Under några sommardagar i Kristinestad lämnade författarna Sara Razai och Hope Nwosu sina barn på stadens internetcafé. Sedan satt de i solen och pratade om hur Hope som ung nigeriansk skribent hamnat i Österbotten, om Chimamanda Ngozi Adichie och om hur man som småbarnsmamma hittar tid att skriva.
Sara Razai: Hur är det, har du bytt språk med dina döttrar?
Hope Nwosu: Nja, vi talar fortfarande engelska hemma, men när vi rör oss ute talar jag igbo med dem, lite som ett hemligt språk.
SR: Ha! Jag vet. Ungefär på samma sätt använder jag svenska i östra Helsingfors, jag inbillar mig att ingen på metron förstår oss. Igbo är ditt modersmål?
HN: Ja, jag växte upp i en liten by i delstaten Enugu som ligger i sydvästra Nigeria, den del som kallas Biafra.
SR: Om du tänker tillbaka på den tiden, vilka minnen har du?
HN: Min barndom… jag tänker inte på den som särskilt minnesvärd, den präglades så starkt av fattigdom. Mina föräldrar var lärare i statliga skolor och det kunde gå månader då lönerna inte betalades ut. Vi var nio syskon och när jag var kring åtta år skickades jag iväg till en anglikansk prästfamilj som gick med på att försörja mig under lågstadieåren.
SR: När du var åtta?
HN: Mhm.
SR: Jag sitter liksom här och har inte en chans att föreställa mig det… Samtidigt vet jag ju att min pappa också bodde inackorderad hos en familj precis här i Kristinestad i lågstadieåldern… just för att kunna gå i skola, eftersom han kom från en by utanför.
Min barndom… jag tänker inte på den som särskilt minnesvärd
HN: Efter lågstadiet kunde jag bo hos min storebror och då kom jag i alla fall lite närmare min familj, vi kunde träffas vid högtider och så… Jag gick i skolan och skötte typ hela hushållet. Du vet, min bror jobbade, han var ung kille, singel.
SR: Jo, jag fattar. Men hur kom det sig att du började studera litteratur då?
HN: Jag lyckades få en sponsor, en person som lovade betala för min utbildning, och blev antagen till University of Nigeria som ligger i Nsukka. Universitetet är historiskt, Nigerias första autonoma inhemska universitet. Först ville jag absolut börja studera juridik. Hade fått höra att jag har lätt för att få folk att lyssna på mig, och jag tänkte att jag skulle kunna tala för svaga och utstötta. I mina hemtrakter skulle jag som jurist ha kunnat medla i konflikter kring markägande, vår familj hamnade i sådana trångmål när jag var liten. Sedan blev det engelska och litteratur eftersom mina poäng inte räckte till för juridiken, och när jag fick upp poängen andra året och kom in sa min sponsor nej, det skulle bli för dyrt att börja om.
SR: Åh. Vilken känsla… Men litteraturen är ju också en maktfaktor. Liksom i juridiken handlar det om att tala för sin sak, att uttrycka sig… du vet. Dröjde det länge innan du insåg att du genom språk- och litteraturstudier också kan göra skillnad?
HN: Ja, det gick inte över en natt, precis. Det kändes hopplöst. Småningom började jag lyssna på äldre studerande som peppade mig och fick mig att inse att jag fortfarande kan vara en aktivist, att jag kan hitta nya sätt att uttrycka mig och föra utsatta människors talan.
SR: Nu bor du i Kristinestad och har just skrivit klart din första roman. Hur har resan hit sett ut i korthet?
HN: Min man fick jobb i Esbo och jag flyttade med honom dit, men saker och ting gick inte som planerat och nu är jag här med mina båda döttrar.
SR: Och romanen?
HN: Den handlar om en nigeriansk tjej som flyr fattigdomen och hamnar som traffickingoffer först i Italien och slutligen i Finland. Det är lite redigering kvar, har jag märkt… så har jag ju skrivit noveller också.
SR: De som du publicerat på bloggen, på Stories without border?
HN: Bland annat där, ja. En av novellerna som publicerades på nätet vann ett pris också. Det är en annan grej jag är sugen på, att få ihop en novellsamling. Men jag skriver ju på engelska, så det finns inte riktigt någon självklar kanal ut för mina texter… Jag håller på och klurar ut det där, om det blir översättning eller självpublicering eller kanske något helt annat…
I min roman, som har arbetstiteln ”Sold Out”, är det en mamma som blir lämnad ensam med nio döttrar.
SR: Miljön för din roman är väl en vanlig traffickingrutt. Från Nigeria till Sydeuropa och sedan vidare norrut.
HN: Jo. Det handlar mycket om utsatthet, om utbildning, om mänskliga rättigheter. I min roman, som har arbetstiteln ”Sold Out”, är det en mamma som blir lämnad ensam med nio döttrar. Hennes man lämnar henne då de inte fått någon son – han ger henne skulden för det – och hon tvingas flytta tillbaka till sina föräldrar med barnen… och i den miljön händer det att en av flickorna låter sig manipuleras med vackra historier om det flotta livet i Europa.
SR: Där och då, om någonsin, handlar det ju om språk som maktfaktor.
HN: Ja, verkligen. Och om synen på flickor. Jag vill synliggöra vad som händer när flickan från den allra tidigaste barndomen inte betraktas som en tillgång. Hon är en hushållshjälp i väntan på att sonen ska födas, honom som man kan skicka ut från hemmet och vara stolt över. När det i stället borde finnas ett intresse för vad hon är bra på, vilka talanger hon har, hur man bäst ska ta hennes gåvor till vara.
SR: Genom utbildning, alltså.
HN: Genom att låta henne jobba med hjärnan, ja. Utveckla hela den dimensionen. Vad är flickan annars? En kropp. Fysisk arbetskraft, yttre skönhet. Förmågor som inte är bestående, precis. Och som lätt kan utnyttjas till exempel av männen i traffickingindustrin.
Vad är flickan annars? En kropp. Fysisk arbetskraft, yttre skönhet. Förmågor som inte är bestående, precis.
SR: I dina texter rör du dig ofta i Nigeria, med inslag från Finland. Är det likadant för dig som för mig – att du hämtar inspiration från miljöer där du befunnit dig för fem, tio, tjugo år sedan? Min senaste bok utspelar sig i Gårdsbacka, en förort i östra Helsingfors, där jag bodde för tio år sedan. Och dit drogs jag i tankarna när det var dags att skriva romanen, trots att jag nu bott flera år i Nordsjö som också är en förort i östra Helsingfors, som också – alldeles lika väl! – kunde vara skådeplats för handlingen.
HN: O ja, det känner jag igen. Det som ligger för nära – det är liksom inte dess tur ännu. När jag skrev novellen ”The Hairdresser”, som vann priset för bästa novell i en tävling utlyst av Storymondo, använde jag Sydafrika som miljö och skrev en berättelse om en välutbildad nigeriansk tjej som åker med sin man på hans utlandskommendering. Hon har svårt att hitta jobb men vägrar trots det att börja jobba på hårsalong trots att hon är bra på att fläta hår, hon håller sig för god för den sortens fysiskt arbete, tills hon måste svälja sin stolthet till slut. Det ligger ganska nära mina egna erfarenheter, faktiskt! Och för att kunna skriva om det krävdes nog en del distans, haha.
Jag visste förstås vem Chimamanda var, Nsukka är ingen särskilt stor stad. Och hennes bror dejtade min rumskompis!
SR: En annan som ofta återvänder till sina rötter och sina barndomsmiljöer i sitt skrivande är ju Chimamanda Ngozi Adichie. Universitetsmiljön i Nsukka, som hon ofta använder i sina böcker – är det alltså vid samma universitetet som du också studerat?
HN: Åh, Chimamanda! Jo, det är det, men jag var inte där samtidigt som hon. Jag visste förstås vem hon var, Nsukka är ingen särskilt stor stad. Och hennes bror dejtade min rumskompis!
SR: Ah, kändisfaktorn! Och här i Kristinestad körde du och några vänner igång en internationell bokklubb under året. Ni läser böcker som finns utgivna på svenska, finska och engelska och träffas för att diskutera. Du valde Adichies Americanah som öppningsbok för bokklubben – varför då?
HN: Egentligen var det faktiskt en slump. När vi som brainstormade fram bokklubbsidén lunchade hemma hos mig råkade blicken falla på ett ex av Americanah som jag nyligen fått som gåva av en vän här i stan. Personligen tycker jag att Chimamanda är otroligt inspirerande – också på grund av den stora framgång hon haft. Americanah är både underhållande och lärorik.
SR: Ja, texten är undervisande, till och med – jag tänker på de blogginlägg som finns insprängda i texten, där karaktären Ifemelu granskar etnicitet ur flera olika synvinklar, det vita privilegiet till exempel. Det undervisande draget är i linje med den utveckling som Adichies karriär haft, med pamfletten ”We Should All Be Feminists” och TED-föreläsningar. Har du sett den där hon talar om ”the danger of a single story”? Är det något du också tänker på i ditt skrivande?
HN: I och med att vi har den diskursen vi har, där man talar om Afrika som en enhet trots att det handlar om 54 länder… det är klart att jag tänker på det. Därför är jag också så glad över Chimamandas framgångar. Jag skriver om fattigdom i min roman, men det är mitt eget val, ingenting som jag betraktar som ”typiskt afrikanskt”. Tvärtom är det en stereotyp som borde utmanas! I Americanah finns en scen där rörmokaren som ringer på dörren till ett lyxigt hus blir irriterad och förargad för att kvinnan som öppnar dörren, och som han antar äger huset, är svart. Inte förrän han förstår att hon enbart är anställd, precis som han, blir han lugn och harmonisk, eftersom saker då återgått till sin absurda form av normalitet. I samband med att jag skriver och förhoppningsvis kan ge ut mina texter i framtiden vill jag också gärna hålla föreläsningar och diskussionstillfällen.
Jag börjar skriva på kvällen, fortsätter ibland in på natten. Eller så på morgnarna innan barnen vaknar.
SR: Jag har ju fyra barn och jobbar som lärare och folk frågar ofta hur och när jag har tid att skriva. Samma fråga har jag lust att ställa dig, som är ensamstående med två små tjejer – när skriver du?
HN: När de sover… Jag börjar på kvällen, fortsätter ibland in på natten. Eller så på morgnarna innan de vaknar.
SR: Samma här. Fast inte på morgnarna, jag är mer nattuggla. Min äldsta, som kan läsa, har ett hum om att jag skriver…men de tre yngsta vet nog ingenting. Otroligt hur något man kämpar med så mycket samtidigt kan vara så givande, eller hur? Och så skönt för själen.
