Som inbiten pessimist reagerar jag nästan aldrig med ”hur kunde det gå så här?” för jag har redan länge gått med en sjuk känsla i magen.
Närmare bestämt sedan jag var i New York i september. Då kunde jag med egna ögon se vad jag inte hade insett hemma i Europa – att amerikansk TV enbart visade Donald Trump. Alla nyhetskanalerna, alla dagar, alla inslag. Inte bara Fox-news utan också de stora vanliga CBS och NBC och CNN och PBS. I högst ett av tio inslag förekom ens Hillary Clinton, och då med ett kort klipp som en reaktion på något av Trumps tokiga utspel, ofta med Trumps etikett: crooked Hillary. Den orangefärgade, arga mannen med den slappa munnen och de kalla ögonen fanns överallt. Något liknande har jag bara sett i Italien under Berlusconi, i Uganda med president Musevi eller i Putins Ryssland.
Den orangefärgade, arga mannen med den slappa munnen och de kalla ögonen fanns överallt.
Det här var så märkligt att jag började hålla utkik efter det. Under en hel vecka kollade jag in de allestädesnärvarande TV-skärmarna – i taxin, på barer, på hotellet – och konstaterade att jag ALDRIG såg ett enda inslag om ett initativ som Hillary Clinton hade gjort, något politiskt ideal hon hade, en lösning på ett problem hon stod för. Jag såg ALDRIG en politisk diskussion där journalisterna eller kandidaterna själva skulle ha framfört två olika politiska lösningar som ideologiskt och politiskt hade skiljt åt kandidaterna. Valet bevakades som a) tävling (hästkapplöpningen kallas den i USA) eller b) underhållning eller möjligen c) analys av typen vad-var-det-jag-sa av politiska kommentatorer. Så här blir det givetvis då tv-kanalerna jagar tittarsiffror och reklam.
När jag kom till Los Angeles inför valet hade jag väntat mig att det här skulle ha förändrats. Nu var det så nära till valet att det måste ha svängt, Hillary-kampanjen måste beredas utrymme. Men fortfarande handlade minst åtta av tio inslag om Trump – och det enda om Clinton handlade om hennes epost. Journalister och politiska kommentatorer kunde nog skratta åt Trump – men han gavs ändå allt utrymme och fick dominera agendan. Hela tiden fram tills valurnorna öppnades.
Laura och Saska Saarikoski skriver i sin bok ”Trump och vredens Amerika” att Trump alltid har vetat det här och behärskat den här konsten, även i sin tidigare karriär som affärsman. Huvudsaken är att man talar om honom.
Nu måste vi börja prata politik. På riktigt. Prata frihet, rättvisa, solidaritet.
New York är USAs mest europeiska stad och en av de ytterst få som fortfarande har kvar en rik och varierad press som gör inträngande politiska analyser. Den pressen kritiserade Trump hårt. Staden röstade också nästan mangrant på Hillary. Men de flesta amerikanska städer har inte längre nån papperstidning. Det talas mycket om sociala mediers enorma betydelse men det som delas och länkas till är ofta ”gammelmedias” artiklar eller tv-kanalernas klipp. Trumps eget notoriska twitterkonto tog hans kampanjledare ifrån honom under slutstriden, eftersom han inte kunde behärska sig på småtimmarna. Journalisternas beroende av opinionsundersökningar och demografisk analys av kommande valbeteende förde dem bara längre ifrån väljarna – och från slutresultatet (tonight data died, sa en av analytikerna).
Nu måste vi börja prata politik. På riktigt. Prata frihet, rättvisa, solidaritet. Prata fördelning, klimat, hur det inte finns enkla svar på svåra frågor. Prata rasism och misogyni, white lash och varför USA inte är moget för en kvinnlig president. Prata värderingar, prata om samhället vi vill bo i och hur vi ska bygga upp det tillsammans och behandla varandra. Make America kind again eller Make America laugh again har varit två bra förslag. Make America – and the world – political again är mitt.
