Förlaget har nåtts av sorgebeskedet att vår författare Leif Salmén är död. Hans sista bok Det orientaliska rummet utkom 2017. Vi minns och sörjer vår vän och författare. Läs förläggare Tapani Ritamäkis minnestext nedan.

Leif Salmén hade nåt av flyttfågel över sig. Han var borta långa perioder och så dök han mitt i allt upp, ofta med ett nytt manus i handen, ibland var det nåt annat. Jag har ett starkt minne av Lefa som sitter i besöksstolen i mitt rum på Söderströms. Han är brunbränd och ser vältränad och välmående ut i sin vita t-shirt.

Lefa kom sällan på besök, men när han gjorde det var det med besked. Inom ett par minuter var man mitt uppe i en vild diskussion om EU, Finlands usla politiska liv, den fantastiska Saul Bellow (vår gemensamma idol som Lefa skrivit fina essäer om), Tunisien, Turkiet … och så slängde han in nån snygg referens till Medelhavskulturen, nåt som hänt mellan 1299 och 29 oktober 1923. Leif Salmén var nästan skrämmande bildad, han kunde Osmanska riket på sina fem fingrar, han visste allt om Balfourdeklarationen, för att inte tala om Sykes-Picoypakten eller Churchill. Han visste faktiskt allt om världen av igår, (inte minst boken). Man kunde tro att det var skrämmande på riktigt, men Lefa visste bättre än att ägna sig åt besserwisseri då han inte satt i direktsändning med en politiker. Han kändes både kontaktsökande och humoristisk, mycket mänsklig. Och så slapp man all barnslig optimism. Lefas värld styrdes av idioter, och det var ju bara att se sig omkring så insåg man att han kanske inte hade fel. Jag tyckte hans pessimistiska syn på politiken i Finland, EU och hela världen var underhållande (och alltför ofta sann). Ta bara artikeln Svaret är solidaritet (Demokratins öde), där han efter populistpartiernas segertåg 2017 frågar sig om de traditionella partierna längre uppriktigt önskar sig ett livligt valdeltagande?

Lefa var tuff, men samtidigt på nåt sätt leende. Världen är åt helvete, men man behöver väl inte ta livet av sig för den skull, verkade han tycka. Inte minst därför känns det orättvist att världen kallt fortsätter men inte Lefa Salmén.

Som alla finländare över 50 följde jag med Salmén som knipskarp journalist på teve på 80-talet. Han var påstridig, men kunnig. Antagligen var han varje mospratande politikers mardröm – och han bildade skola. När han avgått från A-studio för att istället skriva lyrik (ett vansinnigt modigt hopp), och andra skulle fortsätta skjutjärnsjournalistiken kändes det som om stövlarna var ett par nummer för stora. Det sköts, men inte alls med samma träffsäkerhet.

Sista gången jag pratade med Lefa var i somras. Han lovade lämna in ett manus före årsskiftet, och så nappade han på idén att växla brev med sin gamla kumpan och skolkamrat, Nalle Wahlroos. Kommunisten och kapitalisten – så synd att den boken aldrig blev skriven.

Världen och politiken är ungefär lika dåliga som alltid, men de känns sämre för att Lefa inte är här och påpekar det.

Tapani Ritamäki
Förläggare

För att minnas Lefa publicerar Förlaget två korta reseimpressioner som inte rymdes med i hans senaste bok,
Det orientaliska rummet (2017):

(Istanbul 2010)

I går på söndagen var hela Istanbul ute och promenerade. Vädret var soligt och fint och kring Hippodromen samlades – tror jag – tusentals familjer för att besöka sevärdheterna och fira picknik. Divan Yolu-gatan var alldeles packad och spårvagnen överfull, fast det är den alltid. På bara ett år tycker jag att invånarantalet här har vuxit betydligt.

Jag kände mig litet förkyld i går så jag tog det ganska lugnt och promenerade i sådana kvarter som jag inte tidigare har besökt. Först i området nedanför Istiklal, nära hamnen. Där stötte jag på en av de egendomligaste moskéer jag någonsin sett – Yer Alti Camii heter den – och den är byggd helt under jorden, i källaren av ett gammalt fort som härstammarfrån 560-talet. Här finns några muslimska martyrgravar och moskén tycks vara särskilt helig för den var välbesökt och många bad vid gravarna.

Jag försökte också besöka dervischklostret Mevlevi Tekke men det var stängt för restauration så jag missade igen ett tillfälle att leta efter Alexander de Bonnevilles grav. Jag åt i stället en god lunch nere vid stranden, auberginer med tomater och stekt anjovis som heter Hamsi Tava och smakar som stekta mujkor. Efteråt promenerade jag en stund norr om Galata-bron, alltså norrut längs Gyllene Hornet. Hit kommer turisterna inte, det är turkisk vardag för hela slanten, gamla judiska kvarter dessutom. Längre norrut på Stambouk-sidan ligger de grekiska kvarteren där det fortfarande finns fungerande ortodoxa kyrkor och dem skall jag ta mig en titt på i dag. Jag tar en buss från Eminönu till Fener. Där har det grekiskt-ortodoxa patriarkatet sitt säte och sedan promenerar jag söderut längs stranden.

Askmolnet tycks lätta tillfälligt över Finland i dag – får nu se hur det går. Jag tittade in på järnvägsstationen i går kväll och kön till luckan med internationella tågförbindelser var 100 meter lång. Men det går ju färjor, också från den turkiska sydkusten. Det skulle inte vara så tokigt att segla från Antalya till Brindisi i Italien eller varför inte Venedig och sedan försöka ta sig uppåt med tåg! Nå, det är fantasier. Å andra sidan är jag nog beredd på vad som helst. Nu till Fener!

(Köpenhamn 2010)

Flygresan gick så snabbt att jag inte ens hann igenom Berlingske Tidende. I Danmark debatterar man också. Afghanistan – kommentatorn i tidningen ansåg att det danska engagemanget främst baserade sig på en vilja att behaga amerikanerna. Fogh-Rasmussen belönades med generalsekreterarposten i Nato och till hans första åtgärder har hört att åka runt världen och hålla brandtal för ökade insatser av de allierade.Vädret i Köpenhamn var vackert då vi efter att ha tagit inpå Grand Hotel promenerade ut för att få i oss en sen lunch. På Vesterbrogade hittade vi den turkiska restaurangen Ankara med en härlig buffet med äkta anatoliska läckerheter – bulgursallad och andra grönbsaksrätter (en härlig med auberginer bl.a.), köfte, risrätter, kyckling i ugn etc. Turkarna själva fyllde halva restaurangen – en storfamilj hade delat upp sig i två bord, ett för männen, ett för kvinnorna. Det roade mig att se hur en halvvuxen pojke, men en som uppenbarligen redan hade genomgått mandomsriterna, vräkte sig vid mansbordet. Men er sagte kein wort, det vågade han inte.