Klarar vi som samhälle av att skydda de mest utsatta? Simon Ventus behandlar ensamhet, polarisering och den alltmer skrämmande manosfären i andlöst spännande Män som hatar män.

En äldre man har dött våldsamt, men ingen tycks sörja. Varför? I Män som hatar män tar sig kriminalaren Marcus Tapper sig an fallet, som kompliceras av kriminalkonstapel Johanna Einolas privatliv. Einolas lillasyster har hittat en ny kärlek som får storasyster att ana oråd – eller är hon bara avundsjuk?

När Österbottens mödra- och skyddshem utsätts för en cyberattack höjs insatserna. Med ett hisnande driv målar Simon Ventus upp ett stilsäkert porträtt av kompromisslösa män och vårt samhälles sårbarhet.

Boken är den tredje i serien Brottsplats Österbotten efter Den som offrar sig och Ingen lek under ytan. Förlaget tog ett snack med författaren:

Två blev en

Till skillnad från de två första böckerna i serien Brottsplats Österbotten har du skrivit Män som hatar män helt själv. Hur skilde sig skrivprocessen jämfört med samarbetet med Christina Gustavson?

Samarbetet med Christina gav mig en unik chans att lära mig hantverket med en erfaren kollega vid min sida. Efter Ingen lek under ytan beslöt vi att kommande delar i serien skrivs av mig. Vi uppskattade båda samskapandet, och visst har det stundvis känts ensamt att skriva utan det omedelbara bollplank och kreativitetsutbyte en medförfattare innebär.

Den största skillnaden tycker jag ändå är att tankebågarna under den här processen tilläts bli längre, då det bara var min egen fantasi som måste beaktas.

Förenklar vi det komplexa?

I deckaren är kontroll och våld i nära relationer två starka teman. Vad låg bakom valet av intrig?

När det kommer till våld är den minsta gemensamma nämnaren ofta en man. Men om man tror att man vid den upptäckten lagt fingret på både lösningen och problemet är jag rädd att man förenklar det komplexa. Jag ville skriva om ett alldeles för vanligt förekommande övergrepp, psykiskt och fysiskt våld i hemmet, inte för att hitta lösningar utan för att se hur långtgående konsekvenserna kan vara och hur olika ringarna på vattnet kan se ut.

Jag har två barn, en dotter och en son. För deras skull hoppas jag att den här berättelsen kan bidra till diskussionen om vad det innebär att vara en god människa och vad det betyder att vara en god man – och kanske också att man reflekterar kring om det finns en distinktion mellan dessa.

I boken lyfter jag också andra samtida utmaningar som växande sociala klyftor, ensamhet och idealiseringen av den starkes rätt. Dessa är destruktiva riktningar som gynnar några få på bekostnad av de flesta. De förebilder den här samhällsutvecklingen frammanar kommer inte att minska den beklämmande höga andel kvinnor som lever i daglig oberäknelig fara – jag befarar att det är tvärtom. Många av dessa förebilder möter unga män och pojkar dagligen i den digitala rörelse som kallas manosfären. Jag tror att vi är tvungna att inse att dessa förebilder inte uppstått i ett vakuum.

Femtontusen offer på ett år

Har Finland ett problem med hur vi skyddar utsatta?

Ifjol fick polisen anmälningar om över 15 000 offer för våld i nära relationer. Inte fall – offer. Samtidigt vet vi att skammen och mekanismerna i våldsamma förhållanden innebär att det verkliga antalet offer är betydligt högre. Det är ett nytt anmälningsrekord och inte ett vi kan vara särdeles stolta över. I år har åtminstone elva kvinnor dödats av sin partner. Att döda sin fru är i Italien ett brott med en egen benämning, i Finland särskiljs det inte.

Mera och nya polisiära resurser och förändrade lagar är på sin plats, men vi måste aktivt agera mer än vi reagerar. Och då menar jag inte så som karaktärerna i Män som hatar män gör.