Musikåret 1948 utmärks särskilt i efterhand av en innovation som kom att dominera resten av seklet – lp-skivan. Hittills hade man använt de så kallade stenkakorna som spelade på 78 varv i minuten (rpm) och rymde ca 4 minuter musik. Med den nya long play-skivan i vinylplast och en rotationshastighet på 33,3 rpm kunde man nu njuta upp till 25 minuter, innan det var dags att stiga upp och byta sida.

Lp:n trängdes i början av 1990-talet undan av cd-skivan men nu, över 70 år senare, meddelar amerikanska musikindustrin att det åter säljs fler lp- än cd-skivor 2019. Mängderna är förstås ändå, ”tack vare” streamingtjänsterna, mycket lägre än under de bästa åren i medlet av 1980-talet.

Den andra historiska musikhändelsen år 1948 var avvecklingen av dansförbudet i Finland. Under krigsåren 1939–44 (med undantag för juni 1940–juni ’41) tvingades restaurangerna hålla styr på sina kunders uppsluppna fötter, men hösten 1944 blev det förmildring – en (1) hel timme dans var nu tillåtet, som kvällens sista programnummer.

Dansförbudet avskaffades i slutet av 1948 men många andra absurda nöjesrelaterade förbud kvarstod länge – till exempel var det ända till 1980-talet förbjudet på finska restauranger att förflytta sig från ett bord till annat med en drink i handen, eller att gå på bio under långfredagen.

Enligt musikhistoriker är dansförbudet en orsak till att den finska schlagern utvecklades i mer textbaserad riktning än i många andra länder, där popmusiken var avsedd att dansas till. Då lyssnaren inte fick röra sig till musiken, måste hon fångas med gripande lyrik. Det litterära arvet från dansförbudets dagar kan fortfarande skönjas i finsk iskelmä, såväl som i inhemsk rock, metal och hiphop. (Lite tillspetsat sagt finns det fortfarande bara en finsk hitlåt som inte stöder sig på text …)

Men låt oss åka drygt 70 år bakåt, till agent Jan Segers tid. I Patrik Berghälls bok skickas den unge adjutanten till USA för att skolas till spion, och avstyra Sovjetunionens och de finska kommunisternas statskupp. hur det går får ni läsa själva, men här är tio låtar som Seger under sina strapatser säkert hörde på radio och restauranger i Europa och USA. Passar utmärkt som bakgrund till läsningen!

(Scrolla ner för att läsa mera om artisterna.) 

Olavi Virta – Hopeapilvet … Den finska tangons och schlagerns ”ursprungliga” röst spelade in över 600 sånger men förföll aldrig till den folkliga rillumarei-genren, som till exempel kollegerna Reino Helismaa och senare Irwin Goodman. Däremot gick han samma klassiska, finska öde till mötes – framgång, alkoholism och en tidig grav.

Peggy Lee – Golden Earrings … Peggy eller Norma Deloris Egstrom (1920–2002) var amerikansk skådespelare, poet och jazz-sångerska av den sofistikerade skolan. Kanske mest känd för soundtracket till Disneyfilmen Lady och Lufsen (1979). Golden Earrings (1947) var hennes comeback och spelades oavbrutet på amerikansk radio i ett par år.

Suzy Delair – Avec son tralala … Den franska aktrisen har bott i Paris hela sitt långa liv, som hon under några år delade med regissören Henri-Georges Clouzot. Delair fyller 102 år på nyårsafton 2019.

Povel Ramel – Tjo vad det var livat i holken … Friherren och komikern av den adliga skånska ätten Ramel satte djupa s(p)år i den svenska humorn och underhållningen. Som ett levande (sedan 2007 dött) bevis på den svenska aningslösheten om andra världskriget, finns Povel Ramels största hits från de svåra åren 1942–52 samlade i en utgåva med namnet En glad epok.

Stan Jones – (Ghost) Riders In The Sky … Arizonafödde Jones pluggade till zoolog i Berkeley, försörjde sig på rodeo och skrev och spelade in ett hundratal låtar då han jobbade som parkvakt om nätterna. Men det är bara en låt vi minns.

Hertta Väkeväinen – Mä olen nainen … Hertta, systern Anna-Lisa och kusinen Annikki från östfinska Kitee utgjorde medlemmarna i den ursprungliga sångtrion Metro-Tytöt, som sitt moderna namn till trots sjöng nostalgiska schlagers i moll om förlorad landsbygd och moral. (I och för sig, samma visa sjunger man ju ännu idag i Finland, så kanske de bara var före sin tid.)

Oskar Merikanto – Merellä … Samtida med Jean Sibelius, men betydligt mer folklig och tillgänglig i sina kompositioner, har Merikanto blivit en av de älskade namnen i finsk musikhistoria. Han gjorde även en lång karriär som musikkritiker, och blev första dirigent på Nationaloperan som han var med om att grunda 1911.

Edvard Persson – En fattig trubadur … Den fryntliga skåningen var en fixstjärna i svensk film och bodde också i Helsingfors, där han verkade vid Apolloteatern under 1910-talet. Hans bäst kända inspelningar är säkert Jag har bott vid en landsväg och Kalle på spången från filmen med samma namn (1939). Det för oss aktuella året 1948 spelade Persson in En fattig trubadur, vilken många sannolikt minns i Cornelis Vreeswijks senare tolkning.

Georg Malmstén – Pennitön uneksija … Om Olavi Virta sjöng in 600 spår, slår den äldre brodern Malmstén honom med nästan 250 ytterligare skivinspelningar för titeln om Finlands mest produktiva musiker någonsin. Georg (uttalas Jåri) sjöng på flera språk och i olika genrer – bland annat lever barnvisan Mikki Hiiri merihädässä (Musse Pigg i sjönöd) fortfarande kvar på vissa hipster-dj:s repertoarer.

Nat King Cole – Nature Boy … Pianisten och sångaren från rassegregerade Alabama radade upp över hundra hits på de amerikanska topplistorna och blev den första afroamerikanen att få sin egen tv-show. Cole fungerade också som konsult i minoritetsfrågor för presidenterna Kennedy och Johnson. Som den storrökare han var, dog han i sviterna av lungcancer 1965. Coles begravning hedrades av en lång rad politiker och kulturpersonligheter, bland andra Frank Sinatra.