Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar, Bernie Sanders. För tillfället finns flera framgångsrika och populära vänsterideologiska politiker på nationell nivå i USA. Frågan är hur stark falangen kan växa sig inom demokratiska partiet, om den kan vinna ett primärval och utse presidentkandidat till valet 2024. Och slutligen – huruvida en tydlig vänsterprofil kan tänkas vinna över republikanernas kandidat, som kan vara Donald Trump.
Allt fler amerikanska väljare verkar söka sig bort från det politiska mittfältet och ut mot ytterligheterna. Republikanska partiet är efter Trumps fyra år vid makten så gott som utrensat på moderata element och kontrolleras nu av autoritära populister. Kommer demokraterna att gå samma väg och radikaliseras, så som bland annat Trumps tidigare rådgivare och självutnämnda ”American Lenin” Steve Bannon spådde redan inför valet 2020?
Hittills har man inom demokraternas nationalkommitté DNC bedömt att den moderata centrism som president Joe Biden företräder är vägen för partiet att hålla makten, men det finns mycket som talar för att vänstern nu vädrar morgonluft. Stjärnskottet inom nya vänstern är Alexandria Ocasio-Cortez som i kongressvalet i New York 2018 valdes in som bara 29 år gammal, och därmed blev den yngsta amerikanska kongressledamoten genom tiderna. Occasio-Cortez arbetsseger över veteranen och partikamraten – moderata Joe Crowley med tjugo år i kongressen bakom sig – tolkades över hela landet som en stormvarning från en stigande vänster. AOC:s popularitet har sedan dess bara vuxit, inte minst tack vare den skräckblandade förtjusning hon uppenbarligen har förmågan att sätta i högerns pundits.
AOC:s popularitet har bara vuxit, inte minst tack vare den skräckblandade förtjusning hon uppenbarligen har förmågan att sätta i högerns pundits.
Partikamraten Ilhan Omar från Minnesota är några år äldre än Occasio-Cortez och debuterade likaså 2019 som folkvald. Omar, född i Somalias huvudstad Mogadishu, kom till USA som 12-åring och har bland annat engagerat sig i kampen för mänskliga rättigheter och mot rasism och islamofobi. Hon har också, liksom Occasio-Cortez, väckt förargelse genom att kritisera Israels bosättningspolitik på palestinska Västbanken, vilket fortfarande anses kontroversiellt för amerikanska politiker.
Den tidigare presidentkandidaten och mångårige partioberoende senatorn från delstaten Vermont, Bernie Sanders (f. 1941) var nära att bli nominerad till demokraternas presidentkandidat både 2016 och 2020, men förlorade först primärvalet 2016 mot Hillary Clinton (i en kamp som många anser att inte avgjordes av partimedlemmarnas röster utan av DNC:s partimaskineri) och 2020 mot Biden, som i kölvattnet av Trumps turbulenta år framstod som en mer stabiliserande kraft. Sanders fyllde åttio år i september men talar fortfarande som en ung revolutionär aktivist. (Det säger kanske också något om Sanders popularitet att han står som förlaga till den fiktiva, radikala senatorn Gil Eavis i HBO-serien Succession.)
Det är stora nationella trender som gjort att amerikanska väljare, särskilt unga, i allt större utsträckning orienterar sig mot socialdemokratiska idéer – eller ”demokratisk socialism” för att tala med Sanders. Det amerikanska samhället blir allt mer ojämlikt, att rika blir rikare och fattiga blir fattigare är inte bara en slogan längre. Pressade löner tvingar många att ha flera låglönejobb samtidigt, och i Mississippi, New Mexico och Louisiana lever en femtedel av invånarna under fattigdomsgränsen. I autonoma Puerto Rico hela fyrtio procent.
Den traditionella förväntningen att varje generation ska ha det lite bättre ställt än den förra gäller inte automatiskt längre.
Den traditionella förväntningen att varje generation ska ha det lite bättre ställt än den förra gäller inte automatiskt längre. Amerikanernas förväntade livslängd sjunker, inte endast på grund av covid-epidemin: vapenvåld, överdosering av droger och mediciner, såväl som hjärt- och kärlsjukdomar drabbar fattigare amerikaner oproportionellt hårt. Här finns nischer för vänstern att komma in med konkreta politiska åtgärder, och enligt opinionsmätningar föredrar fler unga amerikaner socialism än kapitalism. Samtidigt är ungdomen också polariserad. Trots att man saknar pengar är inte alla lockade av vänsterns progressiva socialpolitik, som särskilt bland unga män i rurala distrikt associeras med statligt förmynderi, klimatångest och hyperkänslig woke-kultur.
Bernie Sanders identifierar i sin bok Our Revolution (2016) de grupper som generellt är villiga att rösta på demokraterna. Hit hör traditionellt migranter från spansktalande Centralamerika, men ”Latinx” är ingen demografisk monolit. Trots en stark företagarkultur är det ett faktum att många spansktalande immigranter också arbetar i låglönesektorn, i många fall svart. Här, skriver Sanders, har kapitalismen inte lyckats erbjuda tillräckliga möjligheter till nyanlända.
En orsak till ungas svårigheter att ta sig in i ekonomin är uppfattningen om studielån som en personlig ekonomisk investering.
En orsak till ungas svårigheter att ta sig in i ekonomin är uppfattningen om studielån som personlig ekonomisk investering. De dyra högre utbildningarna tvingar även medelklassens relativt välbärgade ungdomar att lyfta allt större studielån – medelskulden är över 32 000 dollar – vilket gör det svårt att nå upp till dräglig levnadsstandard. Att bilda familj, köpa ett hem och bil, och sedan börja spara för barnens utbildning blir oöverkomligt för allt fler. Även den här utvecklingen kunde rimligtvis förväntas styra politiskt stöd till den progressiva vänstern, men då måste väljarna uppleva att saker faktiskt blir bättre av att man röstar – annars leder det till uppgivenhet.
Det är anmärkningsvärt hur republikanerna på ett decennium förvandlats från den ägande klassens och de konservativas parti till en ideologisk hemvist för den lågutbildade, rurala vita arbetarklassen. För demokraterna gäller det därför att istället fånga upp desillusionerade mittenrepublikaner, bildade och välbärgade medelklassväljare i de bilburna förorterna, och på DNC:s partikansli är man oroliga för att partiets vänster ska skrämma bort också dem. På vänsterflanken gillar man att visa upp opinionsmätningar där en majoritet av amerikaner säger sig vara för nordiska förebilder: gratis utbildning och hälsovård, rimliga föräldraledigheter och högre beskattning av storföretag och de svindlande rika. Men skepsisen mot socialism är fortsatt stark, liksom ängslan hos DNC att associeras för starkt med ”S-ordet”.
I republikanska partiet verkar man däremot helt sakna ängslan, moraliska spärrar och samhällelig vision. På partikongressen ifjol antogs inget politisk program, partiet förband sig endast att följa Donald Trump och hans nycker. Stödet för Trump överlevde både förlusterna i president- och kongressvalen, såväl som stormningen av Kapitolium där fem personer omkom. I februari 2022 antog republikanska nationalkommittén RNC officiellt positionen att upploppet den 6 januari 2021 var en del av ”legitim politisk diskurs”.
I februari 2022 antog republikanerna officiellt positionen att upploppet den 6 januari 2021 var en del av ”legitim politisk diskurs”.
Skall man svara på den här slags extremism med att erbjuda en medelväg, eller med konkurrerande radikalism? I valboken Our Revolution skriver Sanders att han ställde upp bland annat för att motarbeta de politiska klanernas makt. Ironiskt nog är udden för Sanders kritik riktad mot familjer som Bush och Clinton, som också Trump attackerat hämningslöst. Det skedde också en viss väljarflykt från Bernie till Trump 2016, och i mindre mån 2020. Ytterligheter möts.
Trots vänsterns frammarsch är det ändå än så länge högst osannolikt att en politiker från den här falangen kan vinna presidentskapet i USA. Först gäller det att vinna kampen om nomineringen inom det egna partiet och därefter vinna över den republikanska motkandidaten. Om en progressiv skulle nomineras uppstår dessutom risken att också moderata demokrater väljer att avstå eller rösta på den republikanska kandidaten. Till saken hör att demokraternas presidenter oftast har tillhört den moderata mitten, men enligt andra bedömare har demokraterna lyckats bäst när man haft en spännande, avvikande och lyskraftig kandidat som Obama, Clinton eller Kennedy.
På den republikanska sidan är det i skrivande stund lika sannolikt som osannolikt att den före detta presidenten Donald Trump väljer att ställa upp i valet 2024. Privat har den ”45:e presidenten”, som han kallar sig själv, sagt att han ser framemot att bli också den 47:e. Det är ändå osäkert om partiets bakgrundskrafter och stora donatorer vill se Trump i Vita huset igen. Han åtnjuter däremot en ohotad popularitet bland kärnan av republikanska väljare och det är inte många kandidater som ännu funnit modet eller understödet att utmana Trump i ett primärval. Och blir det Trump är alltså frågan huruvida en uttalad vänsterpolitiker kan vinna över honom. Det här är kalkyler som bägge partiorganisationerna kommer att tampas med fram till respektive partikongresser sommaren 2024.
Den enda demokrat som Donald Trump kunde vinna över 2016 var Hillary Clinton, och den enda Clinton kunde förlora mot var Trump.
Det sades efter valet 2016 att den enda Trump kunde vinna över var den avskydda Hillary Clinton, och den enda Clinton kunde förlora mot var Trump. Att Biden vann med trygg marginal 2020 verkar bevisa den tesen, men å andra sidan har Trump aldrig behövt tävla mot en vänsterkandidat ännu. Biden skulle fylla 82 år ett par veckor efter valet 2024. Tills han faktiskt blev vald talade han om sig själv som en ”övergångspresident”, som för bara en period skulle normalisera situationen efter Trump. Men Trump är inte borta och även om han inte själv ställer upp, kommer autokratins spöke att hänga över den republikanska kandidaten. Strävan att hålla Ovala rummet i demokratiska partiets besittning kan bli en fråga om själva demokratiska statsskickets överlevnad. Kan DNC tänka sig att välja en vänsterfalangist under de omständigheterna?
Då Bernie Sanders är 83 vid nästa val pågår nu en nationell debatt om huruvida Ocasio-Cortez tänker ställa upp i primärvalet, något hon själv undvikit att ta slutlig ställning till. I AOC skulle Trump få en kvicktänkt och slagfärdig debattmotståndare som flera gånger visat sin hårda och självsäkra retoriska förmåga, bland annat i förhöret med Metas (tidigare Facebooks) grundare Mark Zuckerberg om skandalen kring Cambrigde Analytica 2018. Zuckerberg stod handfallen då Ocasio-Cortez grillade honom om Facebooks datasäkerhet och hans kännedom om analysbyråns förehavanden. Men Trump är en annan slags politisk best.
USA:s president måste enligt lagen vara minst trettiofem år gammal. Ocasio-Cortez fyller precis det en knapp månad före valet 2024.
En rolig knorr på upplägget inför valet 2024 är att USA:s president enligt lagen måste vara minst trettiofem år gammal då hen tillträder. Ocasio-Cortez fyller precis det en knapp månad före valet, som infaller den 5 november. Det är kittlande att se sammanträffandet som en symbol för den progressiva vänsterns möjligheter. Såväl formellt som reellt är det inte otänkbart, och mycket hinner hända inom politiken på kort tid numera. Men även om AOC inte ställer upp 2024, lär vi se henne i racet under kommande decennier. Om trenderna håller i sig och vänstern lyckas växa i popularitet är det sannolikt bara en tidsfråga innan USA har sin första vänsterkvinna som president.
___________
John Illman är fri journalist. (Foto: Samuel Branch, bildbehandling: Janne Strang)
Trump och vredens Amerika
€25.90
Är Trump postmodern?
€25.90
Demokratins öde
€23.90
Det orientaliska rummet
€25.90
