Sagan om Brexit går mot sitt slut och vid nyår ska Storbritannien lämna Europeiska Unionen. En majoritet av den pandemitrötta brittiska befolkningen vill inte att det ska ske, men nu det är för sent.
“Ska vi få slut på mat igen?” Den frågan ställer jag till vänner och bekanta. Inte kanske på exakt det sättet. Vi omskriver. Ingen vill prata om hamstrande och tomma hyllor då det är knappt en vecka till jul.
Mina svärföräldrar skräder däremot inte med orden. De har köpt en ny frys och de ska laga ratatouille och soppor. “Och vi klarar oss utan sallad, man får äta brysselkål i stället”. De röstade inte för Brexit men har, liksom många britter, börjat anpassa sig.
Det enda som förenar leave och remain är föraktet för politikerna.
Opinionsmätningarna visar att en knapp majoritet av britterna nu motsätter sig Brexit, men den gamla skiljelinjen mellan leave och remain finns kvar. De som stöder utträdet har i många fall blivit ännu mer inbitna, och samma gäller dem som hoppades att Storbritannien aldrig skulle lämna EU. Det enda som enar grupperna är föraktet för politikerna. Fyra år av gräl och dödläge har fått ilskan i landet att riktas mot Westminster.
Nu blir det kanske ändå ett avtal mellan Boris och Bryssel, och kanske det inte blir matbrist igen, om britterna inte börjar panikhandla. “Ni behöver inte hamstra”, uppmanar de stora matbutikerna och varnar samtidigt att priserna kan stiga nästa år. Då jag beställer mat på nätet är toapappret slut i affären igen.
Tänk att det skulle bli så här. Om ett par veckor tar övergångsperioden slut och Storbritannien lämnar EU. Jag har skrivit om det här i snart fem år och jag vet fortfarande inte vad det handlar om. Före folkomröstningen 2016 sa många av dem som stödde Brexit att de ville ha en ”norsk modell”, att Storbritannien skulle fortsätta tillhöra den inre marknaden och tullunionen. Men nu ska landet lämna EU och få ungefär samma förhållande till unionen som Kanada – ifall allt går väl. Vad hände? Hur hamnade vi här?
Då jag beställer mat på nätet är toapappret slut i affären igen.
Den fria rörligheten upphör. Den som vill flytta till Storbritannien behöver visum och en brittisk arbetsgivare eller en brittisk partner med ett välbetalt jobb, eller en studieplats på ett universitet. Import och export blir dyrare och mer byråkratisk. Vi EU-medborgare i Storbritannien behöver särskilda tillstånd för att stanna kvar. Reglerna för hur förhållandet mellan Storbritannien och den del av världen landet har mest och närmast kontakt med skrivs om. Är det inte galet?
De flesta britter är så trötta på det hela, trötta och utmattade efter ett år av lockdowns och pandemi att de inte ens bryr sig längre. Det är som om ingen orkar tänka på Brexit längre. Ingen, utom skottarna som nu vill bli självständiga.
På engelska använder man ibland metaforen boiling frog. Grodan som levande stoppas i en gryta med kallt vatten och inte märker hur det gradvis blir hetare och hetare ända tills det är för sent.
Här är vi nu.
______
Charlotta Buxton (f. 1984) är finlandssvensk journalist bosatt i London sedan 2009. Hennes Brexit-bok Landet som äter sig självt utkom på Förlaget 2020.
Demokratins öde
€23.90
Känslornas svall
€24.90
Trump och vredens Amerika
€25.90
Vägen heter Ryssland
€25.90