Få har läst Tove Janssons Kometjakten, den första versionen av hennes älskade katastrofklassiker, om en annalkande komet som hotar utplåna både Mumindalen och hela jorden. Kometjakten från 1946 utkommer nu i jubileumsutgåva, men de flesta har läst den omarbetade tredje versionen, Kometen kommer. Böckerna är häpnadsväckande olika, ställvis som helt olika berättelser. Vad var det som fick Tove Jansson att skriva om kometboken, teckna om bilderna och återkomma till sin berättelse så många gånger?

Kometen som hotar Mumindalen är en berättelse om jordens undergång för barn, som Tove Jansson ägnade hela tre böcker, två serier och en pjäs åt. I nyutgåvan av den första versionen av kometboken, Kometjakten, ingår ett efterord av muminexperten Sirke Happonen, där hon beskriver de största skillnaderna de tre olika kometböckerna emellan – och de är förvånandsvärt stora. Hela passager är omskrivna, Jansson har tonat ner färgerna, karaktärernas personligheter har förändrats – och silkesapan har blivit en kattunge – vilket i tiden väckte upprörda reaktioner.

Det vore så hemskt om jorden gick sönder. Den är så vacker.

– Snusmumriken i Kometjakten av Tove Jansson, 1946

De här förändringarna, som Jansson gjorde i de senare versionerna, lyfter fram hennes strävan efter ett mer knapphändigt och direkt uttryck, som stärktes under 1960-talet. Å andra sidan tydliggör detta också hur speciell den första versionen av Kometjakten är till sin karaktär. Kometjakten är
den mest handlingsdrivna muminboken samtidigt som den hör till de muminböcker som innehåller mest beskrivande partier, skriver Happonen i sitt efterord.

Tove Jansson började bearbeta Kometjakten i den så kallade mellanversionen, Mumintrollet på kometjakt (1956), då det svenska förlaget Sörlin ville ge ut Kometjakten på nytt. Den synligaste och mest bestående förändringen i Mumintrollet på kometjakt gäller illustrationstekniken i helsidesbilderna och i några av de andra bilderna.

Stora skillnader mellan Kometjakten och Kometen kommer

Bildtext: Den ikoniska bilden med muminfigurerna på styltor som den såg ut i Kometjakten.

Kometjakten innehåller tuschlaveringar precis som den första muminboken, men Jansson var missnöjd med trycket: tryckta verkade illustrationerna grumliga och såg ut att ha förlorat sina proportioner. Hon ritade de här bilderna, som ursprungligen var sepiafärgade, på nytt med tusch, nu med streckteknik. Det här fick verkets illustrationer att i högre grad likna de gamla trägravyrerna vilka de hade som förebild. Det här arbetet hade hon ändå gjort redan några år tidigare, när verket publicerades på engelska med titeln Comet in Moominland (1951), enligt Happonen.

Tove Jansson skämdes över Kometjakten

De största förändringarna gjorde Jansson ändå 1968, och de gällde inte bara Kometen kommer, den bok som de flesta svenska läsare känner till, utan hon omarbetade också flera av de andra muminromanerna, då finländska Schildts och svenska Gebers en ny samordnad utgåva av hela muminserien. Då blev mumintrollen till utseende också mer lika dagens versioner.

Mumintrollet fick en rundare nos och blev mer lika från 1960-talet; ännu i Kometjakten är nosen spetsigare och längre, precis som i de gamla illustrationerna från tidigt 1940-tal. Också Sniff, snorkarna och hemulerna fick ett nytt uttryck. En del av bilderna blev Jansson tvungen att teckna på nytt, då originalen hade försvunnit, beskriver Happonen i sitt efterord.

Bildtext: Mumin dyker i Kometjakten. Tove Jansson var missnöjd med tuschlaveringarna i denna bok.

En orsak [till omarbetningarna], som kommer fram i Janssons korrespondens, är överraskande nog skam. När bokserien utgavs som nytryck 1968 övervägde Jansson att lämna inte bara den första muminberättelsen, utan även kometboken, utanför. ”Det är en rysligt dålig bok, men med lustigt äkta partier”, skriver Tove Jansson till sin mamma, berättar Sirke Happonen.

Läs mer om de olika versionerna av kometberättelsen och hur Tove Jansson omarbetade både text och bild i de tre olika kometböckerna, i Sirke Happonens efterord till den nyutkomna Kometjakten.

Boken inleds med ett förord av den mångfalt prisbelönte isländske författaren och aktivisten Andri Snær Magnason, en tongivande röst i frågor kring planetens tillstånd.