Varför skrev du den där kolumnen, frågade kollegan. Texten handlade om när jag tillsammans med familjen satt vid min fru Leenas dödsbädd och i fyra långa dygn lyssnade på en andhämtning som sakta men obevekligen tog slut.
Nu har det snart gått två år. Fortsatt skrivande. Kolumner, ansökningar, artiklar, e-post, meddelanden, utlåtanden, bokkapitel, födelsedagstal, verksamhetsplaner. Ungefär som vanligt. Och en bok. Det där med bok är nytt.
Dagarna efter att just den här texten borde ha varit klar går jag i oktoberskymningen och bär björkved på holmen. Snubblar på stenar och tar bilder på solnedgången och hör havet i strandstenarna men ännu högre skvalpar frågan om skrivandet.
Varför skrev jag den där boken?
För att. För att jag kan. För att jag vill. För att jag lovade Leena att försöka göra det, när det för två år sedan blev klart att hon inte skulle orka. För att.
För att räcker inte. Jag lämnar björkveden på vedbacken och går in och äter. Tar upp nät och hugger ved och städar undan för vintern och kör hem över fjärdarna. Bakar scones och läser om andra debutanter och försöker förstå översättning och tänker på deadlines. Och på för att.
För att alla tårarna inte skall ha runnit i onödan, på tågen mellan Vasa och Åbo, med jobbkostymen och hörlurarna som skydd mot medresenärernas blickar.
För att jag skall minnas allt det som varit, när vi aldrig mer kan minnas tillsammans.
För att vi är värda att berättas.
För att alla är värda att berättas.
För att jag vill läsa.
För att om någon skall kunna läsa måste någon också skriva.
För att vi alla skall dö.
För att vi alla skall leva före vi skall dö.
För att livet är värt att leva också när vi vet att någon av oss skall dö snart. Till exempel när någon har obotlig cancer och tre barn och vet att hon skall dö före de har blivit vuxna.
För att en nära horisont ändå är en horisont, med en sol som går upp och ner och skiner också på en krympande värld.
För att kunna fundera över hur jag och människorna runt mig har levt.
För att bestämma hur jag vill leva.
För att kunna gå vidare.
För att ha tillräckligt lätt ryggsäck för att den rörelse som varit mitt liv skall kunna fortsätta.
För att ha tillräcligt mycket packning för att inte glömma var jag har varit.
Lite för att Karin Boye.
Lite mer för att Lars Huldén och Gösta Ågren.
Ännu mer för att Joan Didion.
För att utan berättelser, personliga eller inte, finns det ingenting att mötas kring.
För att jag inte är ett utlåtande eller ett fakultetsrådsprotokoll.
För att jag inte vet hur man skriver låtar.
För att film är för svårt.
För att opera är onåbart.
För att jag är skönlitteratur.
När vi ses är det min tur att lyssna.
