När jag var sju blev vår tax Sherry överkörd av en spårvagn i Helsingfors och dog.
Lyckligtvis hade jag min fantastiska, underbara mamma Maria som tröstade mig. När jag var 9 dog hon på cancerkliniken i Mejlans. Två år senare sköt min far Gunnar sig i huvudet med sin goda vän Äppel-Pelles Luger på en parkbänk bredvid golfbanan. Han hade goda magmuskler och brukade varje morgon stå på huvudet i ett hörn av sitt arbetsrum och recitera ”Om Mani Padme Hum”. Jag var mycket stolt över honom. Efter det flyttade jag hem till min lesbiska, kedjerökande och whiskey drickande Faster Else som var 70 år, fräck i mun och gick på nitro. Två år senare fick hon en hjärtinfarkt i mammas goda vän tant Karins kemikalieaffär när hon skulle köpa en flaska Chanel 5. Det blev hennes sista. Efter det var det ingen riktigt som var beredd att ta risken att ta hand om mig så jag fick ta hand om mig själv. De följande 25 åren blev rätt förvirrade. Som 14 korkade jag en rödvinsflaska och började läsa Herman Hesse och Dostojevskij.
Jag läste. Allt. Och jag har överlevt. Tills vidare.
Det fanns två saker som blev mina räddningsbojar i livet efter detta.
Det en var teater. Jag blev så småningom skådespelare och rönte stor framgång för mina tolkningar av unga självmordsbenägna hjältar som ju drama litteraturen är full av. Jag blev helt enkelt bäst och till och med berömd i Sverige. Det var ju alltid en tröst.
Det andra var böckerna. När ångesten slet i mig och jag övervägde huruvida jag skulle krypa ur skinnet eller hoppa ner från balkongen var en god bok det enda som kunde hålla mig kvar bland de levandes skara. Jag läste. Allt. Och jag har överlevt. Tills vidare.
Den här boken handlar om hur och lite till. Somt är lånat, somt är stulet och resten är taget ur mitt ytterst opålitliga minne. Det må mig vara förlåtet om något av det här av en händelse råkar överensstämmer med sanningen.
