Den som offrar sig är den första delen i deckarserien Brottsplats Österbotten av Christina Gustavson och Simon Ventus. FRLGT bjuder här på det inledande kapitlet.
ISABELLA LÖF HADE alltid tyckt att prästgården i Solf var vacker men kuslig. Kuslig på det sätt som stora gamla hus kan vara med märkliga knakande ljud, svårmöblerade salar och väggar som sett generationer av människor leva och dö.
”Skärp dig! Gamla hus knakar ibland när det blåser. Det är ingen annan här”, sa hon halvhögt för sig själv medan hon försökte skjuta undan känslan av att inte vara ensam i det stora huset.
För det mesta trivdes hon utmärkt med livet i prästgården. Den låg mitt i byn mellan kyrkan och den lilla butiken, som redan för flera år sedan tappat sin landsortscharm sedan den tagits över av en av landets stora dagligvarukedjor. Under det ljusa halvåret var prästgården tack vare sin väl tilltagna trädgård ett fantastiskt ställe att bo på. Men i mörkaste vintern skulle Isabella hellre ha bott någon annanstans. Någonstans där man kunde höra grannar prata och se dem promenera utanför köksfönstret. Ibland visste hon inte vilket hon saknade mest, sina grannar eller sin man. Lars jobbade som kyrkoherde och var hennes andra make.
Den senaste tiden hade hon känt sig alltmer ensam, trots Lars. Även om hon försökte kunde hon inte avgöra när deras relation hade förändrats. Det hade smugit sig på. Jobbet hade fått allt större prioritet och eftersom Lars var präst var det inte ovanligt att han jobbade långa helger och kvällar. Flera gånger hade hon tänkt föreslå att de skulle flytta. Det skulle kanske bli en katalysator för den nystart hon kände att de behövde. Det faktum att marken fortfarande var trist och blöt, trots att det hade hunnit gå nästan tre veckor av det nya året, gjorde bara att hon allt oftare upplevde att en flytt till något nyare, ljusare och mindre var precis vad de behövde.
Men det var brukligt att prästen och hans fru bodde i prästgården. Och även om hon var omgift var traditioner viktiga för henne. Församlingens kyrkoherdar hade bott i prästgården i snart tvåhundra år, och trots att hon upplevde att gården var obehaglig ibland ville hon inte vara den som bröt traditionen.
Isabella böjde sig ner och placerade omsorgsfullt glasflaskan i skåpet under diskhon. Det skavde lite inom henne när hon stängde dörren om en onödig hemlighet. Hon var ju ändå en vuxen självständig kvinna som kunde välja om hon ville dricka ett glas vin medan hon läste eller inte. Ändå kändes det lättare att låta det vara hennes ensak. På något sätt gjorde hemligheten henne starkare, mer oberoende. Eller så var det bara något hon intalade sig.
Lars drack inte, och så vitt han visste gjorde hon det inte heller. Både hon och Lars hade växt upp i kristna familjer, men ändå upplevde hon ofta att de kom från skilda världar. Hennes föräldrar hade haft en ganska liberal syn på livet, synden och frälsningen. Lars däremot hade under en formativ period i livet varit omgiven av en radikalt konservativ rörelse som kallade sig för Emmausväckelsen.
I likhet med många ideologiska rörelser som uppstår snabbt, som en motreaktion mot något, hade Emmausväckelsen efter en intensiv början slutat växa och splittrats i mindre falanger.
Splittringen hade huvudsakligen berott på två saker. För det första hade en av lokaltidningens journalister nystat i en historia om hur rörelsen påstod att frihet och lycka inte hittas i världsliga ägodelar. Medlemmarna skulle istället ge bort så mycket som möjligt i offergåvor till rörelsens missionsarbete. När den bristfälliga bokföringen inte kunde förklara vad som hänt med alla insamlade medel väcktes också de nationella mediernas intresse.
Den andra faktorn som hade fått en del medlemmar att rygga tillbaka och lämna rörelsen var en ungdomspastor med bakgrund i en bibelskola i USA. Han hade bland annat förbjudit Lars och de andra ungdomarna att vända sig till en psykiater. Detta eftersom psykiska sjukdomar egentligen inte fanns utan var ett symptom på demonisk besatthet, som i sin tur kunde bero på allt från tatueringar till yoga.
Lars hade tillbringat de tidiga tonåren i Emmausrörelsen och tillhört ungdomspastorns närmaste krets. Det hade varit en kort och intensiv period, men ändå tillräckligt lång för att den världsbild han då skapat sig fortfarande präglade hans åsikter om alkohol, trots att han nu var kyrkoherde med teologie examen från Åbo Akademi. Även om hans tidigare strikta ståndpunkt om äktenskapsbrott hade fått ge vika när han träffade Isabella, fungerade mycket av det han lärt sig som barn ännu som hans moraliska rättesnöre.
Medan Isabella tog en liten klunk vin tänkte hon för sig själv att hemligheter var ett gift för lyckliga relationer. Men eftersom han så ofta var borta på kvällarna numera kändes det lättare för henne att gömma en vinflaska under diskbänken än att möta den konflikt som hon visste skulle uppstå om hon drack så att han såg det.
Isabella gick uppför trapporna invid köket till sin läshörna med ett välfyllt glas Merlot. Halvvägs hörde hon hur postluckan i dörren skramlade till. Hon stannade upp och hoppades att det bara var vinden som fick luckan att öppnas. Hennes hjärta hade ändå börjat slå så hårt att hon visste att det skulle vara omöjligt att njuta av lässtunden om hon inte först gick ner till farstun för att kolla saken. I ögonvrån uppfattade hon att gardinerna i den bortre salen fladdrade som om ett fönster var öppet, men hon visste att hon stängt dem alla i går efter att hon vädrat. Det är bara en synvilla Isabella. Kanske du borde låta vinet vara trots allt. Hon stegade genom det rustika köket och bad en bön om att inte hitta ett sigillmärkt brev liggande på golvet innanför ytterdörren.
Försiktigt öppnade hon ytterdörren men kunde inte se någon röra sig på den dåligt upplysta gården. Hon kunde nätt och jämnt urskilja hur de gamla träden vid grusgångarna böjde sig i vinden. Hon sträckte sig efter strömbrytaren för att tända gårdslamporna som såg ut som om de var hämtade från Narnia. Hon ansträngde blicken, men kunde inte se några spår av den som lämnat brevet i luckan.
Snabbt stängde hon dörren och försäkrade sig om att det gamla låset verkligen reglade dörren. Med en suck böjde hon sig ner och tog det bruna hopvikta pappret. Det här var det femte sigillmärkta brevet. De tre första hade levererats per post till hennes kontor, det fjärde, precis som nu, till prästgården. Samtliga hade handlat om Bibelns syn på äktenskapsbrott och hur hon levde på ett sätt som Gud hatade. Breven hade stegvis blivit allt hotfullare, men hon hade inte visat dem för någon utan avfärdat dem som ett elakt skämt från någon som hyste agg mot kyrkan.
Nu kändes det uppenbart att hon borde ha pratat med Lars, men hon hade inte hittat rätt tillfälle. Han hade haft en mer arbetsintensiv period än vanligt och hade förrättat nästan lika många dop som begravningar de senaste månaderna. Sedan november hade han inte längre haft hjälp av den präst som jobbat i församlingen på deltid, eftersom församlingsfullmäktige tvingats dra ner på personalresurserna på grund av det pressade ekonomiska läget. Allt färre hörde till kyrkan, vilket gjorde att allt färre betalade kyrkoskatt.
Trots att det inneburit mera jobb för Lars och mindre tid tillsammans, hade Isabella varit glad när den andra prästen fått gå. Det hade varit en konstig stämning i luften när hon var närvarande. Isabella kunde inte vara säker och hade aldrig konfronterat Lars med detta, men var ändå övertygad om att Lars och den uppsagda prästen, Elin, hade ett förflutet som hon inte visste allt om. Det var någonting med det sätt Elin hade tittat på henne och hur hon hade tilltalat honom. De hade inte setts sedan Elin slutade, och Isabella kunde ärligt säga att socialt umgänge med Elin inte var något hon saknade.
Det grova pappret var strävt i handen när Isabella bröt sigillet och vecklade ut brevet. Hon drog häftigt efter andan när hon läste det snirkligt handskrivna meddelandet.
Ingen hade någonsin sagt någonting direkt till henne, men hon hade tänkt att det kanske var någon från byn som hade sänt breven. Hon visste att folk hade pratat om henne och Lars när de gifte sig. Även om Isabella hade bott på orten i flera år var hon ohjälpligen inflyttad, och det var inte en sak som tanterna i trakten glömde i första taget. Samtidigt hade den man hon lämnat växt upp här, och bodde dessutom fortfarande kvar i hemgården i Munsmo mindre än tio kilometer bort. Byborna sympatiserade med honom, det visste hon. Men att det skulle vara någon hon kände, eller någon hon hälsade på i butiken, som hade skickat breven kändes orimligt. Meddelandet hon nu höll i handen kändes mycket mera hotfullt än de hon fått tidigare.
Jag måste berätta för Lars, tänkte hon och letade rätt på telefonen i jackan i tamburen.
Hon klickade fram numret och ringde. En signal gick fram, sedan möttes hon av en bekant kvinnoröst som meddelade att numret hon försökte ringa inte gick att nå.
Rösten gav henne ett styng av obehag. Hon försökte ruska av sig oroskänslan och beslöt att gå tillbaka till läshörnan med vinglaset. Det var det ställe i huset där hon trots allt skulle känna sig tryggast i väntan på att Lars kom hem från pensionärsträffen som församlingen denna tisdag valt att hålla på kvällen. När han kom skulle hon berätta. Både om vinet och om breven.
På väg mot köket fångade den fladdrande gardinen återigen hennes uppmärksamhet. Med snabba steg gick hon igenom allrummet och förbi den varma kakelugnen med handmålat kakel från sekelskiftet. Hon visste hur hennes fantasi kunde skena iväg.
Varför hade hon inte berättat för Lars om breven? Så upptagen hade han inte varit att han inte haft tid att lyssna.
”Det är ju det du är bäst på Lars”, sa hon för sig själv samtidigt som hon steg i en blöt fläck på golvet. Det var vatten, men så långt från fönstret att det inte kunde ha regnat in. Hennes blick följde ett vått stråk längs golvet och i detsamma märkte hon att fönstret var uppbrutet.
”Herregud, är det någon här?” flämtade hon och tappade vinglaset i golvet. Glaset splittrades liksom i slow motion i tusen bitar och vinet färgade det hundraåriga plankgolvet rött som blod. Hon stapplade bakåt och trampade på en glasskärva som trängde upp i hälen. Adrenalinet gjorde att hon inte genast kände hur ont det gjorde. Istället visste hon instinktivt att hon måste ut ur huset.
Hon sprang så gott det gick mot ytterdörren, men märkte att det gamla låset som bråkat sedan de flyttade in nu hade gått i baklås. Hon vände sig om och utan att tänka efter grabbade hon tag i en stol och slungade den med all kraft mot andra sidan av rummet. Glasbiten trängde djupare in i hälen och orsakade en smärta som kändes ända upp i axeln. Hyperventilerande rusade hon mot köksutgången. Under bråkdelen av en sekund hann hon tänka på att få med sig telefonen för att ringa efter hjälp, men insåg att hon inte hade tid. I samma stund som hon fick upp dörren och störtade ut i det kalla januarimörkret fick hon ett hårt slag i ryggen som gjorde att hon tappade balansen och tumlade nerför den lilla kökstrappan. Någon grabbade tag i hennes hår så det rev till i nacken och hon släpades våldsamt ner för backen mot stengärdsgården bakom huset. Hon såg förskräckt hur personen som överfallit henne lyfte en sten från muren.
Jag måste ta mig upp, tänkte hon men hann inte värja sig förrän stenen träffade hennes högra ben. Hon hörde hur den krossade benpiporna och skrek högt av smärta när musklerna revs från sina fästen.
Det här är inte verkligt! Vem gör något sånt här? hann hon tänka innan nästa sten träffade bröstkorgen.
Stenen bröt revbenen och slog axeln ur led. Det blev svårt att andas och hon hostade blod när hon försökte ropa på hjälp. Allt hade gått så snabbt och hon fick inte fram mer än ett pipande ljud.
”Gud hatar äktenskapsbrytare”, väste inkräktaren. ”Bär din egen synd. Landet skall renas från sådana som du!”
Hon hann känna en sista sten nå kinden innan den mosade hennes välskapta anletsdrag och krossade pannbenet.
__________
Den som offrar sig är den första delen i deckarserien Brottsplats Österbotten av Christina Gustavson och Simon Ventus. Fler utdrag ur Förlagets aktuella böcker hittar du här nedan och på FRLGT!
