Quynh Tran tar sig an struliga tonåringar och njutning i den nya boken När andra njuter. “När jag började skriva på den här boken ville jag till varje pris undvika att skriva utifrån ett barns position, men nu blev det så här ändå”, säger författaren själv.
Efter debuten Skugga och svalka , som vann Runebergspriset, Svenska Yles litteraturpris och Borås Tidnings debutanpris, har många otåligt väntat på Quynh Trans nästa bok. Nu är den äntligen här!
När andra njuter är en roman om en mor och en dotter, om våld och åtrå, och det okända som väntar runt hörnet.
Läsaren får en ilande känsla av att någonting illavarslande är på gång … men vad? Förlaget talade med Tran om att skriva trovärdiga ungdomsskildringar, och varför Lund passar bokens händelser som hand i handske.
Vad anspelar titeln på?
Titeln anspelar dels på den smått voyeuristiska dragningen hos vissa karaktärer i boken, alltså att man går igång på att betrakta andras sexuella njutning. Dels har den att göra med synen på konst och avslappning – att njuta av konst, att njuta av livet – i relation till exempelvis klasstillhörighet.
Din första roman, Skugga och svalka, utspelade sig i Jakobstad. Nu är handlingen förankrad i Lund. Hur tänkte du kring valet av plats?
Lund är en klassisk universitetsstad, med allt vad det innebär: mycket som är lätt att identifiera sig med om man är akademiker, och mycket som är lätt att göra narr av. Förutom det lundensiska finns också det skånska och det danska närvarande. Allt det är passande för romanen jag ville skriva.
Själv har du lämnat Jakobstad för Malmö, hur skiljer sig samhällena åt?
Hur skiljer sig samhällena inte åt? En sak man kan säga om Malmö är att det verkligen inte är pittoreskt. Men jag vill passa på att nämna att den skånska och finlandssvenska flaggan är nästan helt identiska. Och att de dessutom har samma färger som den vietnamesiska, det vill säga gult och rött.
“Har inte varit orolig över att göra fel”
En av huvudpersonerna är Lana, 16 år. Hur jobbade du fram en så trovärdig skildring av dagens ungdomskultur?
Ungdomskulturen rymmer det samtidsspecifika, alltså att man talar på ett visst sätt och använder specifika appar och så vidare, vilket jag som vuxen karl har behövt sätta mig in i. Det finns också något icke-materiellt och evigt över det som präglar tonårstiden, som det temperamentsfulla och gränslösa, vilket har krävt en annan sorts inlevelse. Men jag har inte varit orolig över att göra fel. Människor är ju väldigt olika – så även tonåringar. Vissa är lillgamla, och det omvända gäller för vuxna: man befinner sig ofta i tillstånd där man beter sig omoget och gör dumma saker, men också fina saker, som att bli rörd av banal popmusik. När jag började skriva på den här boken ville jag till varje pris undvika att skriva utifrån ett barns position, men nu blev det så här ändå, och det har varit ett nöje.
Vad tänkte du på då du som man skriver ur ett kvinnligt perspektiv?
Det är inga konstigheter! Man kan föreställa sig!
