Det var med Arra som Maria Turtschaninoff hittade sin röst som fantasyförfattare och genom åren har boken berört många. Nu, 17 år senare, är det dags för en fräsch nyutgåva av den ständigt aktuella berättelsen om en utstött flicka med dolda förmågor och ett särskilt gehör för naturen.

I ett avlägset förflutet föds Arra. Som det åttonde barnet i syskonskaran smälter hon in i bagrunden – och då ingen tilltalar henne förblir hon stum. 

Arra anses avvikande och stöts ut av familjen, men i skogen finner hon tröst och upptäcker särskilda gåvor, som senare visar sig vara både farliga och mäktiga.

När hemgården brinner ner blir Arra föräldralös och förs till staden Lagora, där hon snart lär sig skapa fantastiska bildvävar som säljs för stora summor. I samma stad möter hon landets prins – och hittar sin röst. Men den spirande kärleken riskerar att utplånas då prinsen måste dra ut i krig.

Arra är en mustig fantasyberättelse om att hitta en väg framåt bland människans skuggsidor och naturens våldsamma krafter.

Glömmer snabbt det jobbiga

Förlaget intervjuade Turtschaninoff som inte kan tro att det gått 17 år sedan boken utkom. 

Hur minns du arbetet med boken?

Idén till Arra kom till mig när jag arbetade som vakt på ett museum. Arbetet var ganska ensamt och monotont: vi fick inte prata med varandra, vi skulle bara se till att ingen rörde vid (eller stal!) konstverken. Det enda jag kunde göra, om dagarna var långsamma och tomma på kunder, var att hitta på saker. En dag såg jag plötsligt för min inre blick en flicka med svart, trassligt hår som satt under ett bord. Hon påminde mig om ett djur, och jag försökte förstå varför. Sedan kom jag på det: det var för att hon, likt ett djur, var stum. 

Jag började skriva boken för att ta reda på mer om den här flickan, som mycket snabbt hette Arra: var befann hon sig, vem var hon och varför talade hon inte? Runt henne växte först ett hus, sedan en by, sedan ett land och till sist en hel värld fram. Den världen har jag nu skrivit fem böcker och några noveller om.

Arra var min andra roman och min första roman i en helt påhittad fantasyvärld. Jag minns skrivprocessen som lustfylld och ganska snabb – men så har jag en tendens att snabbt glömma bort allt som är jobbigt!

Glädjen i det naivt fräscha

Det sägs att du hittade din röst som fantasyförfattare då du jobbade med Arra. Vad var det som klaffade?

Det där med att hitta sin röst är ju förstås något andra identifierat och sagt, men säkert stämmer det. Jag tror att det som hände med Arra var att jag tillät mig att ta i bruk allt det jag samlat på mig under år av intensivt fantasyläsande: språket fanns inom mig, det var inte alls svårt att hitta det, det var som att vrida på en kran. Handling och sådant var naturligtvis knepigare, men språket, det satt från början. Jag upptäckte att jag kunde skapa en fantasykänsla med språkets hjälp. 

Idag skulle jag kanske behärska just språket lite: det är väldigt blommigt och rikt på adjektiv och stora ord. Men samtidigt finns det någonting naivt fräscht över det: jag skulle heller inte kunna skriva så idag. Nu är jag alltför erfaren och alltför medveten för att kunna nå den där första, ivriga berättarglädjen igen.

I boken får vi följa med vad som händer då ett avvikande barn negligeras. Arra klarar ändå av att resa sig och hittar sitt uttryck via konsten. Vad låg bakom valet av tematik?

Jag tror att tematiken i Arra är väldigt allmängiltig: alla har vi någon gång känt oss osynliga, åsidosatta och ensamma. Det är bara graden av det som varierar. I Arra drar jag det helt enkelt till sin spets. Jag ville också skriva om en flicka som finner sin styrka inte för att hon finner kärleken, utan trots det.

Ett möte Turtschaninoff aldrig glömmer

Boken har berört många genom åren. Har du märkt av det själv?

Det är ju sjutton år (!) sedan boken kom ut, och de som läste den då är nu vuxna. Min finaste upplevelse som författare hör ihop med Arra: några år efter att boken utkommit var jag på bokmässan i Göteborg och signerade en ny bok i SF-bokhandelns monter, med mina tidigare böcker och den nya boken framför mig. En flicka i tonåren gick förbi, och jag såg stunden då hon fick ögonen på Arra. Hon stannade upp, överraskad. Sedan såg hon skylten där det stod att jag signerade. Sedan såg hon mig – och brast i gråt. Jag pratade med henne och kramade om henne och förstod att hon haft det tungt och att Arra betytt mycket för henne. 

2022 utkom jag med romanen Arvejord och besökte bokmässan i Göteborg med den. I en signeringskö stod en ung kvinna som när hon kom fram till mig sa “Jag vet inte om du minns mig?” och jag visste genast – det var flickan som gråtit! Hon berättade att Arra hjälpt henne att ta sig igenom det tyngsta året av sitt liv, men att hon nu mådde bra och väntade barn.

Ibland tycker jag synd om författare som bara skriver för vuxna och aldrig får vara med om det hisnande fina i att få beröra en ung människa på djupet genom en bok man skrivit! Visst kan böcker betyda saker också för vuxna, men sällan går en bok in i märg och ben på en på samma sätt som den kan göra när man är ung.