I Lina Bondes diktverk Köttsviterna iakttas flickor med en forskares blick. “Om vi ska utforska vad en kropp är behöver vi kanske först och främst försöka titta på vilka kroppar som syns, vem som får plats”, säger Bonde.

I den nya boken Köttsviterna tar den uppskattade poeten och forskaren Bonde sig an sjukdom, kliniker och föroreningar. Vad händer när världen tar sig in i flickors kroppar?

Förlaget intervjuade Bonde.

“På vems villkor blir vi friska?”

Diktsviten utspelar sig i en dystopisk sjukhusmiljö. Varför valde du den platsen?

Jag hade inte tänkt skriva om en klinik. Jag hade tänkt skriva om sjukdomar, om åkommor. I något skede dök kliniken upp och den fascinerade mig. För mig är en klinik en plats som ofta befinner sig utanför det vardagliga, där gränser dras och beslut fattas som påverkar människor och kroppars levbarhet. I sig själv tycker jag att kliniker har dystopiska drag över sig. Det är någonting med det sjukliga, hur du inte vill befinna dig där – men samtidigt vill du alltid att sjukhus, att vårdinstanser ska finnas tillgängliga. Det finns en inbyggd paradox i kliniker, i det kliniska, i att vara skrämd och vilja räddas.

I Köttsviterna har kliniken varit en lockande plats att utforska karaktärerna på. Det är ett avgränsande, ett instängande, men det är också ett ställe som på något sätt tycks kunna erbjuda en lösning, ett tillfrisknande för de som befinner sig där. Kliniken blir en ram för berättandet. På vems villkor blir vi friska? Vilka kroppar får klara sig? Vad är en åkomma?

Svar öppnar upp för nya frågor

Så småningom börjar plastpartiklar virvla runt i de intagnas kroppar. Finns här en koppling till avfallshantering och mikroplaster som får ett eget kretslopp? Ditt doktorsarbete handlar ju om en stor soptipp i Ghana.

Poesin, det kreativa och forskandet befinner sig ofta nära varandra för mig, även om jag utforskar olika teman och områden i forskningen och i boken. Köttsviterna handlar inte om soptippen i Ghana, men föroreningar har krupit in i kropparna och tagit sig in i lyriken.

Ett genomgående tema i Köttsviterna är att försöka förstå vad som orsakar sönderfallet i kropparna, att förstå varför föroreningarna letat sig in. Någonting är fel, vi vet inte vad. I min fältforskning befann jag mig på en av Västafrikas största soptippar. Jag försöker förstå hur miljöförstörelse fungerar, hur skiftningar i vårt förhållningssätt till miljö och plats formar kroppar och vår omgivning. I min lyrik försöker jag förstå gränser mellan människa och det o/naturliga. Så visst finns det likheter. Köttsviterna är till viss del fältanteckningar om det som är avigt, fel, förorenat. I likhet med i min forskning finns det sällan entydiga svar. Och när du tror att du närmar dig något slags facit, inser du ofta att slutresultatet enbart öppnar upp för nya frågor, mer osäkerhet och flera val.

Varför påverkas bara flickorna?

I sviten trasas människokroppen sönder och granskas i minsta detalj. Du skriver: “Vad är en kropp?” Har du nåt svar på det?

Ibland är en kropp ett kärl. Det tror jag. Samtidigt är den också ett avtryck, en plats. Kroppen visar hur vi är o/tillåtna att vara och föra oss i samhället. Vi blir förstådda i enlighet med våra kroppar och hur de passar in i omvärlden.

En kropp är också en barriär. Den avgränsar, men oavsett hur väl någonting försluts kommer det alltid att finns läckage. På gott och ont. I Köttsviterna har världen tagit sig in i kroppen, och boken är kanske ett försök att skriva emot det här, en skiftning i förorenandet av kroppen. Ett sätt för kropparna att göra motstånd, på egna villkor. Inga villkor är alldeles egna, men man kan försöka skapa modifierade villkor. Man kan försöka jobba för att det ska finnas mera utrymme för kropparna att vara och utforska varandet på.

Här är också flickskapet viktigt att nämna. Föroreningar i form av mikroplaster, kåda och grus tar sig in och ut ur kroppen, men det verkar enbart vara flickkroppar som insjuknar. I Köttsviterna ska föroreningar, förförståelse av diagnoser och det levbara också ses i ett normkritiskt perspektiv. Och om vi ska utforska vad en kropp är behöver vi kanske först och främst försöka titta på vilka kroppar som syns, vem som får plats.