Det är svårt att hitta en huvudperson i en roman uppdelad i flera synvinklar och röster. I min bok Terminal kunde den personen vara kommodor Johan Lampen, som gjort sitt livsverk vid Gränsbevakningsväsendet. I romanens nutid arbetar han vid Europas gränskontrollmyndighet Frontex.
Johan flyger längs Marockos kust med ett övervakningsplan som bevakar Europas yttre gränser, bevittnar hur ett vrakskepp fyllt med flyktingar sjunker i vattnen kring Kanarieöarna och träffar finländska specialjägare som stoppar illegala invandrare vid gränsen mellan Grekland och Albanien.
Romanen utspelar sig år 2012. Ett år har gått sedan Arabiska våren och oroligheterna i Syrien har utvecklats till ett blodigt inbördeskrig, i vilket Johans dotter befinner sig på grund av sin man som tillhör den radikala palestinska organisationen PFLP. Det är förbluffande och skrämmande att se vad som hänt sedan jag studerade saken för ett par år sedan.
På basis av de nätsökningar jag gjorde då får jag ännu vänförfrågningar av män med långa skägg, turbaner och glödande blick. Man kunde tro att USAs världsomspännande övervakningsnätverk automatiskt ha placerat mig i någon sorts riskgrupp på grund av att jag använt mig av vissa nyckelord alltför många gånger.
Johan Lampen är hemma från Hitis. Han blev student vid Kimito Gymnasium och fungerade som chef vid Hitis Sjöbevakningsstation efter att ha gått sjöbevakningslinjen vid Sjökrigsskolan. Han bodde då i ett egnahemshus som han hyrde i Västanfjärd. Det var lätt för mig att skriva om det skedet i min huvudpersons liv, eftersom jag placerat honom i samma hus som jag själv bodde i i tio år.
Johan vandrar omkring på Västanfjärds gamla begravningsplan på julnatten, läser gamla släktnamn på gravstenarna och konstaterar att nästan hälften av de som vilar i hjältegravarna har stupat vid Bengtskär. Jag upplevde då samma känslor som Johan, när jag insåg att det stod samma namn på gravstenarna som på grannarnas postlådor.
Mitt förhållande till finlandsvenskheten började som treåring då jag dagligen vallades av en svenskspråkig parktant i vad som nu kallas Tove Janssons park. De första svenska ord jag lärde mig var ”icke röra!”. Men egentligen lärde jag mig svenska först då jag flyttade till Västanfjärd år 1986. I skolan lär ju ingen sig språk, åtminstone inte att tala dem.
På den tiden var Västanfjärd en enspråkig kommun. Min dotter ändrade på språkförhållandena bland befolkningen. Andelen som talade det andra inhemska, det vill säga finska, översteg det procenttal som lagen slagit fast och kommunen blev tvåspråkig. Begreppet ‘bättre folk’ ändrade sig totalt för mig då en gammal farmor närmade sig mig och funderade varför en så stilig och finskspråkig man valt att flytta från Helsingfors, till en för henne så lågt värderad hembygd och därtill går med på att tala svenska.
Att i tjugo år bo i en nära på helt svenskspråkig kommun födde ett intressant sätt att tala svenska hos mig. Då jag jobbade på Radioteatern bjöd mina svenska kolleger in mig och regissören Pekka Ruohoranta till ett kulturellt debattprogram. Den kvinnliga redaktören som bott hela sitt liv i Tölö sade efteråt att hon inte förstått hälften av min Kimitodialekt. Uppenbarligen var det som om man skulle ha tagit in en fiskare eller jordbrukare i studion. Än mer katastrofal var Pekka Ruohorantas framträdande. Jag kommer inte ihåg vad diskussionen handlade om men på något sätt berörde det mänskliga rättigheter. Pekka använde konsekevent ordparet ‘manliga rätter’. Man kan naturligtvis också betrakta manliga rätter som en mänsklig rättighet bland medelålders köttätande heteromän.
Mina barn gick i svenskspråkig skola och min pojke utförde militärtjänsten i Dragsvik. Då min äldsta dotter började studera vid Helsingfors Universitet, måste hon avlägga språkprov i det andra inhemska – finska – trots att hennes finska är hennes modersmål. Paradoxen kommer av att hon likt Johan blivit student vid Kimito Gymnasium och svenska varit hennes bildningsspråk. I språkfrågor vinner bildningen modern.
Min sons värdebild formades av den lokala kamratskapskretsen. Ett veckoslut kom han hem från en fest hos sina kompisar i byn och upplyste mig och min gäst Kari Hotakainen om att vi är två ‘kulturbögar’. På sig hade han en t-skjorta där det stod: “Bonden behövs”. Något senare tog Matti avstånd från omgivningen på Kimito till den grad att han slutade skolan. Han hade upplevt något liknande i det svenskspråkiga Västanfjärd som Kjell Westös alter ego i den finskspråkiga Munkshöjden.
Genom sin långa tjänstebana och sociala kontakter talar Johan Lampen en utmärkt finska. Svenska är för honom fiskarnas och jordbrukarnas språk, så som han kommer ihåg dem från barndomen, finskan tjänstemännens och de bildades kommunikationsmedel. Alltid då han bytte från finska till svenska kände han kände sig som en annan människa, klumpig och begränsad.
Erfarenheten är lånad från min dotter. Då hon började arbeta vid Konstsamfundet måste hon efter en lång paus börja använda svenska dagligen. Kerttus upplevelse var den motsatta till Johans. Hon upplever sig vara mer kompetent, mer självsäker och framgångsrik då hon använder svenska.
Texten är översatt av Förlaget från Hannu Raittilas finska kolumn “Mitä kieltä talar bättre folk?”. Den ursprungliga texten finns här nedanför.
……………..
Moniäänisestä eri näkökulmiin jakautuneesta romaanista on vaikea löytää päähenkilöä. Terminaalissa sellainen voisi olla kommodori Johan Lampen, joka on tehnyt elämäntyönsä Rajavartiolaitoksessa. Romaanin preesensissä hän työskentelee Euroopan rajaturvallisuusvirastossa Frontexissa.
Johan lentää Euroopan ulkorajojen vartiointiin osallistuvan suomalaisen valvontakoneen kyydissä pitkin Marokon rannikkoa, todistaa täynnä pakolaisia olevan romulaivan uppoamista Kanarian saarten vesillä ja tapaa laittomia maahantulijoita pidättäneitä suomalaisia erikoisrajajääkäreitä Kreikan Albanian vastaisella rajalla.
Romaanin nykyisyystaso on vuosi 2012. Arabikeväästä on vuosi ja levottomuudet Syyriassa ovat kehittyneet veriseksi sisällissodaksi, jonka keskelle Johanin tytär on päätynyt radikaalin palestiinalaisjärjestön PFLP:n johtoon kuuluvan miehensä kanssa. On hämmentävää ja pelottavaa todeta mitä on seurannut asioista, joita tutkin vain pari vuotta sitten.
Silloin tekemieni nettihakujen seurauksena sähköpostiini ilmestyy yhä pitkäpartaisia, turbaanipäisiä ja palavasilmäisiä miehiä, jotka tarjoutuvat kavereiksini. On luultavaa, että Yhdysvaltain tiedustelun maailmanlaajuista dataliikennettä seuraava automaattinen valvontajärjestelmä on siirtänyt minut johonkin riskiryhmään liian usein toistuneiden avainsanojen käytön vuoksi.
Johan Lampen on kotoisin Hiittisistä. Hän on valmistunut ylioppilaaksi Kimito Gymnasiumista ja toiminut Merisotakoulun merivartiolinjan suoritettuaan Hiittisten Merivartioaseman päällikkönä. Tuolloin hän asui vuokraamassaan omakotitalossa Västanfjärdissa. Minun oli helppo kirjoittaa tuosta vaiheesta päähenkilöni elämässä, koska sijoitin hänet samaan taloon, jossa itse asuin kymmenen vuotta.
Johan vaeltaa jouluyönä Västanfjärdin vanhalla hautausmaalla, lukee vanhojen sukujen nimiä kivistä ja toteaa, että melkein puolet sankarihaudoissa lepäävistä on kaatunut Bengtskärissä. Koin Johanin tunteet aikoinani, kun tajusin että hautakivissä on samat nimet kuin naapureiden postilaatikoissa.
Suhteeni suomenruotsalaisuuteen alkoi kolmevuotiaana, kun olin päivittäin ruotsinkielisen puistotädin paimennettavana nykyisessä Tove Janssonin puistossa. Ensimmäiset oppimani ruotsin sanat olivat ”icke röra!”. Varsinaisesti opin ruotsia muutettuani Västanfjärdiin vuonna 1986. Koulussahan kukaan ei kieliä opi, ainakaan puhumaan.
Tuohon aikaan Västanfjärd oli yksikielinen kunta. Tyttäreni syntymä muutti väestön kielisuhteet. Toista kotimaista eli suomea puhuvien osuus ylitti lain määrittämän prosenttiluvun ja kunnasta tuli kaksikielinen. Bättre folkin käsite kääntyi mielessäni päälaelleen, kun vanha famu tuli ihmettelemään miksi hieno toisin sanoen suomenkielinen herra muuttaa Helsingistä hänen halpa-arvoiselle kotiseudulleen ja suostuu puhumaan ruotsia.
Parinkymmenen vuoden asuminen lähes täydellisen ruotsinkielisessä kunnassa tuotti laadultaan kiinnostavan ruotsin puhetaidon. Työskennellessäni Radioteatterissa kollegat ruotsinkielisellä puolella pyysivät minua ja ohjaaja Pekka Ruohorantaa mukaan johonkin kulttuuritoimituksen keskusteluohjelmaan. Töölössä ikänsä asunut naistoimittaja sanoi jälkeenpäin, ettei ymmärtänyt puoliakaan Kimitodialektistani. Oli kuulemma kuin studioon olisi tuotu joku kalastaja tai maanviljelijä.
Vielä katastrofaalisempi oli Ruohorannan Pekan esitys. En muista, mistä keskustelussa oli kysymys, mutta jotenkin aihe liittyi ihmisoikeuksiin. Pekka käytti johdonmukaisesti sanaparia manliga rätter. Voi tietysti ajatella, että miehiset ruokalajit kuuluvat keski-ikäisen lihaa syövän heteromiehen ihmisoikeuksiin.
Lapseni kävivät ruotsinkielisen koulun, poika intin Dragsviikissä. Kun vanhin tyttäreni alkoi opiskella Helsingin yliopistossa, hänen piti suorittaa kielikoe toisessa kotimaisessa kielessä – suomessa – siitä huolimatta, että suomi on hänen äidinkielensä. Paradoksi johtui siitä, että hän oli Johanin tavoin valmistunut ylioppilaaksi Kimito Gymnasiumista ja ruotsi oli niin olleen hänen sivistyskielensä. Kieliasioissa sivistys voittaa äidin.
Poikani mukautui murrosiässä paikallisten ikätovereidensa arvomaailmaan. Eräänä viikonloppuna hän kotiutui kylän jätkien kesken vietetystä juhlasta ja ilmoitti minulle ja vierailemassa olleelle Kari Hotakaiselle, että olemme kaksi ”kulturbögeä”. Yllään hänellä oli t-paita, jossa luki: ”Bonden behövs”. Vähän myöhemmin Matti irtautui kemiönsaarelaisesta viiteympäristöstä niin rajusti, että lopetti koulunkäynnin. Hän oli kokenut ruotsinkielisessä Västanfjärdissa jotakin samaa kuin Kjell Westön alter ego suomenkielisessä Munkkivuoressa.
Pitkän virkauransa ja sosiaalisten suhteidensa vuoksi Johan Lampen puhuu erinomaista suomea. Ruotsi on hänelle lapsuuden kalastajien ja maanviljelijöiden kieli, suomi virkamiesten ja sivistyneistön kommunikaatioväline. Suomesta ruotsiin vaihtaessaan hän kokee olevansa toinen ihminen, kömpelö ja estynyt.
Kokemus on lainattu tyttäreltäni. Aloitettuaan työt Konstsamfundetissa hän joutui pitkän tauon jälkeen käyttämään ruotsia päivittäin. Kertun kokemus on päinvastainen kuin Johanin. Hän tuntee olevansa ruotsin kielellä jotenkin pätevämpi, itsevarmempi ja menestyvämpi.
