Vår outtalade deal var att du tog hand om allt och jag tog hand om dig. Vi hade båda två ungefär lika mycket att göra. Båda hade vi fullt upp. Men jag skötte bevisligen min del av dealen dåligt, för du dog. Helt plötsligt dog du ifrån mig. Och sa ingenting

En septembermorgon hittar Susanne Ringell sin man Anders död i lägenheten i Helsingfors, där de har bott tillsammans i fyrtio år. Det blir upptakten till en allt uppslukande, böljande sorg som sveper henne med sig, klär av henne skikt för skikt av glädje och efterlämnar en krypande tomhet, ett sugande svart hål. Minnena av en stor kärlek och en oändlig omsorg lindrar inte – tvärtom. Till slut är hon på bottnen, själsligt naken, fråntagen lusten att finnas till.

Ringell har skrivit om ett sorgeår. Hennes språk har aldrig varit så enkelt, rått och drabbande. Men det här är också en bok om att överleva, att simma upp till ytan, att skriva igen. ”Ångesten tycker inte om vatten”, skriver Ringell. Den tycker inte heller om humor eller vännerna som omger henne. Räcker det för att rädda henne ur bråddjupet?