Freja och huggormen av Fredrik Sonck och Jenny Lucander är en bilderbok om stunden när ett barn för första gången ser sin pappa göra fel. Om ormar och människor, om olika generationers syn på naturen och om hur svårt det kan vara för pappor att be om förlåtelse riktigt på allvar. Det är oundvikligt att göra sina barn besvikna ibland, säger Sonck.

Grattis, hur känns det att din och Jenny Lucanders andra bilderbok är ute?

– Tack! Det känns bra, förstås.

Hur ser din egen relation till huggormar ut?

– Jag kan med bästa vilja inte påstå att jag tycker om dem, men jag tror vi kan ha ett fungerande distansförhållande. Varken jag eller ormen tycker om överraskningar, men om vi kan spana in varandra på neutral mark så kan vi ha en relation baserad på respekt, nyfikenhet och rentav någon slags hövlig uppskattning.

Hur har arbetet med Jenny gått till i praktiken?

– Vi har arbetar relativt självständigt på var sitt håll. Först skriver jag ett manus som är relativt klart när Jenny tar itu med det. Jenny är en suveränt känslig och intelligent läsare, och har förmågan att få fram bildlösningar som både är följsamma mot textens idéer men ger helheten nya lager och dimensioner. Ibland kan det finnas behov att göra någon justering i texten för att i sin tur anpassa den till bilderna, och självklart  händer det att ett och annat vägval behöver diskuteras. Men jag skulle säga att det är ett sällsynt smidigt samarbete.

Varken jag eller ormen tycker om överraskningar, men om vi kan spana in varandra på neutral mark så kan vi ha en relation baserad på respekt, nyfikenhet och rentav någon slags hövlig uppskattning.

Har du några tankar/råd till föräldrar som gör sina barn besvikna ibland? 

– Nja, det är väl oundvikligt och faktiskt nödvändigt att göra sina barn besvikna ibland, i en viss ålder handlar en väldigt stor del av barns liv om att lära sig hantera besvikelser, att världen inte fungerar på deras villkor, du kan faktiskt inte får godis en vanlig tisdag bara för att du vill. Men det finns ett gränsland mellan att göra besviken och att svika, situationer där besvikelserna barnet upplever är berättigade, där föräldern gjort fel eller svikit. Då gäller det som förälder att fundera på hur man handskas med sin egen felbarhet, och även om den förstås inte är något man strävar efter så tror jag den i bästa fall kan skapa rum för nya former av ömsesidighet, försoning och mognad i relationen mellan förälder och barn.

Kommer det fler historier om Freja?

– Det hoppas jag. Ytterligare ett manus är i alla fall relativt långt hunnet. Men det är många faktorer som spelar in, och fler historier är inte ett självändamål.