Det upprepas ofta att det är viktigt att tala om ensamhet; även att man måste ’bryta tabut’ mot att tala om ensamhet. När någon säger att vi måste bryta ett visst tabu är det oftast en indikation på att tabut är brutet för länge sedan och att talaren kan vara ganska säker på att ha sin publiks sympati och medhåll. 

ENSAMHET KAN SES som ett grundvillkor för människans varande. Men det finns flera slags ensamheter – och flera förmodade sanningar om ensamhet, bland annat den att människor idag skulle vara ensammare än förut. Stämmer det faktiskt? I sin mångsidiga, skarpa och berörande essä utforskar filosofen Nora Hämäläinen ensamheter. 

Hämäläinen beskriver ensamhet under livets olika skeden: barndomens hypersociala gårdstillvaro, tonårens sociala omförhandlingar, vuxenårens professionella band och ålderdomens glesning i de sociala kontakterna. Hon läser bland andra Claes Andersson, Sara Lidman och Joyce Carol Oates för litterära perspektiv på ensamhet. Med lätt hand funderar Hämäläinen kring ensamhetens filosofiska, strukturella och arkitektoniska bakgrundsfaktorer. 

I stället för att söka fel hos individen och tvinga den ensamma att granska sig själv vänder Nora Hämäläinen blicken mot den mångfald av upplevelser som ordet ensamhet rymmer, och de många olika omständigheter som kan göra oss ensamma.

Jag är glad att den här boken finns, att den skrevs, att den utforskar, påstår och, ibland, skaver. Hämäläinen lyckas verkligen i sitt uppsåt att tänka på ensamhet bortom de upptrampade stigarna.
Hufvudstadsbladet

Hämäläinen har gjort ett omfattande grundarbete, läst in sig i forskning, litteratur och stadsplanering. Trots att ämnena är komplexa är texten underhållande att läsa.
Svenska Yle