Återkomsten av litteraturpriset skulle hela Svenska Akademien och dra ett historiskt skynke över de gångna årens skandaler. Bordet var dukat för en full rehabilitering, men i stället halkade man in i en ny skandal, som dessutom resonerar internationellt.
Den traditionellt högtidliga och glada ritualen, där pressen tålmodigt väntar utanför en stängd dörr på att Akademiens ständige sekreterare ska träda fram och utlysa årets vinnare av Svenska Akademiens litteraturpris till Alfred Nobels minne, hade i år ersatts av nya formaliteter som skulle symbolisera transparens, men det låg något ängsligt och nervöst över det hela.
På förhand spekulerades det, speciellt i Sverige förstås, huruvida någon skulle vilja motta priset överhuvudtaget. Det verkar ha varit ett seriöst orosmoment hos Akademien också. Ledamoten Anders Olsson berättade hur han personligen ringde upp årets vinnare Peter Handke, och uppgav sig vara ”lättad” då österrikaren tackade ja.
Jag vet inte om det är på grund av att jag inte är svensk medborgare, eller för att jag saknar känsla och kritiska fakulteter vad gäller omdömesbildning, men för mig framstod hela frågan om ”huruvida någon alls vill motta priset” som rent självömkande. Det är som om hela svenska folket klätt sig i säck och aska, och piskande sig själva tågat gråtande till torgen; ”Ack ack, vårt vackra pris, vår vackra Akademi, besudlad och dragen genom smutsen, det är nog ingen som vill ha vårt pris längre, bu-hu bu-hu.”
Jag vågar tala för resten av världen då jag säger att det är ingen som på länge brytt sig om era tafsanden och läckor. Man Booker, Specsavers, Neustadt, Hugo och de övriga litteraturprisen får ursäkta, men Nobelpriset i litteratur (sic!) är fortfarande det överlägset största, mest kända och prestigefyllda författarpriset i världen, och den som vägrar ta emot det är antingen en pompös posör eller politiskt missledd (eller, som i Sartres fall, bägge två).
För svenskarna är det som om något magiskt gått förlorat i och med de obehagliga händelserna och den utdragna maktkampen (som fortfarande inte fullt kommit till vila). Den nästan heliga vördnad som Akademien och dess ledamöter njutit av har, åtminstone för oss i resten av världen, redan länge varit en anakronism. Den illusion av objektivitet och ofelbarhet som De Arton årligen manifesterat vid valet av prisvinnarna, var alltid ifrågasättbar. Det var knappast någon utanför Sverige som tänkte på juryn som något annat än, visserligen ovanligt kunniga och belästa, men icke desto mindre bara människor.
Förutom förstås Sara Danius uppenbarelse där det fanns – så nära man i sekulära Sverige kan komma – något gudomligt.
Också Danius ledsamma frånfälle under Nobelveckan var som ur en episk roman. Kvinnan som kom och svabbade upp efter de klibbtassade männens utdragna grisfest levde precis så länge att hon hann se prisvinnarna åter utses. Sedan kunde hon släppa taget och lämna det jordiska, och allt kunde ha varit försonat. Men nej. Istället kastades – eller kastade sig – Akademien in i en ny och fullständigt onödig skandal, genom att förära den känt kontroversiella Handke med årets pris. Ingen ifrågasätter huruvida den mångsidiga skribenten var värd priset på litterära grunder, det var han såklart lika väl som många av hans kolleger, men speciellt tajmingen framstår som obegriplig, till och med direkt provokativ. En man som öppet hyllat den dömde krigsförbrytaren Slobodan Milosevic och passionerat tagit att den etniska resning, som serbiska trupper gjorde sig skyldiga till under Balkankriget, i försvar, kunde kanske ha fått vänta på samtal från ledamot Olsson ett par år till.
Det fanns inga akuta skäl att ge Handke priset i år, särskilt som fjolårsvinnaren Olga Tokarczuk också är europé (och politiskt aktiv). Ledamoten av Nobelkommittén Henrik Petersen försökte i Svenska Dagbladet valhänt försvara valet av Handke genom att påtala att denna förmodat opolitiska författare ”ändå uppvisar en anti-nationalistisk och anti-fascistisk grundinställning”. Det är som om Petersen, med ett överkompenserade lugn där han står mitt i elden, genom lika utdragna som rangliga argument verkar vilja upplösa själva begreppet ’politisk’.
Å andra sidan kan jag tycka att det är lika onödigt av Carsten Jensen att i Dagens Nyheter kalla Handke för ”en öppen förespråkare av folkmord och utrotning”. Något sådant har det knappast varit frågan om. Likaså i DN anklagar den liberala politikern Albert Sadiku Handke för att vara, förutom folkmordsapologist och Milosevicbeundrare, även rasist.
Sadiku citerar också kulturfilosofen Slavoj Zizek som uttryckte både sin förvåning och förfäran över valet av Handke med orden: ”År 2014 begärde Handke att Nobelpriset skulle avskaffas och sade att det var en ’falsk kanonisering’ av litteraturen. Det faktum att han fick det nu bevisar det.”
Peter Handke själv meddelar i Guardian att han ”aldrig mer” kommer att prata med journalister. Och visst, det kan säkert kännas frustrerande att, som han beskriver det, stå inför femtio murvlar med kamera och mikrofon i högsta hugg, då man precis vunnit sitt livs pris, och endast bli tillfrågad om ens syn på de jugoslaviska krigen för ett kvartssekel sedan. ”Och ingen av dem har läst en enda av mina böcker.”
Om Akademien hade för avsikt att lyfta frågan om huruvida en person kan hyllas för sin konst samtidigt som hen kan hysa allmänt upprörande åsikter, var man ute i ytterst angeläget ärende. Den binära illusionen att alla människor antingen står 100 % på den goda eller onda sidan, är en oerhört viktig fråga som tål att ventileras ljudligt i dagens polariserade och stelfrusna debattklimat. Att belysa människans inneboende moraliska ambivalens kunde inte kommit i mer rätt tid för samhället, men heller inte i mer fel tid för Akademien själv.
Det är oerhört sorgligt att det som kunde och skulle ha blivit en fräsch start på en ny era för en modern Akademi förspilldes, helt i onödan och helt på eget grepp. Berodde det på arrogans? Trodde man sig verkligen kunna komma undan med trollorden ”opolitiskt författarskap”? Jag vet inte, men världen – om då inte svenskarna själva – var beredd att gå vidare och ge den legendariska 233 år anrika, kungliga Svenska Akademien sitt snille och smak åter. I stället tvingades vi plötsligt påminnas om och förhålla oss till de gruvliga åren på Balkan, såväl som historierevisionism och moralisk relativism. Tack, liksom.
Inte alls lika klart nu längre vad mottagaren av ledamot Olssons samtal nästa år kommer att svara.
