helsingforsiska och det (mer eller mindre) frireligiösa/österbottniska. Så det är väl ett slags finlandssvenskt spektra i alla fall, också om jag inte uttryckligen tänkte att det var det jag skildrade.

Men det är också ett sammelsurium och jag roades av att sammanföra väldigt olika slags människor (åldrar, språk, kulturbakgrund) och låta dem törna samman eller i alla fall kontrasteras mot varandra. Samtidigt är det en festkväll som långsamt rör sig framåt efter  rummets och tidens enhet, omväxlande vardagligt banalt och dramatiskt, och också det har formen av återkommande små kollisioner, tänker jag mig. Kanske har jag konstruerat hela den här senare delen av boken lite som en dramatiker, jag har tagit fasta på olikheter, på en underliggande komik, på spänningen mellan det som sägs och det som tänks.

Valde att stanna i Finland

Men ännu 1994, när romanen utspelas … så känns den förstås i någon mån oskuldsfull, vilket kanske gäller allmänt för vilken tid som helst som ligger drygt 30 år tillbaka i tiden. Därför att vi inte visste vad som komma skulle och trots de förfärliga krigen på Balkan, som drabbade oss, ändå var en tid av förändring som inte behövde sluta dåligt (jag ser det så tydligt under under våra Tre systrar-föreställningar, när de där återkommande förhoppningarna om en ljus framtid klingar så på ett alldeles annat sätt ironiska nu än för 30 år sedan). Men det var också en tid som var mera omedveten eller slarvig i fråga om mänskliga relationer, det var långt före metoo och identitetspolitik och all den beteendekritik (attityder, fördomar) som blivit till på 2000-talet, och också det antar jag kommer till uttryck i romanen.

Så snarare än finlandssvenskheten har tidsperioden varit i fokus, och på sätt och vis gäller det också nuet, att jag upplever mej skriva i en viss tid snarare än i en viss kultur, vilket förstås också är en åldersfråga. I det här skedet, när man är över sjuttio, är en stor del av den läsarkrets/publik som har följt med mej borta, eller i alla fall på väg ut i skuggorna, liksom jag själv, och det präglar både det jag skriver och hur det känns att ge ut det. Dvs att man sitter allt lösare i tidens väv. 

Men jo, nog har det att göra med det finlandssvenska trots allt. Under åren jag jobbade mycket i Sverige, på 1990-talet, och funderade på att flytta över dit mera permanent, var trots allt upplevelsen av tillhörighet det som till slut blev avgörande: att visserligen var min finlandssvenska publik mindre, och möjligheterna (framför allt att jobba inom teatrar) färre, men det var trots allt min publik och mina skådespelare och teatrar, liksom. Det var viktigare vad jag gjorde här, det kändes på ett annat sätt väsentligt än bara ännu en produktion, ännu en bok. Det mesta jag skrivit är rätt så förankrat här, i det finlandssvenska.