Förlagets debutant Matilda Gyllenberg om hennes huvudperson i romanen Det lungsjuka huset som slits mellan självhat och hybris, perfektionism och en stor längtan efter att släppa all behärskning, inte minst i föräldrarollen.

Jag fascineras av speglar. Inte bara för att jag är fåfäng, utan också för att det blir så tydligt att spegelbilden har väldigt lite att göra med allt som försiggår under ytan, bakom det kalla glaset. Jag ser ju bara de där blåa ögonen som tittar tillbaka på mig, men inte en enda av mina virvlande tankar.

Huvudpersonen i min debutroman Det lungsjuka huset är också fixerad vid speglar. Hon balanserar på gränsen mellan klarsynthet och vanvett, och bilden hon ser i spegeln bekräftar att det finns en beständighet så länge hon ännu ser likadan ut på ytan. Det inger henne en känsla av kontroll. Inom sig slits hon mellan självhat och hybris, perfektionism och en stor längtan efter att släppa all behärskning, inte minst i föräldrarollen. När hon drabbas av maktlöshet ger det tröst att det åtminstone finns en sak som är sig lik – bilden i spegeln.

Det handlar inte om att tillgjorda kvinnor med ängsliga själar vill ha samma tröja och resa till samma hotell som alla andra. Det handlar om liv och död.

Aldrig har vi varit så omgivna av speglar av olika slag som nu. Rationellt är jag medveten om att de bilder jag ser av vackra människor och ombonade hem bara är yta och inte innehåll. Ändå speglar jag mig själv i dem.

Jag hörde nyligen en forskare säga att det ständiga bildflödet påverkar hjärnan – och speciellt kvinnors hjärnor – rent fysiskt. Ju fler felfria kroppar och lyckliga gruppbilder en människa ser, desto mer aktivitet blir det i den delen av hjärnan där ångest och depression huserar. Det här har att göra med längtan att höra till, som i sin tur bottnar i rädslan att bli utesluten ur flocken och lämnad till vargarna, en rädsla som ur ett evolutionsperspektiv är avgörande för vår överlevnad. Det handlar inte om att tillgjorda kvinnor med ängsliga själar vill ha samma tröja och resa till samma hotell som alla andra. Det handlar om liv och död.

För att kunna frigöra sig gäller det att krossa spegelglaset. Ett sätt att göra det är att läsa litteratur. Via böcker är det möjligt att, istället för att betrakta ytan, placera sig själv inuti huvudet på en medmänniska, få uppleva det myller av erfarenheter, perversioner, fantasi och rationalitet som gömmer sig där.

Min romans huvudperson är ingen genomsympatisk människa, hon är privilegierad men inte lycklig

Att skriva är att krossa glaset inifrån. Välla ut över kanterna, skära sönder sig på skärvorna, skrika sitt fulaste och viska sitt vackraste – och också tillåta sig att hitta på en massa saker som är helt utanför den egna upplevelsesfären. För en talande och skrivande journalist är det kanske den högsta lyxen. Tänk att få fabulera utan att behöva åka fast.

Det var nog det jag njöt av allra mest när jag skrev min roman. Att fabulera, och att ta plats i hjärnan på en annan människa, och se världen genom hennes ögon. Min romans huvudperson är ingen genomsympatisk människa, hon är privilegierad men inte lycklig, eftersom hon har ett väldigt vasst och dömande sätt att se på både sina medmänniskor och sig själv. Hennes besatthet av heminredning och renovering leder oavsiktligt till att hon börjar fånga spegelbilder också av människor som tidigare bott i hennes hus, av döda släktingar till hennes man, som på olika sätt satt sin prägel på huset och kastar skuggor hon inte kan undkomma.

Men tillbaka till journalistiken. I mitt jobb träffar jag dagligen människor som jag försöker möta och göra rättvisa i text eller etermedia. Deras allra innersta kommer jag ändå aldrig åt. Det grämer mig lite. Det är dit jag vill.

Alla ni människor som sitter mittemot mig på pendeltåget och passerar mig på stationen, alla ytor, med blanka ögon, trötta ansikten och uppdragna axlar – min önskan är att för en stund få vara ni. Penetrera era hjärnor. Se världen ur er synvinkel. I väntan på att artificiell intelligens gör det möjligt eller att jag plötsligt får övernaturliga egenskaper tänker jag läsa. Och skriva.