Följ med på en undervattenstur med några av Tove Janssons mest älskade böcker som guide!
Tove Jansson beskriver ofta havet från en vindpinad klippa eller en båt som rider på skummande vågor. Men ibland dyker hennes karaktärer ner under ytan, och oftast älskar de att vara där. Så här låter det i ett av Tove Janssons mest älskade verk Sommarboken, när den lilla flickan Sophia och hennes farmor funderar det ultimata sättet att dyka:
Jag kan dyka, sade Sophia. Vet du hur det är när man dyker?
Hennes farmor svarade: Visst vet jag. Man släpper allting och tar sats och bara dyker. Man känner tångruskorna utmed benen, de är bruna och vattnet är klart, ljusare uppåt, och bubblor. Man glider. Man håller andan och glider och vänder sig och stiger uppåt, låter sig stiga och andas ut. Och sen flyter man. Bara flyter. Och hela tiden med öppna ögon, sade Sophia.
Naturligtvis. Ingen människa dyker utan att öppna ögonen.
Också när Mumintrollet dyker gör han det med vidöppna ögon för att kunna ta in hela det fantastiska undervattenslandskap som öppnar sig under honom när han för första gången möter havet, en underbar stund som finns beskriven i Kometen kommer.
Mumintrollet dök in i en stor våg som solen sken rakt igenom. Först såg han bara gröna bubblor av ljus, sen såg han skogar av tång som gungade över sanden. Den var fint friserad och prydd med snäckskal, skära inuti och vita utanpå. Längre utåt mörknade vattnet mot ett svart hål som gick ner mot det bottenlösa. Då vände han om, sköt rakt upp i en våg och följde med den in till stranden igen.
På bilden som illustrerar den här scenen har Tove Jansson skapat ett hisnande undervattenslandskap i svart och vitt. Som ofta i hennes teckningar finns där dels fantasielement som bara förekommer i Mumindalen, men också influenser från de landskap där hon själv växte upp. I många av detaljerna kan man se att Tove Jansson gjort noggranna observationer av naturen – till exempel i avbildningen av blåstång, som man kan se både till vänster och höger i bilden.
Blåstång är en av Östersjöns så kallade nyckelarter, som erbjuder näring och skydd åt många andra havsinvånare. Blåstången kan se ut nästan som en undervattensskog om den får växa sig tät kring klippiga stränder i Östersjön – nästan som en egen lokal version av korallrev. Blåstången fungerar som havets lungor och erbjuder en skyddad uppväxtmiljö för fiskyngel och många andra smådjur från tånglöss till räkor.
Vissa av undervattensbeskrivningarna i muminböckerna är mer fantasifulla, som i den här passagen ur Muminpappans memoarer, där den fantastiska farkosten Haffsårkestern har tagit sig ner under ytan, där den krupit fram över bottnen med hjälp av sina larvfötter.
Hundramillionersbillioner fiskar kom simmande från alla håll med tända lyktor, ficklampor, lanternor, storm-lyktor, glödlampor och karbidlampor. Somliga hade en lampett vid varje öra och varenda en var utom sig av glädje och tacksamhet. Det nyss så dystra havet lyste som en regnbåge av blåa gräsmattor med violetta, röda och brandgula anemoner och sjöormarna stod på huvudet av fröjd. Vår hemfärd var en färd i triumf. Den gick i bukter kors och tvärs över hela havet och man visste aldrig om det var havsljus eller stjärnor som dansade förbi ventilerna.
För det mesta är den undervattensvärld som Tove Jansson beskriver vacker och hänförande, men i Kometen kommer stöter Mumintrollet och hans vänner på en sorgligare version av havsbottnen. Den annalkande kometens dragningskraft har nämligen fått havet att dra sig tillbaka och blottat ett grönt och geggigt havsbotten, där småfiskar ligger och kippar efter andan. Den nästan apokalyptiska visionen skulle kunna vara en beskrivning av hur vissa delar av Östersjöns botten ser ut idag, på grund av att övergödningen har gjort att många områden blivit syrefattiga och stora delar av växt- och djurlivet har försvunnit.
De stod bredvid varandra och bara stirrade. Där havet borde ha varit med sina mjuka blå vågor och gungande måsar fanns bara en gapande avgrund. Det ångade om den, det bubblade därnere och det luktade konstigt och fränt. Under dem stupade stranden neråt i gröna, slemmiga klyftor.
Havet är borta, sa Snorkfröken med svag röst. Varför är havet borta?!
Jag vet inte, mumlade Mumintrollet.
Så bra att man inte är en fisk, sa Sniff och försökte vara kavat.
Men Snusmumriken satte sig ner med huvudet i tassarna och ropade:
Det vackra havet! Alldeles borta! Ingen segling mer, ingen simning, inga stora gäddor! Inga väldiga stormar, inga genomskinliga isar! Månen kommer aldrig mer att kunna spegla sig! Och stranden är ingen strand längre, den är ingenting alls!
Så illa som i Kometen kommer är läget för Östersjön inte, men samtidigt som Östersjön är världens yngsta hav är det också ett av de mest förorenade på vår planet. Med rätt åtgärder kan vi se till att det hav som inspirerade Tove Jansson till många av hennes underbara undervattensskildringar börjar må bättre. Det borde vara en självklarhet att den som dyker med öppna ögon såsom Sophia får uppleva ett klart hav med levande botten och rikt undervattensliv. Läs mera om vad du själv kan göra för att hjälpa havet här: www.vårthav.fi
