När Déa Solin och Julia Wickholm möts i ett poddsamtal blir det snack om representation, queer kärlek och vad som gör ungdomslitteratur trovärdig.

“När jag skrev första utkastet till den här romanen var jag ganska ung och försökte själv komma underfund med min egen sexualitet. Då blev romanen en safe space, säger Déa Solin om sin debutroman En spellista för sömnlösa nätter, som marknadsförts med orden “en lesbisk roman med lyckligt slut”.

Hon ville inte behöva ta hänsyn till fördomar som unga queer-personer kan stöta på, eller eventuella svårigheter i att t.ex. komma ut.

“Jag ville bara skriva om en värld där det är självklart, vilket det ju borde vara”.

Låt hen vara hen

Inte heller Julia Wickholm ville göra definierandet av sina karaktärers sexuella identitet till någon dramatisk poäng i historien. Transpersonen Fenix som huvudpersonen Olivia i Olivia för alltid  möter i ett kollektiv är gåtfull på många sätt, men problematiseras inte av omgivningen, och varför skulle man behöva göra det?

“För mig är representation viktig. Jag ville inte att man som läsare skulle börja fundera på “vad hen är på riktigt”. Jag ville att hen skulle få vara det hen är, och att det skulle få finnas något som inte är det här svåra, eller komma ut, och att det inte pratas så mycket om det. Utan att det kommer fram, och det med det.”

Déa Solin och Julia Wickholm har skrivit ungdomsromaner under en tid då de själva ännu befann sig relativt nära tiden de skildrar i sina huvudkaraktärers liv. Men speciellt Solin är osäker på om hennes nästa roman kommer att rikta sig till ungdomar, hon börjar redan känna sig avlägsen den person hon var då hon skrev sin debutroman.

När vi diskuterar vad som gör en ungdomsroman trovärdig för målgruppen kommer de fram till många do’s & don’ts – hör vilka i podden! Du hittar oss som vanligt genom att söka på Förlaget-podden i din podd-app, eller så kan du lyssna direkt via länken här.