Dragkampen mellan dödslängtan och livslust är ett bärande tema i Hannele Mikaela Taivassalos nya roman InSanatorium. Bokens InSanatorium är ett hotell mellan dröm och verklighet, dit den unga flickan Ali kommer då hon bara kan tänka på hur hon ska dö. För henne och för alla andra som ibland irrar omkring i livet skapade Taivassalo en trygg plats där man får vamt té och snälla blickar. Så här berättar hon om boken.
– InSanatorium – det är som den plats man allra helst hade velat befinna sig på om man mår väldigt psykiskt dåligt. Varifrån kommer inspirationen till den här boken?
Att skriva är att överleva, och delvis är InSanatorium skriven som om texten var en
skör tråd att hålla sig i medan man klättrar upp ur ett mörkt hål. Ibland har den här
texten varit en annan värld att finnas i när verkligheten var för svår. Men samtidigt är
det också en saga om smörgåsar berättad för alla trasiga själar som behöver ett
sanatorium att vistas på, men som inte har det. Världen just nu är en sådan plats att
vi både behöver krocka med verkligheten och konfronteras med allt som faller
sönder, men samtidigt också få ha utopierna och hoppet som mål.
Hur kan man må så illa i kroppen, när det bara är någonting i huvudet som gått fel? Borde det då inte gå att också tänka bort det, om man liksom tänkt dit det?
– Det blir nästan som ett politiskt ställningstagande – alla psykiskt sjuka borde få vara på ett InSanatorium, men verkligheten är ju en helt annan. Man får vara lycklig om man överhuvudtaget får vård, och om man får det ska man först falla så långt ner som möjligt. Har du alls tänkt i de här banorna?
Trots att det här inte är ett inlägg i vårddebatten eller ett politiskt ställningstangande i
sig så har de här tankarna varit hemskt närvarande under hela skrivprocessen. Men
ett förslag på någon idealvårdform är det naturligtivis inte: det är en fiktion, en
fantasi, och fungerar som en sådan. Man kan säga att InSanatorium har kommit till
ur det som ibland är en brist i vårt samhälle: att vårda är också att våga möta och
bemöta sina medmänniskor – och sig själv – på olika sätt. I fiktionen kan man skapa
en trygg plats, InSanatorium, och där kan vi mötas. Protesten här är att fortsätta
leva, fortsätta skriva, fortsätta tänka på människan.
– Också stilistiskt och språkligt känns boken omsorgfull, nästan varsam, om
sin huvudperson. Hur tänkte du själv kring det här?
Det är fint att höra. Jag har inte tänkt så, men jag tror att jag skrivit så. Den här
boken gick inte att skriva på ett annat sätt, jag beklagar. Den är skriven av skärvor
och hopp om hopp. Då får man vara försiktig och varsam.
– Vem skulle du vilja att läser den här boken?
Studio Ghibli? Nej, jag vet inte, man behöver inte alls läsa om man inte vill. Man kan
göra något annat. Kramas, till exempel. Göra revolution. Men medan jag skrev rörde
sig textvärlden på gränsen mellan dröm och verklighet, som en gotisk saga som gled
över i en tecknad drömvärld och sedan tillbaka igen. Kanske lite så som vi glider
över från att känna oss verkliga till att känna oss overkliga ibland?
– Det är någonting i tilltalet, och förstås också i att det handlar om en ung
kvinna, som gör att den här boken också kunde appellera till yngre läsare.
Håller du med och var det ett medvetet val?
Ja, absolut har den något sådant: den här boken är från början skriven till just
romanens dystra, unga kvinna vid namn Ali, och till alla hennes sorgkantade gelikar,
oberoende av kön. Det är en bok för den som gått vilse, som tappat bort sig själv.
Det är en bok till alla dem som bär på en liten, borttappad trashank inom sig. Till alla
galningar på gränsen till sammanbrott. Plötsligt står man där och vet inte vad man
ska ta sig till med sig själv eller livet. Och många av oss står och famlar lika valhänt,
oberoende av åldrar, så den vilsenheten är inte heller nödvändigtvis bunden till hur
ung eller gammal man är. Men oberoende av ålder: Välkommen till InSanatorium. Vi
är alla normala här.
