Tapani Ritamäki om ”Axel”, ”Berg” och minnen av Bo Carpelan

Förlagets förläggare lägger ut texten om den legendariska och mångbottnade finlandssvenska författaren Bo Carpelan.

Hurdan var Bo Carpelan? Tungsint eller lättsam? Bos son Anders och dottern Johanna har efterlyst en text om sin far som skulle visa honom från en mindre allvarstyngd sida än den som oftast ges när man läser om Bo Carpelan. “Han var ju inte sån”, påpekar Anders och Johanna och det går inte att förneka att de besitter stor kunskap i ämnet.

Men kanske är Bo Carpelan för Anders och Johanna framför allt en människa i vardagen, en pappa som handlar mat, dammsuger, sitter och skriver men ändå inte blir otillgänglig utan svarar på frågor, går till sitt jobb på Richardsgatans bibliotek, simmar och älskar att ligga och flyta i vattnet på fjärden vid sommarstugan, kör sin Renault säkert och lugnt – medan den andra Bo, mer sorgfylld, allvarsam, tung (inga ord är exakta) är den som lever i litteraturen. Litteratur är per definition inte lättsam eftersom den talar om det vardagen är gjord av på ett sätt vardagen inte ser, inte förstår, inte hinner med.

Anders gjorde omslagen till sin fars böcker och en grafiker måste läsa texten för att åstadkomma ett gott jobb så han är inte ett typiskt författarbarn som inte vill komma för nära sin förälder genom läsning av hans, eller hennes, böcker.

Bo var inte sån – men han var också sån.

Minnen är förrädiska

Jag har läst några av Bo Carpelans böcker på nytt, och om man bara har två ord att välja mellan är lättsam inte första valet. I den här korta texten fokuserar jag på en av Bo Carpelans sena romaner, Berg (2005) – boken för vilken han som den första i Finland fick Finlandiapriset andra gången. Och som han, på frågan om vart prispengarna skulle gå, svarade att det nog blir ett slott i Frankrike. Det var lättsamt.

Man kan karakterisera Berg på flera sätt, en bok om en familj, en släkt som bor på gården Berg, en bok om tiden, minnet, platsen. Att säga att jagpersonen återkommer till Berg och återupplever sin barndom är inte att göra boken rättvisa, jaget lämnade aldrig platsen utan lever i den och alla andra samtidigt.

Eftersom Bo Carpelan gav ut sina böcker på Schildts förlag medan jag jobbade på konkurrenten Söderströms har jag inga förläggarminnen av honom. Däremot brukade jag ofta se Bo på Kampens busstation när han tog buss nr 1b till hemmet i Hagalund. Jag tog buss nr 144. I mitt minne var han alltid klädd i en svart paletå som såg stor ut (ett minne misstänkt färgat av huvudpersonens paletå i romanen Axel), han var ensam och allvarlig. Minnen är förrädiska och mitt är knappast mer än en bråkdel av sanningen – dels finns ingen anledning att inte vara allvarlig när man stiger på en buss, dels var Bo ofta tillsammans med sin hustru Barbro inser jag när jag tänker efter. Ensamheten och allvaret kommer från den gången jag såg Bo stiga på Hagalundsbussen och visste att han drabbats av cancer.

Axel – den stora finlanddsvenska romanen

Ett ljusare, lättsammare minne är besöket hemma hos honom när han nyss hade gett ut Axel (1986) och jag intervjuade honom för en svensk tidskrift. Jag ansåg Axel vara den stora finlandssvenska romanen som man efterlyst ända sedan Karl August Tavaststjernas Hårda tider (1891) och var väldigt tagen av den olyckliga huvudpersonen, som drabbad av sjukdom och ensamhet hittade sin uppgift i att oegennyttigt tjäna en konstnär som han såg som ett geni (Jean Sibelius). Bo Carpelan var en ansedd författare och jag minns att jag var nervös för hurdan han skulle vara utanför sina böcker, i vardagen och dessutom i vardagen på hemmaplan. Axel är sjukdom och ensamhet. Bo var skämtsam, underhållande, kvick. Att han, som han sa, i åratal haft Axel som främsta sällskap och gått så långt in i sin huvudpersons psyke att han till slut upplevde att han bar Axels paletå märktes inte längre. Han skämtade, ibland skarpt – det är onödigt här att avslöja vilken författare han ansåg att spelade upp sitt lidande som om hen var Kafka, fast personen i fråga bara var en “mini-Kafka” (en karakteristik följd av ett frustande skratt). Vi satt länge och drack kaffe i trädgårdsgungan vid radhuset i Hagalund och jag minns hur glad jag var efteråt: vilken omtänksam, rolig och klok person Bo Carpelan är. Hur lätt allting blev, nästan lättsamt.

För länge sen brukade finska konsulatet i Göteborg bjuda alla författare och förläggare från Finland på fest i samband med bokmässan. Konsulatet låg lite utanför stan men gratisspriten och tilltugget lockade alla mässdeltagare att närvara. En gång råkade Bo Carpelan vara där, och på gott humör. Mitt i allt kom han fram till mig och gratulerade mig till min utsökta roman. Eftersom han var snabbare än jag hann han förklara varför han tyckte den var så bra innan jag fick in en fot och avslöjade att romanen inte var min eftersom jag inte skrivit nån. Av berömmet att döma handlade det om Markus Nummis debut Kadonnut Pariisi. Det blev smått pinsamt, Bo blev bestört och ursäktade sig hundra gånger.

Finlandssvenskheten är inte trång

En annan gång i Göteborg gick jag och Bo runt på mässan – vad vi talade om minns jag inte – men när vi kom fram till backstage bakom den finlandssvenska scenen där man drack kaffe och te brast Bo ut i ett rop som måste ha hörts ända upp till scenen eftersom skärmen mellan oss och den var tunn: “Nej, sitter hon där och pratar om det trånga rummet igen!” Med nästan lika hög röst fortsatte han förklara varför han inte ansåg finlandssvenskheten vara trång utan raka motsatsen. Självklart borde han ha varit med och förstorat både rummet och scenen.

Huset Berg är ett övervägande finlandssvenskt rum, kanske en sal, för Berg är namnet på den gård släkten Bergmark bor på. I romanen är huset gammalt och håller på och förfaller – på allra sista sidan rivs det utan sentimentalitet. Jag minns att jag fäste stor vikt vid huset när jag läste romanen första gången 2005. Som arkitekturintresserad kan jag fortfarande tycka att det är märkligt hur tjechovskt körsbärsträdgårdskt man förhåller sig till byggnaden – ingen verkar ha tänkt på renovering. I bokens början finns till och med ett litet foto av ett gammalt ståtligt hus som föreställer Odensaari – den Carpelanska gården i Masku. Den torde vara förlagan till bokens Berg som intressant nog skildras enbart inifrån, de två salarna i nedre respektive övre våningen, porträtten på väggarna, taffelpianot, trapporna …

Men hur gick det så illa att släktgården revs? En kulturhistorisk skatt mindre i ett land som inte har råd att förlora en enda. Litterärt sett är det irrelevant, men bakom litteraturen finns verkligheten och även om romanens avbildning inte är fotografisk påminner fotografiet i boken läsaren om att illusionen har många dimensioner.

Ukrainakriget färgar läsningen

Jag minns också att jag då 2005 fäste mig vid att Carpelans roman saknar all bördsstolthet, boken är inte klasslös men porträtterar en verklighet där klass inte just då betyder mycket. Det har att göra med det som jag idag uppfattar som romanens grundtema (om man inte anser själva berättargreppet vara det): kriget – det som alla gestalter i boken har som fond. Kriget förenar dem som arbetar på gården och dem som bor där. Arvi plöjer åkrarna stark som en oxe, det är barnet Mattias som betraktar honom. När Arvi hugger ved i raseri är det inte för att han känner ett sjudande hat och vill åt alla herrar och baroner. Det är hans sorgearbete för återigen har gården nåtts av ett bud om en närstående som stupat på Karelska näset. Innan terapin blev allmängods var kroppsarbete bästa sättet att bearbeta sorg och tragedi.

Ukraina gör idag Berg till en roman om kriget i högre grad än när den publicerades för tjugo år sedan. Äldre läsare lär då ha kommit fram till Bo Carpelan och berättat vilka minnen av kriget boken väckt till liv hos dem. Men för yngre läsare, som jag, var inte den referensramen lika levande.

Bo Carpelans berättargrepp har liknats vid Marc Chagalls – vars berömda brudpar flyger iväg (på bröllopsresa, till Blåkulla). I Berg är alla tider samtidigt närvarande. Så är det för varje människa som levt lite längre – vår hjärna blir en tidsmaskin. Romanens Sonja förklarar det så här: “är man som jag urgammal, genomvärkt och tyngd av erfarenheter, mänsklig dumhet och klarsyn, existerar ingen tid.”

Hur hade mottagandet varit i dag?

För en förläggare är det ändå intressant att då och då gå bakåt i tiden. Att läsa Bo Carpelans för två–tre decennier sedan publicerade verk får mig att undra om litteraturen strömlinjeformats – så originellt känns berättargreppet och så långt mer komplicerat är det än i majoriteten av dagens finlandssvenska prosa. Har det skett en förvandling likt åldrandet, osynlig när man bara blickar ett, två, tre år bakåt, men väldig när det handlar om tjugo, trettio, fyrtio år? Skulle den dubbla Finlandiavinnaren och av Finlands Svenska Författareförening för Nobelpriset nominerade kandidat idag betraktas som alltför svår att sälja och refuseras med några vänliga ord?

Bo Carpelan dog den 11 februari 2011. Anders och han stod varandra nära. Många söner har ett kluvet förhållande till sin pappa, men Anders talade alltid enbart gott om sin far. Det är ovanligt och beundransvärt och väcker ett gammalt minne hos mig som rör omslaget till Jörn Donners Anteckningar om Mannerheim. Omslaget med Mannerheim på en sprallig häst behövdes för katalogen och jag sms:ade Anders och frågade om han fått det klart. Anders bad om ursäkt för förseningen med ord som etsat sig in hos mig: “Pappa dog i natt.”

Tapani Ritamäki

(Ps. Bo Carpelan skrev i flera genrer. En inkännande analys av hans lyrik finns i boken Harens almanacka av Michel Ekman. Essän tar också upp Carpelans barnböcker och de olika kronotoperna (miljö i kombination med tid) i hans verk: bl.a. skärgården och staden – framför allt Kronohagen i Helsingfors.)

Texten ovan förekommer även i tidskriften Vårt Riddarhus decembernummer.

1 x Scelerisque ullamcorper pretium condimentum montes justo risus lagd i varukorgen.
Fortsätt handla Till kassan