Att försöka hitta tid och inte minst ork för att skriva är en utmaning, skriver Karin Filén som i vår debuterar med barnromanen Alla mina katastrofer.
“Vänta lite, jag ska bara först klättra uppför väggen och sjunga en sång.” Sa treåringen tidigare ikväll efter att jag i nästan en timme hade försökt få honom att somna. Jag börjar först nu tycka att det är lite roligt.
Att försöka hitta tid och inte minst ork för att skriva är en utmaning, det behöver man inte vara Virginia Wolf för att tycka. Så sitter jag också här, mitt i natten, och skriver.
Fast de sover, barnen, finns tecken på deras närvaro överallt. Tecken som lite mindre högtidligt också kan kallas för oreda, eller på finlandssvenska: rådd. Kojan av stolar och filtar fick inte rivas till natten för man kan faktiskt behöva skydd från monstren genast på morgonen. På soffan bredvid mig ligger de stenhårt hopvikta biljetterna till ”sirkus före stelning”. Och mattan är prickig av konfettin som hörde till ”sirkus före stelningen”. (De är väldigt bra på att klippa smått).
Det här är så viktigt och värdefullt för mig att jag ibland kan bli nästan högtidlig. Ja ofta irriterad, men ibland nästan högtidlig. Det kanske är för att jag väntade ganska sent med att få mina barn. När de kom hade tiden ren börjat gå fort, och jag trodde inte längre att det fanns omätligt av den. Och nu går den bara fortare, så fort att jag inte hinner med allt jag vill. Jag vill hinna bli riktigt bra på att skriva, och jag vill försöka förverkliga mina underliga idéer till böcker, de som ligger där någonstans i mitt medvetande och samlar damm och material. Men jag vill också hinna uppleva barnen när de ännu lever i den magiska världen. Den har för länge sen stängts för mig, åtminstone delvis, och de ger mig en ny chans att titta in i den. Precis som skrivandet på sätt och vis gör, antar jag.
I min bok skriver jag om en flicka som är mitt emellan barn och ungdom. Det magiska finns ännu kvar, och fantasin. Cykeln är en häst, för att bli en cykel igen när de coola flickorna kommer emot på vägen. Och ivern att lämna barndomen bakom sig och hoppa in i något nytt finns där, men också det svidande vemodet som jag själv minns från den tiden. Över att bli någon annan men ändå innerst inne vara den samma.